Sflundra är inte en smaksak

Utanför ett gatukök på ett förortstorg i Stockholmsområdet står reklamskylten med min favoritavstavning:

Färsk stekt
Strömming-
sflundra

Här är det uppenbart att det är bokstävernas storlek som har fått styra. Skyltmakaren har avstavat där hen var tvungen att byta rad eftersom det inte fanns plats för fler bokstäver. Men i min fantasi funderar jag konspirationsteoretiskt om gatuköksägaren har fått kritik för felaktiga särskrivningar på matsedeln och bestämt sig för att ge igen med en minst lika svårsmält avstavning.

I svenskan finns två principer för avstavningar: ordledsprincipen och stavelseprincipen (även kallad enkonsonantsprincipen). Strömming-­sflundra är fel enligt båda. ­Ordledsprincipen utgår från ordets uppbyggnad i ordled (strömm-ings-flundra) medan stavelseprincipen (ström-mings-flund-ra) utgår från ordets uttal i ­stavelser. Ganska ofta ger alltså principerna samma resultat – men stavelseprincipen ­erbjuder i regel fler möjliga avstavningar.

Färsk och stekt bör inte avstavas över huvud taget. Bägge orden innehåller bara ett ordled och en stavelse. Hur snävt utrymmet på raden än är så är det klokt att undvika avstavningar som fä-rsk eller st-ekt. Avstavningar ska hjälpa både läsaren och skribenten – och här löser möjligen skribenten ett problem men försvårar samtidigt för läsaren. Både det som kommer före och efter bindestrecket bör innehålla minst en stavelse.'

Strömmingsflundra går däremot att avstava på olika sätt. Enligt ordledsprincipen finns en stor ordledsgräns (strömmings-flundra) och en liten ordledsgräns (strömm-ingsflundra). Ordledsprincipen innebär även att ordled delas in i stam och ändelser (strömming-ar). Den som är osäker på vilka led som ingår i ett ord kan slå upp det i Svenska Akademiens ordlista.

Ett ord som flundra går alltså inte att avstava enligt ordledsprincipen. Men med hjälp av stavelseprincipen – som inte tar samma hänsyn till hur ord har bildats – kan ordet skrivas flund-ra. Grundtanken är att en konsonant ska placeras efter bindestrecket (ste-ka), att en stavelse inleds med en konsonantgrupp (fär-ska) och att dubbeltecknade konsonanter som står mellan vokaler också fungerar som stavelsegränser (ström-ming).

Dessutom går det utmärkt att avstava mellan två vokaler som tillhör olika stavelser (spi-on). Däremot bör inte diftonger delas upp. Undvik därför pa-us – men pau-sa är däremot korrekt enligt stavelseprincipen.

Bokstavskombinationen ng i ng-ljudet (hång-el) delas inte heller upp. Trots att den utgör en stavelsegräns placeras bindestrecket efter ng. Ett annat undantag är bokstavskombinationen ck för k-ljud som bör skrivas hock-ey i stället för hoc-key.

Oavsett vilken modell som tillämpas finns gemensamma regler. En grundprincip är att en bokstav inte bör lämnas ensam vid avstavning. Undvik därför i-sa, ö-ver och häng-a. Även om till exempel Öland består av två ordled (Ö-land) är skrivsättet Öland att föredra.

En annan grundprincip är att så långt det är möjligt avstava sammansättningar i fogen – alltså hellre extra-arbete än extraar-bete, hellre ordboks-utgivare än ordboksut-givare och hellre strömmings-flundra än ström-mingsflundra eller strömm-ingsflundra. Sammansättningar som innehåller bindestreck bör bara avstavas vid bindestrecket. Svensk-amerikansk går utmärkt medan exempelvis svensk-ameri-kansk gärna får undvikas. Det befintliga bindestrecket fungerar här som avstavningsmarkör.

Det kan också vara klokt att undvika avstav­ningar som fin-skor, urin-doeuropeisk och protes-tant som riskerar att bli svårlästa eller vilseledande.

Den ena modellen utesluter inte den andra. Det går bra – och är ofta nödvändigt – att använda både ordledsprincipen och stavelseprincipen i en och samma text. I slutändan är det viktigaste att avstavningarna skapar så lite hinder som möjligt för läsaren.

I Språkrådets handledning Svenska skrivregler presenteras båda principerna som likvärdiga. Men i Siv Strömquists Skrivboken argumenterar hon för att ge ordledsprincipen företräde i vissa situationer: ”Stavelseprincipen är mer mekanisk än ordledsprincipen. Den är också ofta mindre läsarvänlig. Jämför de båda avstavningarna väg-gar och vägg-ar och du ser på en gång att ordledsprincipen är att föredra.”

Jag håller inte med – vilket möjligen är ett resultat av många års arbete på redaktioner där stavelseprincipen ofta är den som tillämpas.

Ordledsprincipen avstavar musik-er medan stavelseprincipen ger musi-ker. Där den förra prioriterar stammen musik tycker jag att den ­senare, som bryter vid musi-, inte på samma sätt riskerar att vilseleda uttalet under läs­ningen. Av samma skäl föredrar jag stavelse­principens medi-cinsk i stället för ordleds­principens medic-insk.

Men detta är en smaksak. Det är säkert strömmingsflundran som serveras av gatu­köket också. Avstavningen strömming-sflundra är dock – hur den än kittlar smaklökarna – inget att ta efter.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.