Be var det allra vanligaste ordet under kampen om Vita huset. Men segraren Donald Trumps språkliga kännetecken var ovanligt flitig användning av ordet I.

I det aktuella numret av Språktidningen skriver Kristina Nilsson Björkenstam och Gintarė Grigonytė, datorlingvister vid Stockholms universitet, om Donald Trumps retorik. De konstaterar att presidenten under sin väg till makten effektivt använde sig av upprepningar. Till skillnad från sina rivaler nyttjade han sällan utfyllnadsljud som uh och um. I stället repeterade Donald Trump något han sagt tidigare.

Detta är bara en i raden av studier av Donald Trumps okonventionella retorik. I en artikel publicerad i tidskriften Digital Scholarship in the Humanities studerar forskare vid universitetet i Neuchatel, Schweiz, ordvalet hos Donald Trump och åtta andra politiker som kämpade om att nomineras till presidentkandidater. Även här utmärker sig Donald Trump.

Donald Trumps stil kännetecknas enligt forskarna av att han är osedvanligt rakt på sak. Han undviker komplicerad meningsbyggnad, använder korta meningar och förlitar sig på enklare ord. Men han är också den som har minst innehållstyngd i sitt språk.

De tre ord som Donald Trump främst använder i större utsträckning än sina rivaler är I, very och tremenduos. I topp tre hos de åtta övriga finns ord med kopplingar till politiska sakfrågor, som amnesty, budget och conservative.

I tv-debatterna är be och the de två vanligaste orden hos sju av aspiranterna. Demokraten Martin O’Malley utmärker sig genom att använda we allra mest följt av the och be. Donald Trump sticker ut genom att som enda politiker ha I som ett av de två vanligaste orden. Etta hos honom är be och trea är the.

Andra ord som hördes ofta från Donald Trump var deal, Mexico och excuse. Motkandidaten Hillary Clinton talade mer än andra om income, affordable och try. Andra ord hon använde ovanligt ofta var Senator och Sanders – ett resultat av den utdragna duellen mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders om att bli Demokraternas presidentkandidat. Bernie Sanders kännetecknades i sin tur av ord som fossil, fuel, billionaire, wealth och Wall Street.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Storhetsvansinne, simpla budskap och en självsäker stil slår ut saklighet. Det är förklaringen till att Donald Trump gick segrande ur Republikanernas primärval. Det hävdar forskare i psykologi vid University of British Columbia, Kanada.

Donald Trumps tal har inte sällan kännetecknats av ett fritt förhållande till sanningen. Att faktafelen duggat tätt var dock inte till hans nackdel. Tvärtom hade de liten inverkan på väljarna.

Forskarna har studerat nio republikanska aspiranter. Förutom Donald Trump även Ted Cruz, John Kasich, Ben Carson, Jeb Bush, Marco Rubio, Rick Perry, Lindsey Graham och Mike Huckabee. Och Donald Trump sticker ut.

Ingen annan talare talar lika mycket om sig själv i påståenden som innehåller ordet I (’jag’). Ingen visar prov på lika välutvecklat storhetsvansinne. Ingen varierar sin tonhöjd lika mycket. Och ingen använder i samma utsträckning informellt språk.

Donald Trumps retoriska stil var enligt forskarna en avgörande faktor för segern i primärvalen. Visserligen förekom det många felaktigheter i hans tal, men de överskuggades av hur han framförde dem. Faktafelen medförde att många experter förivrade sig och dömde ut Donald Trumps chanser.

Sympatisörerna tyckte annorlunda. De fastnade för känslostyrkan och övertygelsen i Donald Trumps budskap. Inte minst den förändrade tonhöjden skapade bilden av en energisk och dynamisk person.

Eventuella faktafel är något som åhörarna upptäcker först senare. Och då har de redan, skriver forskarna, ryckts med av budskapet.

Donald Trumps flitiga twittrande hade samma effekt. Många reagerade visserligen negativt på hans budskap, men även detta överskuggades av positiva reaktioner från sympatisörer.

Studien är publicerad i tidskriften Personality and Individual Differences.

Anders

Foto: Istockphoto

Här kan du läsa mer om Donald Trump.

0 kommentarer

Att inte ha svar på alla frågor behöver inte vara negativt. Och att våga medge att efterfrågad kunskap saknas kan till och med vara en fördel. Det hävdas i en studie från Ohio State University publicerad i tidskriften International Journal of Sport Communication.

Förra året hamnade Tom Brady, kvartsback i New England Patriots, i rejält blåsväder. Han anklagades för att ha släppt ut luft ur matchbollarna inför ett möte med Indianapolis Colts. Det egna laget vann med 45-7. Indianapolis Colts hade alltså ovetandes spelat bollar som kan ha gett dem sämre förutsättningar.

Under en presskonferens bemötte Tom Brady anklagelserna. Ofta svarade han I don’t know eller I have no idea på journalisternas frågor. Somliga tyckte att presskonferensen var farsartad och flera komiker gjorde narr av Tom Bradys uppträdande.

Men retoriskt verkar Tom Brady ha varit en oväntad vinnare. En amerikansk kommunikationsforskare har använt presskonferensen som utgångspunkt för en studie. Den visar att Tom Bradys svar gick hem hos många.

I studien användes två versioner av presskonferensen. Den ena innehöll fullständiga frågor och svar medan den andra hade redigerats. I den andra versionen ingick samma frågor och svar, men de gånger Tom Brady sade I don’t know eller I have no idea hade klippts bort.

De deltagare som fick se den klippta versionen ansåg att Tom Brady duckade för fler frågor än de deltagare som fick se versionen med fullständiga frågor och svar. Dessutom kände de mindre sympati för honom och de var i större utsträckning missnöjda med hans svar. Tom Bradys trovärdighet och kompetens rankades lika högt av bägge deltagargrupperna.

Slutsatsen är att många är benägna att tro på den som likt Tom Brady säger I don’t know eller I have no idea. Det kan också väcka sympati.

Dessutom fastslås det i studien att reaktionerna på Tom Bradys agerande stämmer väl in på en annan teori, nämligen att publiken sällan vill höra ärliga svar på svåra frågor om svaren riskerar att orsaka upprördhet. Ärliga svar uppskattas främst när publiken håller med. Därför kan det ha varit klokt av Tom Brady att ge många vaga svar.

Anders

Foto: Jeffrey Beall/Wikimedia Commons

0 kommentarer

Med ett schysst järnrör skulle Socker-Conny slå hela världen med häpnad. Med var sitt schysst aluminiumrör slog SD-topparna Erik Almqvist och Kent Ekeroth sannolikt en del av väljarkåren med häpnad. Och de uttalanden som duon serverade partiledaren Jimmie Åkesson genom de inspelningar som Expressen tagit del av var knappast några kompispassningar. Hur han både ska kunna hålla ihop partiet och samtidigt inte få den nya nolltoleranslinjen mot rasism att framstå som ett skämt kräver onekligen retorisk akrobatik och politisk fingertoppskänsla i den högre skolan.

När Sverigedemokraterna nyligen lanserade en kommunikationsplan var det med inspiration från Moderaternas omprofilering. Jimmie Åkesson ville en gång för alla tvätta bort stämpeln av partiet som ett gäng skinnskallar i kostym.

Nya Moderaterna presenterade förslag på ord som borde och inte borde användas, ett sätt att signalera den nya profilen. Sverigedemokraternas kommunikationsplan var mer allmänt hållen. Det talades om vikten av att alltid uppträda korrekt och använda ett lämpligt språkbruk, om att sverigedemokrater skulle vara trevliga och som folk är mest.

Budskapet från Jimmie Åkesson var tydligt; den som inte ställde upp på nolltolerans mot rasism och kränkningar hade inte i Sverigedemokraterna att göra. Några exempel på ord och åsikter som skulle kunna leda till uteslutning gavs inte. Därför är det i praktiken först nu som kommunikationsplanen fylls med innehåll. Det är nu Jimmie Åkesson och resten av partistyrelsen sätter ribban för vad som kan accepteras och inte.

Inför offentliggörandet av kommunikationsplanen hade det varit intressant att se hur ledningen ville att partimedlemmarna skulle förhålla sig till olika begrepp som förekommer i den interna debatten. Från öppen svenskhet, massinvandring och svenskfientlighet till skäggbarn, klappturk och blatte. Att hora klassades som ett olämpligt ord kan vi dock ana genom en motion signerad Erik Almqvist och Mattias Karlsson.

Jimmie Åkessons problem är inte bara vad Erik Almqvist och Kent Ekeroth sagt. Ett annat problem är den ideologiska värld där ett av orden har sitt ursprung. Hora är enligt Svenska Akademiens ordlista "starkt nedsättande" medan blatte "kan uppfattas som nedsättande". Babbe, som är bildat till babian, finns inte i ordböckerna men har förekommit i högerextrema och främlingsfientliga kretsar åtminstone sedan mitten av 1990-talet. Och det är förstås just dessa associationer Jimmie Åkesson vill bli kvitt.

Partiet talar ofta om öppen svenskhet. Det betyder för Sverigedemokraterna att invandrare är välkomna så länge de är beredda att lära sig svenska, vill bli en del av det svenska samhället och respekterar lagar och traditioner. Här har åter Erik Almqvist försatt Jimmie Åkesson i trubbel. När han till komikern Soran Ismail säger att han inte är svensk innebär det en återgång till en biologisk syn på nationalitet. Det är svårt att sätta någon annan etikett på det än rasism.

Det råder inget tvivel om att Jimmie Åkesson är en skicklig retoriker och en god talare. Partiledarens argumentationsförmåga utgör säkerligen en stor del av förklaringen till det uppsving i opinionen som Sverigedemokraterna just nu upplever. Möjligen har han inspirerats av statsminister Fredrik Reinfeldts framtoning även här. Han talar om att Sverigedemokraterna vill ta ansvar och utgöra ett alternativ för många fler än partiets kärnväljare. Under gårdagens presskonferens sade Jimmie Åkesson att förtroende var en nyckel till fortsatta framgångar för partiet. Det hade Erik Almqvist nu förbrukat.

Jimmie Åkesson har även på samma sätt kritiserat de övriga riksdagspartierna för att inte söka samarbete med Sverigedemokraterna. Om den dörren någonsin stått på glänt är den definitivt igenbommad nu. Så länge Erik Almqvist och Kent Ekeroth sitter kvar vid riksdagens köttgrytor är alla möjligheter till samarbeten stängda. Annars har Jimmie Åkesson visat att nolltoleransen i den nya kommunikationsplanen bara riktade sig mot partiföreträdare längre ned i hierarkin.

Att bli ertappad med att tala osanning är för en folkvald lika förödande för trovärdigheten som att slänga ur sig kränkande glåpord. Erik Almqvists motion där ordet hora nämns som ett avskräckande exempel på svenskfientlighet förvandlas med ens till hyckleri, och Kent Ekeroth kommer i rollen som rättspolitisk talesperson alltid att vara förknippad med aluminiumrör och knuffar – ett retoriskt självmål för någon som säger sig vilja få stopp på gatuvåldet.

Den nya kommunikationsplanen ger Sverigedemokraterna möjlighet att slå fast gränser för vad som kan accepteras i den politiska debatten. Om denna hållning innefattar hora, blatte, babbe och våldsamma utfall mot kvinnor och berusade håller Jimmie Åkesson ihop partiet genom att inte tvinga bort Kent Ekeroth och Erik Almqvist ur Sverigedemokraterna eller riksdagen. Men resan mot Nya Sverigedemokraterna är onekligen tillbaka på ruta ett samtidigt som luftigheten i den nya kommunikationsplanen lär slå en del av väljarkåren med häpnad.

Här kan du läsa mer om Sverigedemokraternas kommunikationsplan.

Anders

3 kommentarer

Intresset för retorik ökar stadigt. För den som söker tal att syna i sömmarna finns nu sajten Svenska tal. Där finns tal signerade bland annat Olof Palme, Kristina Lugn, Hjalmar Branting, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Selma Lagerlöf. Syftet med sajten är att vara en resurs för retorikstudenter, talskrivare och personer intresserade av svensk retorik.

Anders

0 kommentarer

Intresset för att studera retorik har exploderat. Inom loppet av tre år har antalet sökande till kurser och program ökat med närmare 60 procent. Förklaringen kan vara att retorik får allt större utrymme i medierna, skriver Jusektidningen.

Under de senaste åren har retorikerna blivit nästan lika självklara som statsvetarna när viktiga politiska tal ska kommenteras. Fokus ligger inte längre enbart på vad som sägs, utan också på hur det sägs.

Otto Fischer, professor i retorik vid Uppsala universitet, säger i Jusektidningen att en viktig förklaring till det stora studentintresset för ämnet sannolikt är mediebevakningen:

"Det blev särskilt märkbart i valrörelsen 2010, då satt det med retorikexperter hela tiden."

Hösten 2008 sökte 3 881 personer till kurser eller program i retorik. Tre år senare hade antalet stigit till 6 179 personer. Antalet förstahandssökande ökade under samma period med knappt 20 procent.

Att retorik är på modet är dock inte enbart positivt. Otto Fischer anser att de analyser som görs i medierna inte helt och hållet gör ämnet rättvisa:

"Det är ganska snäva analyser av retorik som kommer till uttryck i media. Egentligen måste man ju se på hela sammanhanget med budskap, talare, publik och kontext för att säga något intressant. När retoriken speglas i den logik som finns i media blir det en ganska ytlig bild av vad retorik är."

Anders

0 kommentarer

"En person som med unik och uttrycksfull talang lägger pusselbitar med ord och rytm, som får eftertanke och känsla att vibrera i samma takt." Så lyder juryns motivering när Timbuktu, Jason Diakité, tilldelas Stora retorikpriset.

Timbuktu är mest känd som rappare, men är också programledare. Han är den fjärde i ordningen att tilldelas priset efter läraren Stavros Louca, sportjournalisten Lasse Granqvist och skådespelaren Pia Johansson.

I Språktidningen 4/2011 beskriver Timbuktu hur han ser på språket och sitt låtskrivande:

"Svenska är som lego. Man kan sätta ihop nästan vilka ord som helst och bygga nya innebörder."

Här kan du läsa hela intervjun med Timbuktu.

Anders

Foto: Nadja Hallström

0 kommentarer

Danska politiker har blivit så retoriskt skickliga att det kan vara skadligt för samhällsdebatten. Två språkforskare varnar i Kristeligt Dagblad för att de inövade uttalanden som ständigt upprepas inför mediernas kameror och mikrofoner utarmar politiken och väljarnas intresse för den.

Att politiker möter journalister med ett inrepeterat budskap som ska förmedlas är inget nytt fenomen. Under en presskonferens år 1999 upprepade finansminister Bosse Ringholm gång på gång inför en reporterskara som snart inte kunde hålla sig för skratt hur han och Inga-Britt Ahlenius, generaldirektör för Riksrevisionsverket, hade kommit överens om att hon skulle avgå.

Bosse Ringholm sade samma sak femton gånger. Förra året förklarade migrationsminister Tobias Billström sjutton gånger i en tv-intervju att han inte kommenterade tredjepartsuppgifter från Wikileaks.

Men för det mesta blir politikernas inrepeterade budskap sällan lika uppenbart – även om det exempelvis uppmärksammats hur gärna statsminister Fredrik Reinfeldt använder ordet ansvar.

I Danmark säger skatteminister Thor Möger Petersen aldrig bara löntagare när han diskuterar regeringens skattepolitik. Han talar alltid om hårt arbetande löntagare. I en tid där den politiska bevakningen premierar korta och slagkraftiga citat har Thor Möger Petersen lärt sig sin läxa. Han lyckas packa några få ord med en rejäl näve politisk ideologi och strategi.

Mette Bengtsson, doktorand vid Köpenhamns universitet som forskar om politisk debatt och argumentation, säger i Kristeligt Dagblad att stormoské, supersjukhus och miljonärsskatt är andra retoriskt effektiva ord som ofta förekommer i debatten i Danmark. Men hon menar att de är sämre för samtalsklimatet eftersom de färgas av ideologiska värderingar.

Att politiker ibland tycks ha förvandlats till självrepeterande åsiktsmaskiner kan enligt Jonas Gabrielsen, lektor i retorik vid Roskilde universitet, förklaras med de villkor som ges av massmedierna. För att vara säker på att få fram sitt budskap upprepar politikerna sitt inövade budskap lagom anpassat för ett snabbt klipp i en nyhetssändning.

Och det är, anser Jonas Gabrielsen och Mette Bengtsson, ett effektivt sätt att nå ut med en åsikt. Men det utarmar den politiska debatten och är dåligt för demokratin.

Anders

0 kommentarer

Göran Hägg är aktuell med Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts), där han analyserar 23 tal från Lysias och antikens Grekland till Barack Obama och dagens USA. Blogginlägget är ett utdrag ur boken.

 

Olof Palmes (1927–86) historiska roll påminner i vissa avseenden om John F. Kennedys. Båda symboliserade för sina samtida föryngring av politiken samt inrikes- och utrikespolitisk nyorientering. Båda var lysande retoriker. Båda offer för politiska mord – där den mest trolige mördaren ändå var ”fel” ur opinionens och anhängarnas synpunkt. Men skillnaderna är också påfallande. Kennedy blev en samlande nationell symbol redan före martyrdöden. Palme var hela tiden omstridd, till och med i sitt eget parti. Han var föremål för extremt hatiska angrepp från höger, men också från yttersta vänstern. Skepsis och nedvärdering har i viss mån fortsatt även efter mordet, sedan den första chocken lagt sig.

Palmes retoriska kraft och personliga karisma var i direktkontakt med en verklig publik lika stor som Kennedys, men livet igenom hade han betydande svårigheter att hantera TV – Kennedys verkliga hemmaplan. Olof Palme väckte i televiserad närbild ofta rädsla och ilska även i situationer där han öga mot öga brukade charma och entusiasmera med samma ord och gester, ja ibland rentav vid samma tillfälle. Under den berömda valdebatten mot Fälldin i Göteborg 1976 vann Palme enligt de flesta bedömare stort på plats. Men vi som såg det hela i TV visste att han hade förlorat i resten av landet. Därmed var även valet förlorat.

Det följande är det absolut kortaste talet i det här urvalet.

Det är som många av de närmast föregående talen ett framträdande i radio, och fick minst lika starkt genomslag i hemlandet, inte minst genom återutsändningar. Indirekt fick det även ett enormt internationellt genomslag. Kanske det sista verkligt betydande tal i världshistorien som spritts den vägen. Så var det lättare för Palme att väcka sympati än i televiserad närbild. Men talet orsakade ändå våldsam vrede på sina håll – vilket också var avsikten. USA:s krig mot FNL-gerillan i Sydvietnam hade sedan mitten av 1960-talet ”eskalerat”, som man sa på den tiden, samtidigt som det ändå tycktes gå allt sämre ju mer amerikanska trupper som sattes in på marken. Gerillan stöddes hela tiden av Nordvietnam som ville återförena landet under sin kommunistiska regim. Den 18 december 1972 hade det amerikanska flygvapnet inlett en massiv bombning av Nordvietnams huvudstad Hanoi. Det var terrorbombningar i traditionell mening – mindre avsedda att slå ut militära mål än att knäcka befolkningens motståndsvilja genom död och förintelse bland civila. 

Flera stater, även USA-allierade som Australien, Kanada och Danmark uttryckte bestörtning och avsky. Den svenska regeringens negativa inställning till kriget var välkänd, och Olof Palme valde att ta några dagar på sig för att överväga sina ord och nå största effekt. Det bör påpekas att bombningarna hela tiden fortsatte trots den övriga världsopinionens protester. Palme konsulterade även ledande utländska socialdemokrater som Österrikes Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt. Han gav Anders Ferm i statsrådsberedningen i uppdrag att göra ett utkast som är daterat den 22 december. Utifrån detta utformade han sedan en text som han läste upp för Tage Erlander och Alva Myrdal som kom med smärre ändringsförslag. Det rör sig med andra ord om en extremt väl genomtänkt retorisk produkt – trots att några bedömare ansett uttalandet överilat och obalanserat. 

Morgonen den 23 december ringde Palme in uttalandet till TT, och till lunch sändes inspelningen i radion, samtidigt som texten vidarebefordrades till övriga nyhetsbyråer. Palme läser talet långsamt, begrundande, förbluffande lågmält, men med eftertryck:

 

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från president Thieu i Saigon. 

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. 

Därför är bombningarna ett illdåd. 

Därav finns det många i modern historia. 

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka. 

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. 

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. 

Hanoi – julen 1972.

Det är intressant att jämföra den färdiga texten med Ferms utkast. Ordet tortyr finns redan hos Ferm liksom konstaterandet att något militärt motiv inte existerar. Men meningarna är långa och innehåller utfyllnader som ”väl”. Det hela slutar i en from förhoppning ”med sikte på att uppnå en politisk lösning”. Hos Palme har satserna blivit korta och slagkraftiga. Talaren går rakt på sak utan inledande förklaringar. Namnen på Sydvietnams hatade president Thieu och hans huvudstad Saigon har lagts till. Från och med talet om ”att plåga människor” är texten helt ny i förhållande till den ursprungliga byråkratprodukten för vilken ord som ”illdåd” vore främmande. 

Så kommer den berömda uppräkningen av orter kända för illdåd. Ouradour, Babij Jar, Lidice och Treblinka är platser förknippade med nazistiska massmord. Guernica i Baskien flygbombades av nazisterna och deras bundsförvanter, medan Sharpeville var det mest kända övergreppet i rasismens Sydafrika. Massmordet på polska officerare i Katyn har senare visat sig vara ett sovjetiskt övergrepp, men troddes 1972 fortfarande i allmänhet även det ha iscensatts av tyska nazister. 

Det har ifrågasatts om inte de allierade terrorbombningarna mot Hamburg, Dresden eller Hiroshima under andra världskriget hade varit mer självklara jämförelseobjekt när det gällde luftburna anfall i terrorsyfte. Men Palme och hans rådgivare var inte ute för att göra tekniska jämförelser, utan för att väcka opinion i ett akut läge. Ingen kunde förneka att i den mån man talade om terror så var faktiskt de valda objekten också relevanta. Det faktum att de amerikanska åtgärderna i detta fall faktiskt KUNDE jämföras med dåd av den yttersta ondska som nazismen representerar skulle kunna fungera som en väckarklocka för amerikansk och internationell opinion, när nu andra moraliska påpekanden inte gjort det. 

Någon traditionell retorisk uppbyggnad har inte behövts för det korta uttalandet. Men givetvis är namnuppräkningen ett klassiskt grepp, liksom den infernaliska jämförelsen. Och man bör notera hur ordningen på det hela ändå är ytterst välkalkylerad. Den sista raden är på sitt sätt den mest dräpande. Tidsangivelsen ”julen” har från Ferms inledning flyttats hit. Den amerikanska militärledningens nästan ofattbara missgrepp att förlägga terrorattackerna till jultid utnyttjas till det yttersta – utan att talaren ens behöver förklara saken! 

Uttalandet väckte enormt uppseende, även i USA och övriga världen. Långt mer än föregående svenska manifestationer av Palme och andra uppmärksammades saken av de krigförande. Det här gick helt enkelt inte att tiga ihjäl. President Nixon, som redan tidigare privat brukat kalla Palme ”that Swedish asshole” var rasande. Efter några dagars brevväxling och diplomatiska palavrer blev resultatet att de diplomatiska förbindelserna i praktiken bröts. USA drog ytterligare ner sin diplomatiska representation i Stockholm. Sveriges nye ambassadör förklarades icke välkommen till Washington. 

Många ansåg som sagt redan då uttalandet alltför hårt. Vi har senare sett än värre övergrepp i internationella tvister. Men kritiken mot bombkriget var som framgått stark också från USA:s allierade i Nato. I tredje världen var ursinnet allmänt. I Sverige ledde krisen till en namninsamling mot terrorbombningarna som alla partier ställde sig bakom, till och med Moderaterna, om än förmodligen något motvilligt. Men ändå: det ledde till att även moderatledaren Gösta Bohman långt efteråt haft sin bild uppsatt bland vänner till den vietnamesiska saken i revolutionsmuseet i Hanoi! Insamlingen fick 2,7 miljoner underskrifter – svenskt rekord för sådana aktiviteter. 

Internationellt ökade Palmes intiativ ytterligare hans och Sveriges anseende, särskilt bland tredje världens stater. Till det bidrog väl också att utvecklingen tycktes ge honom rätt. USA tvingades av världsopinionen faktiskt att inom en månad helt avbryta stridshandlingarna mot Nordvietnam samt börja förbereda ett ensidigt tillbakadragande av de egna trupperna även från Sydvietnam inom 60 dagar. Bomberna slutade falla, kriget gick hastigt mot sitt slut. Att Sveriges och Palmes ingripande betydde mycket som tungan på vågen och för att skapa den världsopinion som framtvingade detta är ovedersägligt. 

På sistone tycks det faktiskt som om vi åter börjat inse det även i Sverige.

 

Göran Hägg är författare och docent i litteraturvetenskap.

Inlägget är ett utdrag ur boken Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts, 2011).

Foto: Cato Lein/Norstedts

0 kommentarer
Prenumerera på RSS - retorik