Dalfolket tar med sig gården – i namnet

Täpp Ida Almlöf. Sedan november 2006 heter Täpp Ida Almlöf just det. Men att heta Täpp är inte alls självklart. Du får heta Vinterbarn och Månstråle, men inte Täpp. Först sa länsrätten nej, sedan upphävde kammarrätten domen och återförde den till länsrätten som sa ja, men då överklagade Skatteverket domen till kammarrätten som till sist sa ja. Gårdsnamnen i Dalarna stöter på motstånd i det rikssvenska namnsystemet.

I Dalarna kan man råka på flera sätt att ge namn: namnet som det skrivs av Skatteverket, namnet som du själv skriver det och namnet som du är känd som.

Gårdsnamnet anger vilken gård du hör till - Täpp. Ida är förnamnet och Almlöf resultatet av ett äktenskap.

"Ida Almlöf", skrev Skatteverket. Täpp Ida kallades hon av omgivningen, och hon ville också att hennes barn skulle få ha Täpp som gårdsnamn.

Till sist fick de det.

Hennes syster Jenny passade då på att också återta sitt gårdsnamn. Hon blev Täpp Jenny Nylander, och maken Johan blev Täpp Johan Nylander.

I mitten av 1980-talet skulle jag besöka den 86-årige spelmannen Hansollas Jonas (Jonas från Hansollas-gården) i Budbyn i Boda. Men i telefonkatalogen fanns ingen med det namnet. Då upplyste en bekant mig om att jag borde söka på "Hans Jonas", vilket fungerade. När jag efteråt berättade om mitt möte med en annan bekant i grannbyn hade han svårt att förstå vem jag syftade på. När jag beskrev utseendet utbrast han: "Jaså, menar du Bröt Jon?"

Jodå, visst var det han. Hansollas Jonas/Hans Jonas/Bröt Jon.

Gårdsnamn kan man ha och förlora. Men helst inte, för det kan kosta på att få det åter, vilket följande historia kan berätta.

"Min morfar hette XX. När jag, för 15 år sedan, ville återta gårdsnamnet fick jag nobben. Min mor hade nämligen inte namnet. Och eftersom morfar var död fick min mor kontakta de släktingar som hade gårdsnamnet och få deras godkännande. Det kostade oss en jakträtt i X:s fäbodar."

Jag har lovat min källa anonymitet, frågan är tillräckligt laddad som den är.

Gårdsnamnen började dyka upp i kyrkböckerna i Dalarna på 1600-talet. Då hade befolkningen växt och samtidigt hade antalet namn kommit att bli allt färre. Till sist blev det svårt att skilja flera "Per Hansson" eller "Karin Larsdotter" från varandra, och man började anteckna gårdens namn som rubrik för familjen. Det blev som att lägga till en siffra i telefonnumret. "Lasses Per Larsson" och "Lasses Karin Larsdotter".

I praktiken var dock platsanknutna namn/gårdsnamn plus förnamn, som "Kalle i Backen", "Lisa på Höjden", allmänt rådande över hela landet i dagligt tal.

I talspråk har bruket av ett gårdsnamn följt av personnamn varit mest frekvent i Dalarna, Hälsingland, på Gotland, i Norrbotten samt i Österbotten och östra Nyland i svenska Finland.

Dalarna utmärker sig genom att gårdsnamnet även har varit, och är, officiellt namn, och finns inskrivet i kyrkböckerna. Men det skulle inte vara Dalarna om systemet med gårdsnamn vore enkelt, logiskt och förutsägbart. Detta är bygder där egensinne ibland upphöjs till konst. Skön konst.

Låt oss tänka oss en gård, Hampus, där familjen får fyra barn. De ges namnen Hampus Lars, Hampus Olle, Hampus Karin och ... ja, sen är det lille Anders som ska ha ett namn. Det visar sig redan finnas en Hampus Anders i en annan gård i byn, så den nya Anders får heta, låt se - Liss Anders!

Sen kan vi tänka oss att Liss Anders gifter sig till Persgården. Då byter han namn till Pers Anders. Detta hände Långlars Anders Olsson i Bingsjö. En duktig spelman, som gifte sig med Hjort Lisbet och flyttade hem till henne och fick namnet Hjort Anders. Han omnämndes som särkmåg och namnet var ett särknamn.

Hade han varit lika framstående bonde som spelman kunde gården ha fått byta namn i stället. Men nu kom han att bli känd som Hjort Anders Olsson, och blev både Bror Hjorts favoritmodell och ikon för svensk folkmusik.

En annan betydande spelman är 93-årige Sparf Anders i Rättvik. En av hans förfäder hette Anders Ersson Sparf, var soldat, kom från Stockholm (jodå, det Stockholm) och gifte sig med Pellas Anna i Rättvik. Uppenbarligen var det lyckat, eftersom gården bytte namn från Pellas till Sparf 1760. Ett soldatnamn blev alltså ett gårdsnamn.

Vår spelman föddes som Sparf Anders Olsson och tog sig släktnamnet Sparf på 1940-talet, liksom många andra från Siljanstrakterna som jobbade i Stockholm. Anders Sparf fungerade bättre i Stockholm än Anders Olsson eller Sparf Anders.Men återflyttad till Rättvik är han nu i dagligt tal fortfarande Sparf Anders eller ännu enklare "Sparfen".

Sparf är ett av många gårdsnamn efter soldater: Bössa, Blylod, Hane, Wärre, Blixt, Massiv, Spjut. Alla uttryck för dådkraft och manlighet.

Och så de vanliga mansnamnen - Pers, Anderses, Hanses, Prans (Per Hans), Knis (Erik Nils), Lassas (Lars Lars), Khans (Erik Hans).

Men, det vore inte Dalarna om det inte fanns undantag. Främst i Västerdalarna hittar vi feminina gårdsnamn: Annicka, Barbro, Lenas, Lisbet, Ingri, Saras, Segris, Olambritt, Pellanna.

Prästerna i Malung kan vittna om att förfrågningar kommit från andra delar av landet när utflyttade barn har börjat skolan: "Annicka Per, är det en pojke eller flicka?"

Rätt svar: Pojke.

Och Hans Karin?

Rätt svar: Flicka.

Detta krångel och denna kamp är ett uttryck för den vikt som dalfolket lägger vid sina namn. Deras namn ger dem associationer och för dem tillbaka till hem och ursprung.

Det insåg kommunalmannen Jobs Verner i Leksand. Han stod förresten som Jobs Verner Larsson i kyrkboken, undertecknade dokument med Verner Larsson men omnämndes som Jobs Verner. Han såg hur Leksandsbyarna tömdes på 1950-talet och familjerna flyttade till storstäderna.

"Ni kan inte ta med er gårdarna till Stockholm, men ni kan ta med er namnet", sade Verner. Han övertalade dem att ta gårdens namn som släktnamn.

Jobs Verners dotter Kersti gifte sig Björklöf och fick då namnet Jobs Kersti Björklöf. Hennes bror Lars Jobs fick en son som gavs namnet Jobs Karl Larsson och så var cirkeln sluten. Vid Dalarna har normaliseringsprocessen gjort halt.