Stupstock

Stupstock betydde i fornsvenskan 'straff-, spöpåle', men sedan 1600- eller 1700-talet har det betecknat dels en kubbe eller ställning där dödsdömda lade huvudet, dels avrättning genom halshuggning. Ur detta har därefter innebörden 'något orubbligt, oåterkalleligt, hit men inte längre' sannolikt vuxit fram. Ordet innebär i modern svenska 'slut(punkt), tidsgräns, åldersstreck' och 'tvingande regel, påbud att slutföra något, kniven på strupen', ibland också 'avgörande hinder'.

I överförd betydelse förekommer stupstock till exempel i Ola Hanssons Kärlekens trångmål från 1892: "äktenskapet skulle blifvit min kärleks stupstock". Sedan har det använts bildligt av bland andra politiker, byråkrater och avtalsförhandlare. Märkligt nog tycks bara någon enstaka ordbok hittills ha noterat det här bruket.

I medeltidssvenskan användes till en början det enkla substantivet stupa om straff- eller spöpålen. Det är inlånat från det tyska språkområdet och kan i sin tur ursprungligen vara ett slaviskt ord med betydelsen 'påle, stolpe', jämför bosniska stup och ryska stolb 'påle, stolpe'. I så fall är stupa etymologiskt identiskt med stolpe.