Våga vara vi inför läsarna!

Va, får vi skriva ”vi”? utropade kursdeltagaren förvånat. Jag höll utbildning för en grupp välutbildade, yrkeserfarna skribenter, och hade just visat ett text-exempel där avsändarorganisationen omnämnde sig själv som just ”vi”.

Fram till den stunden hade inget av det jag hade sagt verkat nytt eller särskilt upprörande, men just detta lilla ord skapade en våg av mummel och utrop i gruppen. Det är inte första gången det händer. Ofta finns det en vag uppfattning att någon – chefen, generaldirektören, en obskyr skrivregelsamling – har utfärdat en bannbulla för just vi i organisationens texter (jag är ofta så otänkbart att ingen ens för det på tal).

Men vi är ofta det allra smidigaste sättet att benämna en avsändare som är just en grupp skribenter eller en organisation. Tydligast och enklast är det att först skriva ut hela namnet på organisationen, och sedan övergå till vi: ”Grammatikmyndigheten har undersökt förekomsten av pronomen i tjänsteskrivelser. I den här rapporten presenterar vi våra resultat och rekommendationer.”

Om det inte är hela organisationen som är avsändare utan till exempel en projektgrupp, kan man med fördel skriva ut det: ”Det är utredningsgruppen som står bakom slutsatserna i kapitel 4. Hädanefter benämner vi gruppen som ’vi’”.

Genom att använda vi slipper man tjatiga och omständliga upprepningar av många gånger långa namn. Man slipper också passivkonstruk-tioner, som leder till avfolkade texter och svårigheter att förstå vem som agerar: ”Arbetsplatser har inspekterats och regelefterlevnaden har kontrollerats”.

Då är det bättre att skriva ”Projektgruppen har inspekterat arbetsplatserna. Vi har också kontrollerat regelefterlevnaden.”

Men är vi det enda tänkbara pronomenvalet när man skriver i jobbet? Nej, inte alls. Det finns inga allmänna skrivregler som säger att det är förbjudet att skriva jag, ens som skribent på en myndighet eller ett företag. Det är dock ganska ovanligt och det ska till rätt modiga skribenter, som dels vågar sticka ut, dels klarar att motivera det lite kaxiga valet att själv våga synas i texten.

Jag har jobbat med myndighetstexter i 15 år och känner till exakt ett sådant exempel (se fotnot) – det fick å andra sidan landets samlade språkvårdare att göra vågen när det kom. Men att det är sällsynt behöver inte betyda att det inte kan vara bra – tänk ett varv till nästa gång du skriver en jobbtext och funderar på om alla kanske skulle tjäna på att du blir lite mer jag med din målgrupp och ditt budskap. Det är ett tydligt sätt att ta ansvar för innehållet, och påminna läsarna att bakom även den allra torraste av facktexter finns det en människa.

Hur är det då med man, får man skriva det? Vid det här laget har du säkert listat ut att svaret är ja, som vanligt med en liten brasklapp. Ofta är det bättre att välja något annat: ett pronomen, namnet på en organisation eller en omformulering: Välj kött, fisk eller vegetariskt. Men om det av någon anledning inte fungerar, är man ofta ett bättre val än en passivering som kan göra meningen snårig och svårläst: Man får välja på kött, fisk eller vegetariskt är tydligare och mer naturligt än Kött, fisk eller vegetariskt kan väljas.

Men kan man då gå alltför långt i sin iver att använda ett visst pronomen? När USA:s president Donald Trump hösten 2019 höll ett tal om att han skulle ställas inför riksrätt, använde han inte jag utan vi. ”Det känns inte som om vi blivit ställda inför riksrätt”, förkunnade han – och inkluderade därmed sina väljare i den process som rimligen bara inkluderar honom själv.

Se där ett exempel på pronomenets makt; avgör själv om det är ett sätt att bygga gemenskap och demokratisera, eller att överinkludera och polarisera. Den enda som i slutänden vet vad som passar bäst i just din text, är faktiskt du.

Fotnot: Är du nördig nog att vara nyfiken? Utredningen heter Läs mig, SOU 2017:21.