Bild: 
Linda Forsell

Sydsamiskan

Sydsamiskans comeback

 
av: Cecilia Christner Riad

Ida-Maarja Kråik tillhör den nya generation som ger den tidigare dödsdömda sydsamiskan en ny chans. Där­igenom återupp­livas ett språk med en unik historia.

Moa Maria Sparrock, bor i Jiingevaerie sameby i Valsjöbyn i Jämtland och går på svenskt dagis. Hemma talar hon sydsamiska med mamma Ann, pappa Mattias och lillasyster Meja Line, två år. Men var sjätte vecka far hon med sin faster de 17 milen till Snåsa i Norge för att under några dagar träffa sina kompisar på ett syd­samiskt dagis.
–?Vi vill att barnen ska få sitt språk, säger mamma Ann. Det är inte alldeles lätt, min man talar mer flytande än jag.
Familjens ansträngningar gläder Mikael Svonni, professor i samiska språk och samisk kultur vid Umeå universitet.
– Om jag på 1950-talet skulle ha siat om sydsamiskans framtid hade jag sagt att den skulle vara utdöd före år 2000.
Så här några år efter millennieskiftet är bilden mer optimistisk.
–?Trots att folk bor väldigt åtskilda så finns det numera återigen barn som har sydsamiska som sitt första språk. Och det är förutsättningen för att ett språk ska leva.
Det finns ungefär 500 talare av sydsamiska, spridda över ett ganska stort område på båda sidor om den svensk-norska gränsen, från Arjeplog i norr till Idre och Röros i söder. Syd­samiskan har traditionellt delats in i tre varianter: umesamiska, vilhelminasamiska och en sydlig grupp som ofta kallas rörossamiska.
Under lång tid har sydsamiskan varit hårt trängd. Från 1600-talet och långt in på 1800-talet togs många nybyggen upp i det sydsamiska området, vilket innebar att renskötseln trängdes undan. Svenska blev det dominerande språket redan i början av 1900-talet.
Skogssamernas barn tappade sitt språk först. De fick gå i svenska folkskolor och fick inte lära sig skriva och läsa på sydsamiska utan bara på svenska. Därför slutade de använda språket och förde det aldrig vidare till sina barn. Bland fjällsamerna levde språket längre, och ännu på 1940-talet var det vanligt att tala samiska. Barnen gick i statens nomadskolor för samiska barn, men undervisningen var förr mycket begränsad. Det betydde att barnen mest bodde hemma och därför mest talade sydsamiska.
Men i och med att undervisningen i nomadskolorna utökades på 1940-talet kunde barnen inte längre bo kvar hemma under skolåret. Många av dem som är gamla i dag talade sydsamiska som barn men tappade språket i skolan, där deras språk var mer eller mindre bannlyst.
Det var vad som hände Ann Sparrocks föräldrar, Moa Marias mormor och morfar. Ann är uppvuxen i Ammarnäs i Västerbotten och hemma talade man inte sydsamiska.

Nu är det andra tider. En statlig utredning har föreslagit att förvaltningsområdet för samiska ska utökas till att också omfatta det sydsamiska området.
–?Medvetenheten om att språket håller på att försvinna har ökat intresset för sydsamiskan, säger Mikael Svonni.
Det är familjen Kråik i Norrtälje ett exempel på. I flera år förde familjen en fruktlös kamp för att barnen skulle få modersmålsundervisning i sydsamiska. När detta misslyckades fick Ida-Maarja Kråik – nu 18 år – delta i många syd­samiska ”språkbad” som ungdomsförbundet Sáminuorra anordnade inom ett EU-projekt. Ett språkbad är att under ganska avslappnade former tala språket under några dagar. Det finns inga krav på förkunskaper, även om man naturligtvis får ut mer av det om man har en grund.
Till hösten ska Ida-Maarja söka till Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Där pluggar redan hennes mamma, Elisabeth Kråik.
–?Jag fick inte lära mig sydsamiska under uppväxten i Klövsjö i Jämtland, säger hon. Det var inte fint att tala sydsamiska då. Nu försöker jag ta igen det på äldre dar.

Man uppskattar att det finns 15000–20000 samer i Sverige. 7000 har anmält sig till same­tingets röstlängd. Lejonparten talar nord­samiska eller lulesamiska.
–?Många har studerat likheterna mellan de samiska språken. Men man har inte uppmärksammat skillnaderna, säger Mikael Svonni.
Sydsamiska och nordsamiska skiljer sig ungefär lika mycket som svenska och isländska. Den största skillnaden syns i ordförrådet.
–?Om jag slår upp en sida i en sydsamisk bok, så är det oftast fler ord som inte finns i min samiska än som finns där, säger Mikael Svonni som är uppväxt utanför Kiruna och talar nordsamiska.
Sydsamiskan är dessutom betydligt mer ålderdomlig än nordsamiskan och lule­samiskan.  Den har behållit gamla ändelser och former. När ordet sápmi, ’same’, böjs i genit­iv blir det sámi i övriga samiska språk, medan det i sydsamiskan inte sker någon förändring av konsonanterna inne i ordet. Däremot finns det i sydsamiskan kvar en genitivändelse, n, i saemien. Den har försvunnit i andra samiska dialekter.
Dessutom skiljer sig sydsamiskans bruk av omljud, det vill säga att en vokal påverkas av en annan vokal, från de övriga samiska språken. Vokalerna växlar beroende på böjning. Ett exempel är ordet gåetie, ’kåta, hus, hem’. I kasusformen illativ, som anger riktning in i något, ’till kåtan’, heter det gåatan. Kombinationen åe har alltså förändrats till åa i första stavelsen, och ie har blivit an i andra stavelsen. Denna gamla form av illativ finns inte i andra samiska språk.
Det finns också skillnader i grammatiken.
I sydsamiskan behöver till exempel verbet vara inte användas i satser som ’far är i kåtan’, sas aehtjie gåetesne.
–?Mycket tyder på att sydsamiskan är ett mycket gammalt finsk-ugrisk-uraliskt språk, sammanfattar Mikael Svonni.

Hur kan då sydsamiska vara så pass annorlunda? Enligt en teori bodde ursamerna i Skandinavien redan direkt efter istiden. Men en annan teori är att sydsamiskan har varit åtskild från andra samiska språk i mer än tvåtusen år, att samerna alltså inte har levt tillsammans hela tiden.
Finska och samiska härstammar troligen från ett gemensamt urspråk, en tidig urfinsk-samiska. Den talades på Skandinaviska halvön, i nuvarande Finland och Estland och något österut. Från detta urspråk utvecklades finska och samiska åt var sitt håll ungefär 2?000 f.Kr. eller tidigare. Samernas förfäder skulle då ha delat upp sig i två grupper. Den ena gruppen vandrade in i Skandinavien österifrån och den andra gruppen söderifrån.
–?Det är den sydliga gruppens språk som med tiden har utvecklats till den sydsamiska som nu talas.
För två tusen år sedan trängdes den östliga gruppen norrut i Finland och gick sedan väster- och söderut och nådde på medeltiden Bodö i Norge. Först då möttes de två samiska språkgrupperna igen.
Den samiska gruppen som vandrade in i Skandinavien söderifrån slog sig ner mycket långt söder om de områden som nu bebos av samer. Det vittnar arkeologiska fynd om nere i södra Dalarna. Att invandringen till det sydsamiska området skulle ha skett norrifrån först under medeltiden är en hypotes som forskarna numera helt har övergivit.
Men framför allt är det ny språkforskning som har bidragit till den nya bilden av samisk närvaro långt söderut. Man har nämligen funnit sydsamisk påverkan i östnorska och framför allt tröndska och nord- och uppsvenska dialekter.
–?Här finns fenomen som inte finns i några andra germanska språk, som till exempel konstruktioner med betydelserna ’inifrån’ och ’utifrån’, på samma sätt som i samiska, säger Mikael Svonni.
I sydsamiska finns i sin tur många nordiska lånord som tyder på täta kontakter mellan de folkgrupper som fanns i området, till exempel mielhkie, ’mjölk’, gaajhtse, ’get’, gaahkoe, ’bröd’, aerpie, ’arv’.
– Man kan tänka sig att dessa folkgrupper var jämspelta fram till vikingatidens början, omkring år 800.
Samerna hade tillgång till hårdvaluta i form av skinn. Andra folkslag hade jordbruksprodukter. Folken levde troligen nära varandra, och för att byta varor måste de förstå varandra.
Mellan år 500 och 1000 expanderade åkerbruket och boskapsskötseln i den nordiska folkgruppen, och deras tillgångar ökade. Jordbruket kunde livnära många fler, och därmed rubbades balansen mellan grupperna. Det var under det här skedet som svenskan och norskan påverkades mest av samiskan.
– Med tiden måste en stor del av samerna i dessa områden helt enkelt ha blivit tvåspråkig och assimilerats i den jordbrukande befolkningen. Det är den enda möjliga förklaringen till den samiska påverkan på dialekterna.
Även i Finland assimilerades med stor sannolikhet samer i den finska folkgruppen, men det är svårare att se spår av det i finskan, eftersom samiska och finska är närbesläktade.

Flera ord i dagens sydsamiska som betecknar ingifta är nordiska lån från 600–800-talen. Ett sådant ord är maake, ’den man som är gift med min syster’.
– Det är helt klart en etnicitetsmarkör. Kanske blev det i det här läget, när jämvikten rubbades, viktigt att markera etnicitet, att hålla reda på vem som var vem.
Men det finns bara sådana lånord när det gäller män, inte kvinnor.
– Mannens status var av allt att döma annorlunda. På runstenar nämns ju oftast män.
Senare blev giften mellan olika folkgrupper inte lika vanligt, inte förrän i modern tid förstås.De samer som inte blev assimilerade flyttade eller bodde redan längre norrut, och trängdes som sagt undan med tiden. Nu kan den trenden vara bruten.

Publicerad i nummer: 
April 2008