Knepigt att hålla reda på sitt
I en språklig röra är det inte lätt att skilja sin och sitt från hans och hennes. Då är det skönt att ha en grundregel att hålla fast vid.
Jag vill tacka alla som låtit oss publicera sina läsarbrev! Eller vänta, borde jag kanske tacka alla som låtit oss publicera deras läsarbrev?
Vad tycker du?
När du inte vet hur du ska lösa ett sådant språkligt dilemma finns det tre sätt:
- stryk
- skriv om
- slå upp
Den första metoden, att stryka, fungerar utmärkt om det inte var något viktigt som skulle sägas. Han hittade inte sina nycklar kan lika gärna uttryckas Han hittade inte nycklarna. Därmed är problemet ur världen. Det är möjligen lite förskräckande att det så ofta går att ta bort ord, eller till och med hela meningar, och ändå föra fram samma budskap.
Men låt oss nu tänka att det faktiskt var en poäng med ordet sina här. Han hittade inte nycklarna säger ju inget om vems nycklar det handlar om.
Då ligger den andra metoden, skriv om, nära till hands. För den som har bråttom eller vill vara helt säker är det ofta en bra lösning: Jag vill tacka alla läsare, som låtit oss publicera breven de skrivit till oss.
Att formulera om meningen är ett bra sätt att ta sig förbi den tvetydighet som kan uppstå när man har med sin, sitt eller sina att göra: De lät barnen bo i sitt föräldrahem. Vems föräldrahem var det barnen fick bo i?
Men omskrivningar kan ibland bli otympliga, och inte sällan medför de nya problem. Dessutom är det ju nyttigt både för bildningen och uttrycksförmågan att slå upp och försöka reda ut hur det egentligen ska vara.
De svenska pronomenen sin, sitt och sina används när man syftar på något i samma sats. Sofia älskar sitt läsarbrev. Sin, sitt och sina är så kallade reflexiva pronomen. Sofia är subjekt och sitt syftar på Sofia. Utan pronomen skulle meningen skrivas Sofia älskar Sofias läsarbrev. (Men med det – något onaturliga – sättet att uttrycka sig, riskerar man tolkningen att brevet tillhör en annan Sofia.)
Orden hans, hennes, dess och deras är, å sin sida, personliga pronomen. De syftar normalt – men inte alltid – på något utanför satsen. Simon har skrivit ett läsarbrev. Sofia älskar hans läsarbrev. Här syftar hans på Simon, subjektet i den första satsen.
Grundregeln lyder att om pronomenet syftar på subjektet i satsen blir det ett reflexivt pronomen: Hon älskar sitt läsarbrev. Annars blir det ett personligt pronomen: Hon älskar hans läsarbrev.
Men nu är det inte alltid fullt så enkelt. I Språkriktighetsboken, utgiven av Svenska språknämnden (numera Språkrådet), ges många exempel på hur snårigt det kan bli. Till exempel Johan bad Mia att stänga av sin mobiltelefon under mötet. Här syftar sin på det som kallas tankesubjektet. Johan är subjekt och Mia är objekt till verbet bad, men Mia är också ”tankesubjekt” till verbet stänga av. Och det är den Mia som sin syftar på.
Problemet blir inte mindre av att ”bruket vacklar”, som det heter i språkvårdslitteraturen. Klassen hade skrivit flera brev till Språktidningen. Men trots att eleverna läste tidningen om och om igen kunde de inte hitta deras läsarbrev. Särskilt bland unga tycks denna användning av deras numera vara vanlig. Men många reagerar på den. Det borde väl stå att de inte kunde hitta sina läsarbrev?
Om man tycker att ungdomar överanvänder deras, så finns det också en tendens i allmänhet att överanvända sin – för att uttrycka närhet. Boken handlade om Anna i sin älskade hemstad. Genom att man använder sin i stället för hennes, känns det som om man kommer närmare Anna. Ett brott mot regeln som kanske inte stör så många språköron.
Som så ofta visar det sig alltså att den enkla grundregeln redan i vårdat språk är ganska komplicerad, och att den dessutom är utsatt för ett betydande tryck från oss språkanvändare.
Kanske är denna snårskog skälet till att många av världens språk inte skiljer mellan reflexiva och personliga pronomen. Engelskan och tyskan gör till exempel inte den distinktionen. Både ’sin bok’ och ’hans bok’ heter på engelska his book och på tyska sein Buch. ’Simon läser sin bok’ och ’Simon läser hans bok’ översätts med Simon reads his book på engelska, och Simon liest sein Buch på tyska.
Den som vill skylla engelskans inflytande på språkligt förfall och förändring har möjligen något att hämta här. Men det hjälper ju föga när vi ska försöka välja rätt pronomen. Problemet är att en del språkbrukare har lärt sig regler som andra inte bryr sig om eller inte tycker räcker för att uttrycka vad de vill ha sagt.
Så vad blir rådet?
Håll dig till grundregeln att sin, sitt och sina syftar på något inom satsen, medan hans, hennes, dess och deras syftar på något utanför satsen. När grundregeln inte räcker, och särskilt om det är ett mer formellt sammanhang där du tror att läsarna är kräsna, så välj metod 1 eller 2: stryk eller skriv om.
Patrik Hadenius är chefredaktör på Språktidningen.
