Bryt mot regler vid rätt tillfälle
Kunskap om skriftspråkets normer är viktiga. Inte minst för att kunna bryta mot regler.
För 30 år sedan utkom den tyske författaren Reinhard Jirgls roman Abschied von den Feinden. Det är en av dom vackraste romanerna om Tysklands återförening. Där finns en kärleksberättelse i skuggan av en kollapsad järnridå, en kamp mellan bröder och en uppgörelse med det förflutna. Men det är inte bara Lena Peterssons fina översättning – boken gavs ut på svenska 1996 och på nytt 2018 med titeln Avsked från fienderna – som gör den minnesvärd. Reinhard Jirgls stil går dessutom på tvärs mot alla skrivregler.
Han bryter mot konventionerna för hur siffror och obestämda artiklar ska skrivas: ”som genom 1 dubbelexponering av dessa 2 verkligheter”. Han laborerar även med olika stavningar av och: ”blev nu både angripare & segrare o varenda=1 en speciell tortyr för det utelämnade djuret”.
Därutöver konstruerar Reinhard Jirgl ett eget system av skiljetecken. Tanken är att det ska ge berättelsen en ny dimension. Han inleder meningar med frågetecken och utropstecken för att understryka känslor, använder kolon och likhetstecken för att visa ords inbördes relationer samt avslutar ibland med fem punkter för att signalera annalkande hot: ”?Men kanske (låter jag honom även förmoda) Är även Detta endast 1 ytterligare, 1 annan förmodan, ?ytterligare 1 försök, att ännu 1 gång hämta bilden av kvinnan med ansiktet som 1 vit rävhona ur mörkret…..”
Reinhard Jirgl är en i en lång rad av skönlitterära författare som gör uppror mot språkliga normer. I romanen Kata avslutar isländske Steinar Bragi flera kapitel mitt i ett ord. Karin Smirnoff använder i Jag for ner till bror inga andra skiljetecken än punkt och skriver personnamn enligt mönstret everttaube. Carl Fredrik Reuterswärds Prix Nobel innehåller enbart skiljetecken. Och Johanna Frid hoppar i Nora eller Brinn Oslo brinn mellan dom skandinaviska språken.
Det är inte bara författare som skapar sina egna principer. Moderaten Gunnar Hökmark avslutar till exempel sina inlägg på X alltid med kommatecken i stället för punkt: ”Frågan hur man finansierar avgörande viktig infrastruktur för ett modernt samhälle måste diskuteras men om man återkommande beskriver andra människor som falska, fega eller obegåvade när man har en annan uppfattning placerar man sig i en annan diskussion,”
Här ska kommat illustrera ett pågående engagemang som inte upphör vid meningens slut. En punkt skulle alltså enligt hans resonemang felaktigt kunna tolkas som en symbol för ett avslutat engagemang.
”En författare skapar sitt eget universum”
Om en elev hade använt dessa stilistiska grepp i ett nationellt prov hade det säkerligen blivit många illröda bockar i marginalen. Det standardiserade skriftspråket har sina givna regler. I skolan lär vi oss att följa dom.
En författare skapar sitt eget universum. Där kan regelbrott vara normen. Men att konstruera egna regler är också ett grepp. Ernest Vincent Wright och Georges Perec har till exempel skrivit romaner helt befriade från bokstaven e. Ofta är den här typen av begränsningar laddade med symbolik. I Georges Perecs Försvinna är avsaknaden av e en metod för att lyfta fram förluster från andra världskriget och förintelsen. Första delen av Daniel Sjölins roman Underskottet innehåller inte bokstaven a. Tanken föddes när han 2015 skrev en krönika i Expressen om Alan Kurdi – en femårig flyktingpojke från Syrien som påträffades död på en strand i Turkiet. I den texten undvek han a. Samma grepp blev alltså bärande i en senare bok.
Språk handlar bara till viss del av kommunikation. Normavvikelser kan spegla den egna identiteten eller den egna åsikten, regelbrott kan skapa effekter och stilrevolter kan både störa och beröra. Den som vill driva språkbruket i en viss riktning gör förstås klokt i att skriva så. Den som vill främja stavningen jos bör rata juice, den som tycker att ett namn ska kännas som en enda utandning kan välja everttaube och den som anser att dom går lika bra som de och dem bör skriva som den lär.
Visst fungerar till exempel Svenska Akademiens ordlista samt Språkrådets Svenska skrivregler och Språkrådet rekommenderar som vägledningar för ett vårdat och normenligt skriftspråk. Men det är just rekommendationer – inte facit för språkbruket i varje enskild situation.
Det som sticker ut kan irritera och distrahera. En medveten skribent får helt enkelt välja om störningsmomenten helgar medlen. Om läsaren inte ser någon poäng med olika språkliga egenheter riskerar det att uppfattas som okunnigt eller effektsökande. I sådana situationer har en skönlitterär författare ett stort manöverutrymme. En skribent på en myndighet har ofta betydligt snävare ramar att förhålla sig till.
Ändå går språkliga upprorsmakare och laglydiga hand i hand. Den som vill göra revolution måste behärska reglerna för att kunna bryta mot dom på ett sätt som har avsedd inverkan.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
För 30 år sedan utkom den tyske författaren Reinhard Jirgls roman Abschied von den Feinden. Det är en av dom vackraste romanerna om Tysklands återförening. Där finns en kärleksberättelse i skuggan av en kollapsad järnridå, en kamp mellan bröder och en uppgörelse med det förflutna. Men det är inte bara Lena Peterssons fina översättning – boken gavs ut på svenska 1996 och på nytt 2018 med titeln Avsked från fienderna – som gör den minnesvärd. Reinhard Jirgls stil går dessutom på tvärs mot alla skrivregler.
Han bryter mot konventionerna för hur siffror och obestämda artiklar ska skrivas: ”som genom 1 dubbelexponering av dessa 2 verkligheter”. Han laborerar även med olika stavningar av och: ”blev nu både angripare & segrare o varenda=1 en speciell tortyr för det utelämnade djuret”.
Därutöver konstruerar Reinhard Jirgl ett eget system av skiljetecken. Tanken är att det ska ge berättelsen en ny dimension. Han inleder meningar med frågetecken och utropstecken för att understryka känslor, använder kolon och likhetstecken för att visa ords inbördes relationer samt avslutar ibland med fem punkter för att signalera annalkande hot: ”?Men kanske (låter jag honom även förmoda) Är även Detta endast 1 ytterligare, 1 annan förmodan, ?ytterligare 1 försök, att ännu 1 gång hämta bilden av kvinnan med ansiktet som 1 vit rävhona ur mörkret…..”
Reinhard Jirgl är en i en lång rad av skönlitterära författare som gör uppror mot språkliga normer. I romanen Kata avslutar isländske Steinar Bragi flera kapitel mitt i ett ord. Karin Smirnoff använder i Jag for ner till bror inga andra skiljetecken än punkt och skriver personnamn enligt mönstret everttaube. Carl Fredrik Reuterswärds Prix Nobel innehåller enbart skiljetecken. Och Johanna Frid hoppar i Nora eller Brinn Oslo brinn mellan dom skandinaviska språken.
Det är inte bara författare som skapar sina egna principer. Moderaten Gunnar Hökmark avslutar till exempel sina inlägg på X alltid med kommatecken i stället för punkt: ”Frågan hur man finansierar avgörande viktig infrastruktur för ett modernt samhälle måste diskuteras men om man återkommande beskriver andra människor som falska, fega eller obegåvade när man har en annan uppfattning placerar man sig i en annan diskussion,”
Här ska kommat illustrera ett pågående engagemang som inte upphör vid meningens slut. En punkt skulle alltså enligt hans resonemang felaktigt kunna tolkas som en symbol för ett avslutat engagemang.
”En författare skapar sitt eget universum”
Om en elev hade använt dessa stilistiska grepp i ett nationellt prov hade det säkerligen blivit många illröda bockar i marginalen. Det standardiserade skriftspråket har sina givna regler. I skolan lär vi oss att följa dom.
En författare skapar sitt eget universum. Där kan regelbrott vara normen. Men att konstruera egna regler är också ett grepp. Ernest Vincent Wright och Georges Perec har till exempel skrivit romaner helt befriade från bokstaven e. Ofta är den här typen av begränsningar laddade med symbolik. I Georges Perecs Försvinna är avsaknaden av e en metod för att lyfta fram förluster från andra världskriget och förintelsen. Första delen av Daniel Sjölins roman Underskottet innehåller inte bokstaven a. Tanken föddes när han 2015 skrev en krönika i Expressen om Alan Kurdi – en femårig flyktingpojke från Syrien som påträffades död på en strand i Turkiet. I den texten undvek han a. Samma grepp blev alltså bärande i en senare bok.
Språk handlar bara till viss del av kommunikation. Normavvikelser kan spegla den egna identiteten eller den egna åsikten, regelbrott kan skapa effekter och stilrevolter kan både störa och beröra. Den som vill driva språkbruket i en viss riktning gör förstås klokt i att skriva så. Den som vill främja stavningen jos bör rata juice, den som tycker att ett namn ska kännas som en enda utandning kan välja everttaube och den som anser att dom går lika bra som de och dem bör skriva som den lär.
Visst fungerar till exempel Svenska Akademiens ordlista samt Språkrådets Svenska skrivregler och Språkrådet rekommenderar som vägledningar för ett vårdat och normenligt skriftspråk. Men det är just rekommendationer – inte facit för språkbruket i varje enskild situation.
Det som sticker ut kan irritera och distrahera. En medveten skribent får helt enkelt välja om störningsmomenten helgar medlen. Om läsaren inte ser någon poäng med olika språkliga egenheter riskerar det att uppfattas som okunnigt eller effektsökande. I sådana situationer har en skönlitterär författare ett stort manöverutrymme. En skribent på en myndighet har ofta betydligt snävare ramar att förhålla sig till.
Ändå går språkliga upprorsmakare och laglydiga hand i hand. Den som vill göra revolution måste behärska reglerna för att kunna bryta mot dom på ett sätt som har avsedd inverkan.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
