Bild: 
IStockphoto

Fredriks fynd

Kärnfamiljen

 
av: Fredrik Lindström

Hur klarade man sig utan ett ord för familj i fornsvenskan? Fredrik Lindström berättar hur vår kulturs ”kärna” tagit form på bara några
århundraden.

Ord ur språkhistorien kan berätta en hel del om våwra förfäder och deras liv. Men minst lika intressanta kan ”tomrum” vara, alltså ord som saknas. Att fornsvenskan kunde klara sig utan några direkta motsvarigheter till fräsch eller politik kan man kanske föreställa sig, men hur kunde folk göra sig förstådda utan ordet sex? De hade ju visserligen ord som älskog, naturablandning och liknande som syftar på någon speciell form av könsumgänge – men prata om sex som begrepp, så där som vi gör, det kunde de knappast.
Ett annat begrepp som våra förfäder saknade är familj i den lite trängre meningen, typ ’mamma, pappa, barn’. Ord för släkt och ätt hade de ingen brist på, men själva kärnfamiljen tycks inte ha existerat som begrepp i äldre svenska. Inte i så många andra språk heller, för den delen. Nästan överallt i europeiska språk och i många andra tungomål möter vi nämligen någon form av det latinska lånordet familia. När något heter samma sak på många språk är det ofta ett tecken på att det är något nytt som har spritts på rätt kort tid. Som plasten (varianter av engelskans plastic återfinns i många språk). Men var kärnfamiljen verkligen en ny modefluga, som likt plasten gjorde ett hastigt segertåg över världen?

På sätt och vis är den förstås urgammal – pappor och mammor har skaffat barn i alla tider, och då bildat något slags enhet. Men synen på denna ”kärna” – att skilja ut den från övrig släkt – tycks faktiskt vara en rätt ny uppfinning. Det är alltså ingen överraskning att fornsvenskan saknar ett ord för mamma-pappa-barn – trots att den i övrigt hade många fler släktskapstermer än vi använder i dag. Man skilde exempelvis mellan många olika sorters kusiner, och hade speciella termer som fädhgar, ’far och son’, och mödhgar, ’mor och dotter’.
Men hur levde folk då tidigare? Bodde alla i storfamiljer? Tja, det var förstås vanligare, men ingen självklarhet. Däremot var släktskap en sak, hur man levde och bodde delvis en annan.
På varje gård bodde så många människor som behövdes för att driva dess jordbruk, eller så många som gården kunde nära, beroende på hur man ser det. Gården var utgångspunkten och alla dess invånare kallades tillsammans folk eller hushåll (bägge orden kan ännu möta i svenska dialekter), men där kunde alltså farmödrar, mostrar, drängar med flera ingå. Intressant är att detta också kan vara den mer ursprungliga betydelsen av det latinska familia. En tolkning är nämligen att ordet är släkt med oskiskans faama, ’hus’ (sanskrit dháman) och tycks då syfta på dem som bor under samma tak (oavsett släktskap).
När det dyker upp hos oss, första gången skrivet 1596, famille, kommer det nog närmast från franskan. Då har det redan antagit mycket av den nutida betydelsen: ’närmaste släkt’ eller en avgränsad ’kärnfamilj’. Det senare var nog ett rätt nytt begrepp för folk här. Notera att de äldsta svenska målningarna som föreställer en sådan familj är från första hälften av 1600-talet. Dessa bilder är för övrigt rätt märkliga och morbida, eftersom de barn som hade avlidit i späd ålder oftast också fanns avmålade på porträtten. Lämpligt nog brukar då alla familjemedlemmarna se gravallvarliga ut – den lyckliga och idylliska familjen var inte uppfunnen än. Men den lurade bakom hörnet.

Under 1700-talet odlades den avgränsade familjen allt mer. Historiskt sett är den en anpassning till inflyttningen till städerna och den tilltagande industrialiseringen. I de tätbefolkade och effektiva städerna blev det självklart osmidigt om folk krånglade med att hålla ihop i stora ätter, storfamiljer eller slika arbetslag. Varje borgare med sin verksamhet blev en utgångspunkt, och till honom hörde då hans hustru och barn, och de betraktades allt mer som en specifik enhet. Synsättet odlades av medelklassen, som började sätta upp normer för hur man skulle leva. Det är nu, runt 1800, som idylliska bilder av ”den lyckliga familjen” börjar reproduceras och bli allt vanligare (och ordet familj med försvenskad stavning blir vanligare och börjar konkurrera ut folk och hushåll). Kärnfamiljen blev också idealet för den framväxande industrin: arbetskraften skulle vara så rörlig som möjligt, städerna byggdes för de små, hanterbara familjecellerna.
I dag håller bilden av hur en familj ”ska se ut” på att mjukas upp, med regnbågsfamiljer och alternativa boendeformer. Och språkhistorien visar att det kanske inte är konstigt alls.

Några nya familjeord:

  • extrapappa
  • bonussyster
  • låtsasfaster
  • plusmorfar
  • regnbågsbarn
Publicerad i nummer: 
Februari 2008