Låt Danmark äga kungens karameller

Säg konungens av Danmark bröstkarameller och en del skribenter blir nog snarare nostalgiglansiga i ögonen än godissugna. Länge var nämligen gruppgenitiv en språklig stridsfråga, där olika analyser ledde fram till olika val. Men med tiden har skrivsättet konungen av Danmarks bröstkarameller blivit dominerande. Principen är att genitiv-s placeras sist i frasen – i det här fallet konungen av Danmarks – och inte efter huvudordet konungen som i konungens av Danmark.

Det sägs att bröstkaramellerna uppfanns på 1600-talet av Kristian V:s livmedikus. När kungen hade ont i halsen fick han anisolja men tyckte att den var för stark. Därför ska läkaren ha blandat den med sockermassa och en gnutta rödbetsjuice för att ge medicinen en aptitlig smak och färg. Kristian V tyckte att karamellerna var både välgörande och goda – och så småningom började dom säljas med namnet Kongen af Danmark. Det dröjde inte länge innan svenska tillverkare snappade upp succén. Men karamellerna blev också en språklig smaksak.

På 1800-talet var det en utbredd uppfattning att det var vårdslöst att skriva konungen av Danmarks bröstkarameller. Det ansågs gå an att säga i ledigt tal men i vårdad skrift skulle det heta konungens av Danmark.

Redan 1897 i Om svenskan som skriftspråk försökte språkprofessorn Gustaf Cederschiöld göra upp med det här synsättet. Han hävdade att synen på logik i ”skolgrammatikor” som förordade konungens av Danmark var ett tecken på att det svenska skriftspråket var ”i ytterlig grad konservativt”: ”I dylika fall hava likväl för den nutida språkkänslan de båda med preposition förbundna substantiven sammanvuxit till ett enda begrepp. Talspråkets från denna synpunkt alldeles riktiga åtgärd att låta genitivändelsen -s inträda först vid uttryckets slut har i danskan och engelskan längesedan ingått uti skriften, även den mest vårdade.”

Men förhoppningen om att svenskan skulle ta efter grannspråken infriades inte. I den stelbenta kanslisvenskan och i högtravande skriftspråk var det många skribenter som fortsatte följa skolgrammatiken.

Erik Wellander – 1900-talets mest tongivande språkvårdare och den kanske främsta bekämparen av kanslisvenskan – anslöt sig till denna logiska princip i 1939 års språkriktighetsklassiker Riktig svenska: ”I vårdat skriftspråk fogas genitivmärket till huvudordet: Svenssons på Solberga häst; rektors vid läroverket i Uppsala yttrande; stadens med omnejd behov”.

Även i den fjärde och sista upplagan av Riktig svenska från 1973 ansåg han att konungens av Danmark bröstkarameller var bäst i vårdat språk medan konungen av Danmarks var gångbart i ”det ledigare skriftspråket”.

I vissa kretsar sågs Erik Wellander i det närmaste som personifieringen av snille och smak. Trots att han höll fast vid sin syn på språklig logik – i det här fallet att genitiv-s skulle placeras efter huvudordet – var det uppenbart alltfler som upplevde att den stred mot den egna språkkänslan och därför nonchalerade rekommendationen. I många fraser av det här slaget var avståndet mellan ägaren (konungens) och det ägda (bröstkarameller) så stort att konstruktionen kändes omständlig. ”Det är också intressant att folket aldrig velat gå språkvetarna till mötes”, skrev språkprofessorn Bengt Sigurd när han analyserade fenomenet i tidskriften Språkvård 1995.

I takt med att nya generationer av språkvårdare distanserade sig från Erik Wellanders syn på logik försvann också rekommendationen. När Svenska språknämnden – föregångare till Språkrådet – gav ut Språkriktighetsboken 2005 var det givet att avråda från konungens av Danmark bröstkarameller: ”I dag känns denna konstruktion främmande i alla stilarter”.

Språkrådet klassar i dag skrivsättet som ”föråldrat”. Det dyker dock fortfarande upp i alla typer av texter: ”Han får frågan om Ekoredaktionen måste dela författarens till en debattbok åsikter för att få bli intervjuad i P1 morgon”, skrev nyligen en krönikör i en dagstidning. Färre hade nog studsat till inför författaren till en debattboks åsikter – även om formuleringen fortfarande är lite snårig.

Samma normförskjutning har skett i finlandssvenskan. Där det tidigare sågs som lämpligast att skriva Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv har språkvården länge förordat Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv.

Men det betyder inte att lösningen alltid är att hänga på genitiv-s i slutet. I långa fraser kan det kännas osmidigt – som i matställena som har högst betyg i beställningsappens kundnöjdhetsindex. Erik Wellanders princip (matställenas som har …) erbjuder inte heller någon rimlig utväg. I stället är det bättre att formulera om: kundnöjdhetsindex för matställena som har högst betyg i beställningsappen.

Det var alltså Gustaf Cederschiölds hållning att i skriften följa talet som gick segrande ur stilstriden. Men både han och Erik Wellander bidrog till att ge bröstkaramellerna vingar – även om dom i dag säljs under namnet Kungen av Danmark.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.