Bild: 

Folkkära smeknamn

Sedlarna  som satte färg  på språket

 
av: Monica Golabiewski Lannby

Gulfink, grönsiska och rödbeta är bara några av smeknamnen på de första svenska sedlarna i färg från 1800-talet. Brev och böcker berättar hur de fick nya namn av folket.

Att mynt och sedlar tillhör vardagen märks i språket. I folkmun får de ofta kärleksfulla benämningar som uppstår spontant. I ett brev från 1865 skickar Fredrika Bremer "en liten grönsiska, som vill kvittra för dig något vackert". Att grönsiskan var en valör hög nog att köpa något fint för är uppenbart.

År 1661 blev Sverige först i Europa med att ge ut banksedlar. Sedlarna var till en början inte särskilt populära. Man kände sig tryggare med mynt av koppar, silver eller guld, som hade sitt värde i metallen. Vårt i dag vedertagna uttryck för sedlar, lappar, blev tidigt ett föraktfullt uttryck för papperspengar, men kallades ibland även ömsint för lilla lapp. Ett mer akademiskt slanguttryck för våra äldsta sedlar var tryckta papper.

Men så kom de nya, färgglada sedlarna - en fantastisk nyhet i jämförelse med de tidigare vita av luddigt papper. En av anledningarna till förnyelsen var att man ville försvåra förfalskning. Med ny teknik kunde sedlarna nu tillverkas av tre lameller halvgenomskinligt papper. Det mellersta laget var färgat, enligt "bankoreglementet" med olika färg för skilda valörer: blått, gult, rött och grönt. Bara framsidan försågs med tryck. År 1836 började de cirkulera.

De nya sedeltyperna var tunna och lätta, men dessvärre också sköra. Under den här tiden hade vi räkning i både banko (Riksbankens sedlar) och riksgälds (Riksgäldskontorets sedlar) att hålla reda på. Banko var värda en halv gång mer än riksgälds. Båda beloppen angavs på sedlarna.

Nyheten väckte både behag och fantasi; de olika färgerna för de olika valörerna fick naturliga smeknamn. Att benämna sedlar efter  kulör blev självklart eftersom de korrekta valörbenämningarna var hopplösa att använda i dagligt tal - sexriksdalertrettiotvåskillingarbankosedel är inget man hasplar ur sig, att säga grön tia var betydligt enklare.

Brev och böcker berättar hur sedlarna fick nya namn av folket. År 1836 sände justitierådet Erik Wilhelm Bredberg (1787-1869) brev till sin son Henrik, som då studerade i Uppsala. Ett av breven innehöll "en liten kassaförstärkande rödbeta". Det var den just införda tegelröda sedeln med värdet 16 riksdaler 32 skillingar banko. Denna formulering är den äldsta folkliga omskrivningen jag hittills hittat för sedlar i färg.

När Fritz von Dardel (1817-1901) i sina teckningar och målningar började skildra det svenska folklivet noterade han nymodigheten med betalningsmedel i färg. På en karikatyr av en skjutsfärd 1837 står: "Nyaste sort af blåa sedlar. När pängarne togo slut, betalte vi vår skjuts med kappkragen." Det fanns tre blå sedelvalörer vid denna tid: 2 riksdaler banko, 33 riksdaler 16 skillingar banko och 500 riksdaler banko. På bilden (sidan 66) klipper skjutskarlen en bit av den blå kappan som betalning.

Författaren August Blanche (1811-68) hade varit anställd vid Riksbanken i ett par år. Säkert lite påverkad av sitt arbete där, publicerade han 1839, som huvudredaktör för tidskriften Freja, en novell kallad Pistolhandeln. Pistol var den italienska och spanska benämningen på ett guldmynt. Titeln syftar på pistolen - både vapnet och guldmyntet - men berättelsen refererar också till de nya sedlarna i färg. I berättelsen drar en man sin pistol, "icke af det slaget, som går och gäller i Spanien och Italien och med stor beqvämlighet kan rymmas i en börs, utan en sådan, som går och gäller lika i hvarje land och trifves bäst i ett pistolhylster".

August Blanche skildrar i novellen en försvarlig hög med olikfärgade sedlar som en rik grosshandlare sitter och räknar vid sitt skrivbord. Det gäller en större summa pengar, men de lägsta valörerna, 32 skillingar banko och 2 riksdaler banko, deltar inte i den prunkande uppvisningen. Så låga valörer betraktade inte den rike grosshandlaren som riktiga pengar. Färgerna i Blanches text stämmer med den tidens verkliga regementsuniformer. Texten visar på hans uppenbara förtjusning över denna färgglada nyhet i penningvärlden. Han leker med sedelvalörer, färger och regementen:

"Det gröna jägareregementet N:o 6:32 paraderade lätt och nästan omärkligt förbi. Derefter kom det lätta gula gardet N:o 10, utan att väcka någon särdeles uppmärksamhet. Det röda gardet N:o 16:32 följde derpå, utmärkt för sin vackra hållning, men bevärdigades, detta oaktadt, med ett högst knapphändigt leende. Nu trafvade fram det blåa hästgardet N:o 33:16, hvarvid Generalen Chefen några ögonblick dröjde och affärdade det med en uppmuntrande nick. Derefter uppmarscherade artilleriet N:o 100. Generalen tryckte hvar och en af de raska gossarne till sitt bröst och mönstrade dem noga, för att efterse att icke någon vanartad insmugit sig i deras leder. Nu syntes den blåa riktklädda Generalstaben N:o 500. Generalen kände sina ögon fuktas af glädjetårar och kysste hvar och en af de förbimarscherande, både på ena och andra sidan."

1846 kom August Blanches dramaskådespel Läkaren där en solist sjunger: "Man bryter pappas bref, ej finns en enda daler. - Men kommer der ett bref med sina tre sigiller, vi triumfera då! Och plocka foglarna, de gula, gröna, blå." Dessa rader tycks ha blivit startskottet för associationen till de färgade sedlarna som fåglar med motsvarande kulör. Men redan i En trappa upp och på nedra botten, tryckt 1843, hade Blanche jämfört en av de gula penningsedlarnas färg med den tama kanariefågeln.  I december 1841 skickade Erik Wilhelm Bredberg "ett par små gulingar" till sonen Henrik. Tjugo riksdaler, två gula sedlar à 10 riksdaler banko, fördes in i kassaboken.

Den högsta valören, 500 riksdaler banko, kom att få heta fågel blå, närmast syftande på den i skillingtrycken förekommande sagofiguren. Benämningen förekommer i en notis i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1847 som "den vackra Fågel Blå, 500-R:dr-bankosedeln". I samma tidning kallas de ljusgula sedlarna om 100 riksdaler banko gulfinkar. I boken Blyertsteckningar i plånboken, som Wilhelm Bäckman (1824-1911) gav ut år 1850 under pseudonymen Wolf Biltog, kallas de dock fortfarande gulingar.

Förmodligen var det de nya sedlarnas förmåga att lika lätt som fåglar flyga sin kos som gjorde att de fick namn efter fåglar. Redan kineserna, som var först i världen med sedlar, benämnde på 1200-talet dessa flygande pengar. Här kallades sexhundra år senare våra sedlar för kanariefågel, grönsiska, rödhake, gulfink, fågel blå och andra namn med anknytning till färgen.  I ett brev från Fredrika Bremer (1801-65) år 1852 till väninnan Beata Afzelius, medsänder hon "en kanariefågel att sjunga för dig i din kakelugn". Uttrycket kanariefågel gäller den lägsta valören om 32 skillingar banko.

Benämningen gröna siska återfinns i en bok utgiven 1856 av Ludvig Theodor Öberg (1820-60) med titeln Munterhetens Droppar att drypa på Glädjens Sockerbitar. Hwarjehanda Småberättelser, Tokprat, Anekdoter och annat Sqwaller. Samladt af några Medikofil=Smyckare. Den enda då cirkulerande gröna sedeln - 6 riksdaler 32 skillingar banko - bör vara den som kallades grönsiska. Som i flertalet andra sedelverser önskade diktaren sig även denna sedel tillbaka, gärna mångdubblad.  I detta fall i en högre valör - som en "gul swensk Banko-schal". Den i sista versraden önskade gula banko-schalen är den sedel som även kallades gulfink - 100 riksdaler banko, den högsta gula sedelvalören. Uttrycket schal skulle senare återkomma i långschal för '1000-kronorssedel' och  i schalanger för 'pengar'.

Ljuf är vigilancens stig!

Ut jag sänder dig min tia.

Ack, hur brackors händer klia

För att få anamma dig!

Men ett ord jag säger dig,

Gröna Siska! fly hwar bracka!

Honom tillhör suddig hacka,

Kom du snart tillbaks till mig!

Men, som luften är så swal

Bör du kläder ha - naturligt,

Kom tillbaka helt finurligt

I en gul swensk Banko=schal.

Så sent som 1882 skriver författarna Claes Lundin och August Strindberg i Gamla Stockholm om julklappsbestyr hos "Lejorna" (syftande till Benjamin och Joseph Leja och deras butiker vid Gustaf Adolfs torg respektive Regeringsgatan). Där talar de om det så kallade lilla tolvskillingsrummet åt gården och det stora rummet åt torget "der det fins saker som kosta mer än två Riksdaler banko - tänk en blå tvåa banko!". Det senare rör sig om den ljusblå sedeln med värdet 2 riksdaler banko som gavs ut sista gången år 1857. När Gamla Stockholm trycktes var benämningen uppenbarligen fortfarande i bruk.

Även om de kärleksfulla smeknamnen på 1800-talets sedlar nu bara förekommer i samlarkretsar så uppstår ständigt nya namn för betalningsmedel. Men vi har heller inte glömt de gamla. Vi använder fortfarande riksdaler, som försvann 1873, som benämning på enkronor och pengar. Tusenkronorssedeln kan alltjämt vara en lax trots att den inte längre är ljusröd.

I vår tid har två kvinnor bidragit till nya smeknamn. Femtiolappen kallas i folkmun ibland för en Jenny (Lind) och tjugokronorssedeln för en Selma (Lagerlöf). Riksbanken har planer på en 200-kronorssedel. Kan den bli en Astrid (Lindgren)?

Publicerad i nummer: 
6/2009