Verbfrossa med måtta i skriften

Det brukar heta att måttfullhet är en dygd och att motsatsen är frosseri. Som svensktalande frossar vi gärna i talspråket – men tillämpar viss måttfullhet i skriften. Ett exempel på en krock mellan dessa två är Sluta skjut! Det är en kampanj som ska få bort illegala vapen, förhindra skottdåd och minska problemen med gängkriminalitet i bland annat Malmö och Göteborg. Kända brottslingar bjuds in till samtal med polis och socialtjänst. Målet är att gängmedlemmarna ska överge den kriminella livsstilen.

Metoden har varit ganska framgångsrik. Däremot har namnet väckt en hel del frågor. Sluta skjut! är nämligen en så kallad dubbel imperativ, där två uppmaningar följer på varandra. Språkvården avråder från sådana dubbleringar i skrift. Och vissa tycker att det rör sig om ett omotiverat frosseri i imperativ.

Svenskans imperativ är bildat till det latinska verbet imperare, ’befalla; härska’ – ett ursprung som skvallrar om att imperativ är den verbform som i regel används vid uppmaningar: Skjut nu!

Orsaken till förvirringen kring kampanjens namn är sluta, som här fungerar som ett hjälpverb. Det verb som kommer efter ett hjälpverb ska stå i grundformen infinitiv: hon slutar skjuta, han slutade skjuta, sluta skjuta!

Många verb har, till skillnad från skjuta, identiska former för imperativ och infinitiv, som tjata: att tjata (infinitiv) och tjata inte! (imperativ). Därför kan vissa imperativsatser tolkas som att de består av två imperativer – fast det i själva verket rör sig om en imperativ och en infinitiv: sluta (att) tjata!

Sannolikt är det hjälpverbets form som har smittat av sig på kampanjnamnet. Och det är därför satsningen kallas Sluta skjut!

I skrift är det många som håller ögonen öppna för den här typen av språkligt frosseri. Den som vill praktisera måttfullhet i enlighet med språkvårdens rekommendationer bör skriva börja översätta, fortsätt läsa och sluta särskriva. Kampanjen för att förebygga skottdåd borde då alltså heta Sluta skjuta!

I talspråket är dubbla imperativer ganska vanliga. Och det är nog få som har så känsliga öron att de reagerar på börja översätt, fortsätt läs och sluta särskriv. Därför är det också färre som anmärker på sluta skjut i tal än i skrift.

Dubbelt supinum är ett annat exempel på språkligt frosseri som få lägger märke till i tal, men som många reagerar på i skrift. Här är det två verb i supinum som följer varandra: De hade kunnat rest i morgon. Både kunnat och rest är supinum. Men rekommendationen är att ersätta supinumformen rest med infinitivformen resa: De hade kunnat resa i morgon. (Se även Språktidningen 5/2020.)

Dubbelt supinum har förekommit ända sedan fornsvenska dagar – och i vissa dialekter är det ett mycket vanligt språkdrag. Här har språkvårdens attityd förändrats på senare tid. I 1973 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska skrev Erik Wellander att dubbelt supinum ”tillhör mindre vårdat talspråk”. Men i skrift dömde han ut dubbelt supinum som både ologiskt och otillåtligt.

I Språkriktighetsboken – som ges ut av Språkrådet – finns det en tydlig skiljelinje mellan tal och skrift i rekommendationen. Att undvika dubbelt supinum i skrift är en hållning som är ”kanske mest stilistiskt motiverad”. Däremot kan inte dubbleringen ”avvisas av vare sig logiska eller tydlighetsmässiga skäl”. Den kan knappast orsaka några missförstånd. Rådet är alltså att avstå från dubbelt supinum i skrift eftersom det inte ingår i ”den etablerade skriftspråkstraditionen”.

Den som vill efterlikna talspråk kan använda dubbelt supinum som ett stilistiskt grepp: De hade velat haft en svalare sommar. Och den som inte vill riskera att läsaren hakar upp sig på supinumfrosseriet ransonerar bruket: De hade velat ha en svalare sommar.

Måttfullhet med dubbelt supinum och imperativ är alltså något av en språklig dygd. Men i talspråket frodas frosseriet. Och där är det så utbrett att få lägger märke till de dubbla portionerna av verbformer.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.