Här är ett nytt avsnitt av Språktidningens podd. Gäst i det här avsnittet är Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet som också är knuten till Institutet för språk och folkminnen. Han är aktuell med boken Göteborgsgrammatik (Morfem). Han samtalar med Språktidningens chefredaktör Anders Svensson om göteborgska och framtiden för svenska dialekter.

 

Du hittar podden hos Apple, Spotify, Acast, Soundcloud och Youtube.

Om du vill stödja podden ekonomiskt kan du skicka ett bidrag genom Swish till 123 157 9937.

Anders

0 kommentarer

Kan sättet som olika ord behandlas i hjärnan ge svar på frågan om vad som skiljer språk från dialekter? Det tror forskare i psykologi vid universitetet i skotska Dundee. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Cognition.

Att dra tydliga gränser mellan språk och dialekter är sällan enkelt. I slutändan är det ofta snarare en politisk fråga om vad som ska betraktas som ett språk och vad som ska betraktas som en dialekt. Men forskare i psykologi har alltså hittat något som de anser är en genväg till gränsdragning mellan språk och dialekt.

I studien undersöktes hur testpersoner – i det här fallet talare av skotsk engelska – reagerade på olika ord. Forskare följde hur hjärnan bearbetade ord typiska för skotsk engelska och brittisk engelska. Slutsatsen var att de dialektala orden inte hanterades annorlunda.

Deltagarna fick i testet titta på bilder på olika föremål. När de fick höra den dialektala benämningen på ett föremål gick det långsammare att hitta den standardengelska benämningen för samma föremål. ”Översättningen” mellan skotsk engelska och brittisk engelska försenade alltså processen.

Motsvarande försök har tidigare gjorts med personer som talade både engelska och spanska. När de hoppade mellan språken gick det fortare om de fick hjälp – alltså om de till exempel fick höra det spanska ordet för det föremål som de skulle identifiera på engelska.

Forskarna tolkar detta som att de tvåspråkiga letar i två skilda ordförråd. Men dialekttalarna söker i samma ordförråd – och det är därför som ”översättningen” mellan skotsk engelska och brittisk engelska distraherar och försenar.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

I Edsbyn närmar sig invånarna standardsvenskan, men i Torsby håller ortsborna hårt i den traditionella dialekten. Förklaringen är olika åsikter om språket. Om det skriver Jenny Nilsson och Anna Wistrand i Språktidningen 5/17, som delas ut till prenumeranter i veckan och finns i butik efter midsommar.

Det som sker i Edsbyn kallas dialektutjämning. Fenomenet innebär att lokala dialekter med många specifika särdrag blir mindre särpräglade. I stället blir dialekterna i större regioner allt mer lika varandra.

Tycker du att dialektutjämning är bra eller dåligt? Rösta här intill!

Anders

Illustration: Jens Magnusson

0 kommentarer

http://youtu.be/hBTItgD2bwI

Utbildningsföretaget Lernias försök att lansera en ny rikssvenska har de senaste dagarna fått stor uppmärksamhet. Uttalet har tagits fram i samarbete med lingvisten Mikael Parkvall.

För att ta fram ett slags genomsnittssvenskt uttal har talare med olika bakgrund spelats in. I stället för att skapa ett enhetligt uttal har ambitionen snarare varit att illustrera dialektala variationer. Den röst som läser några exempelmeningar hinner på en knapp halvminut avverka åtta olika uttal.

Rikssvenska har främst hörts i etermedier och på teaterscener. Acceptansen för olika uttal har ökat markant de senaste åren. I etermedierna finns inte längre något krav på att programledare ska tvätta bort sin dialekt.

Men enligt Lernia är det fortfarande många som har förutfattade meningar om olika uttal. Därför är det viktigt att visa att den traditionella rikssvenskan är något av en myt om enhetlighet. I stället spretar svenskans uttal åt lika många håll som det finns talare.

Det indirekta budskapet är snarare att olika uttal är helt okej än att företaget har försökt lansera en ny norm för rikssvenska. Mångfalden är så att säga den nya normen.

Den rikssvenska som Lernia presenterade i går är en omöjlighet. Ingen kan förväntas hoppa mellan olika uttal i en och samma mening. Det riskerar att bli lika främmande som den traditionella rikssvenskan. Kanske är det också det som är Lernias och Mikael Parkvalls poäng.

Vad tycker du om förslaget till ny rikssvenska? Rösta här intill!

Anders

4 kommentarer

Den som följt Lingvistbloggen eller läst Språktidningen känner till lingvisten Mikael Parkvalls fascination för dialektkartor. Nu har projektet med hjälp av flera andra medarbetare tagit ett interaktivt steg ut på nätet. Den som vill veta i vilka delar av Sverige eller Svenskfinland ett ord används mest i skrift kan nu frossa i en dialektkarta med sökfunktion.

Här går det bland annat att se att gravgård nästan enbart används i Svenskfinland, att ostkrokar är vanligast i norra Svealand och mellersta Norrland medan ostbågar dominerar i resten av Sverige och Svenskfinland, och att det nästan bara är i Skåne som chokladet förekommer. Roligast är att använda kartorna för att jämföra spridningen av synonyma ord, till exempel rabbis och kanin. Inte helt oväntat håller en stor del av rabbisarna till på Gotland.

Här hittar du den sökbara dialektkartan.

Anders

1 kommentarer

En luftig röst anses mer attraktiv än en knarrande röst. Men mest tilltalande är ett uttal som påminner om den egna dialekten och en röst som liknar den egna rösten. Det visar en studie från University of British Columbia i Vancouver, Kanada, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.

I studien fick deltagarna – 15 män och 15 kvinnor samtliga bosatta i Kalifornien – lyssna till totalt 60 inspelade röster. De fick sedan sätta betyg på varje röst.

Tidigare forskning indikerar att röster som uppfattas tillhöra storvuxna män och småvuxna kvinnor ses som mest attraktiva. De resultaten får stöd av den kanadensiska studien. Men den identifierar också andra faktorer som förklarar varför vissa röster anses mer lockande än andra.

Deltagarna föredrog konsekvent uttal som hörde hemma i den egna regionala dialekten. Ett sådant exempel var oogoose, ett vokalljud som i Kalifornien skiljer sig från exempelvis norra USA genom att uttalas längre fram.

En känsla av social tillhörighet tros vara förklaringen till preferensen för bekanta uttal och röster. Det gäller både män och kvinnor. Forskarna hittade också tydliga skillnader mellan könen.

Läckande och luftiga kvinnoröster ansågs mer tilldragande än knarrande kvinnoröster. En läckande röst har ett hörbart luftläckage på grund av en öppning mellan stämbanden – som exempel i studien nämns Marilyn Monroe – och förknippas traditionellt med ungdomlighet och god hälsa. En knarrande röst har låg luftåtgång och associeras ofta till en person som är trött, förkyld eller röker. Som exempel på knarrande kvinnoröster nämns systrarna Kardashian och skådespelaren Ellen Page.

Röster som upplevdes tillhöra storvuxna män rankades som attraktiva. Deltagarna föredrog också män som främst använde kortare ord än män som använde längre ord.

Att i nordamerikansk engelska använda längre ord är enligt studien förknippat med kvinnligt tal medan män i genomsnitt använder något kortare ord. Deltagarnas förkärlek för kortare ord illustrerar därför ett samhällsmönster där mannen utgör normen.

Men alla uppskattar inte enbart dialekter som påminner om den egna. Främmande accenter uppfattas ofta som tilltalande. Forskarnas förklaring till detta är att den sociala tillhörigheten bara påverkar dialekter som ligger nära den egna. När tillhörigheten inte längre är en avgörande faktor upplevs mer avlägsna dialekter och främmande accenter som spännande och attraktiva.

Anders

Foto: USMC Archives

0 kommentarer

Bland det första du minns är ljudet av din mamma. Och det du hör och präglas av – redan som foster – är din mammas dialekt. Långt innan du lär dig ett språk skapar du minnen av hennes betoningar och språkmelodi.

Säkert är det därför som känslan för dialekter är så stark. Vi gillar eller retar oss på dialekter helt oreflekterat. Vi kommenterar och skrattar åt dem helt instinktivt.

En som hade ett mer reflekterande förhållningssätt till dialekterna var Gun Widmark, professor i nordiska språk. Hon avled för tre veckor sedan, 93 år gammal. In i det sista var hon aktiv och det hon skrev på är en uppgörelse med svensk dialektforskning. Jag hittade texten i hennes dator och den griper tag i både mig och vår tid.

Gun Widmark var min gudmor, min extramamma. Men hennes egen dialekt har inte alls präglat mig. Gun var uppvuxen på en bondgård i Stenkvista utanför Eskilstuna, och kunde prata lika särpräglat som andra gör i gnällbältet. Men även om jag säkert lyssnat lika mycket på henne som på min biologiska mamma, så har hon aldrig pratat sörmländska så att jag hört det. Likt de flesta andra som ville göra karriär vinnlade hon sig om att tala god rikssvenska, också privat.

Så är det med dialekter. De tillhör det mest ursprungliga vi har, men de har levt undanträngda under större delen av 1900-talet. Utjämningen av de lokala språken var ett moderniseringsprojekt som drevs av statsmakten, ofta med folkligt stöd. Många faktorer samverkade, som införandet av folkskolan, fokuseringen på det skrivna språket, urbaniseringen, utvecklingen av massmedier. Dialekter var mossiga och hörde till bondesamhället, riksspråket var framtidens språk.

Men nu är det annorlunda. Även om processen inte går att backa, är de spillror som finns kvar omhuldade och kära. Dialekter är på modet. Fredrik Lindström har i flera år gjort språkprogram med miljonpublik som handlar om dialektmysterier. I grannkanalens reklaminslag är dialekter ett närmast uttjatat knep för att väcka tittarnas känslor. Och det är inte en slump att telefonförsäljarna uppmuntras att låta sitt ursprung – gärna från Norrland – skina igenom. Det låter så trovärdigt.

Det är som med bulldoften i butiken. Dialekterna får dina okontrollerbara känslor i svang. Du hör det omedvetet och reagerar. Både längtan till nybakade bullar och förnimmelsen av din mammas dialekt får dig att shoppa loss.

Reklammakare, säljbolag och underhållare är språkmusikaliskt moderna när de utnyttjar känslan i dialekterna, men det finns andra som är tondöva. Staten går i otakt med vårt språkintresse. Det visade sig nyligen när Institutet för språk och folkminnen – den svenska språkmyndigheten – beslutade att lägga ner sina dialektavdelningar i Lund och Umeå. Pengarna påstås inte räcka till. Och kulturministern, ur vars budget språkmyndigheten får sina anslag, vill inte hjälpa till. Försvaret av det språkliga kulturarvet, i dess mest känsloladdade form, prioriteras ned.

Gun Widmark begravs i dag. Hennes sista akademiska text driver tesen att den historiska dialektforskningen behöver förstärkas. Hon ansåg att de ledtrådar som gömmer sig i de lokala varianter vi fortfarande kan höra är alltför förbisedda. Det är inte dyrt att kartlägga och undersöka dialekterna närmare, men det kostar desto mer om vi tappar den språkliga mångfalden.

/Patrik Hadenius

1 kommentarer

Varenda bokstav ska höras i uttalet av butter och letter. Och skolan slutar inte free fifteen utan three fifteen.

Sacred Heart Primary School i Middlesbrough har skickat ett brev till barnens föräldrar. I brevet uppmanas de att hjälpa till att rätta till elevernas uttal och grammatik. Budskapet från skolans rektor, Carol Walker, är att barnen behöver känna till den vårdade engelskan, rapporterar Gazette Live.

I brevet finns en lista på ord och meningar som skolan anser att barnen behöver träna på. Bland annat anses I dunno felaktigt och eleverna bör i stället säga I don't know, de bör även sluta uttala butter som butta och three som free, och dessutom inte glömma bort hjälpverben utan säga I have seen that i stället för I seen that.

Carol Walker säger till Gazette Live att uppmaningen inte går ut på att tvätta bort alla spår av elevernas dialekt. Däremot anser hon att det är viktigt att barnen inte lämnar skolan utan att känna till det polerade standarduttalet.

Anders

0 kommentarer

Det saknades en ordbok som samlade vokabulär typisk för Kronobydialekten. Sarah Hagström och Anne Filppula tog saken i egna händer och öppnade dörrarna till Kronomagasinet. Där kan nyfikna lära sig varför skatan i Kronoby inte är en fågel och botanisera bland över 1 000 dialektord i Krombisaurus.

Kronoby är en inlandskommun norr om Vasa i Österbotten där en majoritet av invånarna talar svenska. Det lokala målet kallas ofta Krombidialekt och det är därför ordboken kallas just Krombisaurus, en sammandragning av Kronoby och tesaurus ('ordsamling').

Den som kan bidra med dialektord eller sånger, dikter eller annat på Kronobydialekten uppmanas att skicka in sina bidrag. I ordboken går det bland annat att läsa att argo betyder 'ilska', att den som mumsar på en bulle sätter i sig en gottabollo och att den som surar är prytto.

Anders

1 kommentarer

Göteborgska har inte bara makten att göra åhörarna knäsvaga. Det är också den dialekt som flest föredrar när tekniken strular och det blivit nödvändigt att ringa kundtjänst. Det visar en undersökning utförd av Com hem.

Förra våren gjordes en opinionsmätning som visade att svenskarna rankade göteborgska som Sveriges sexigaste dialekt. Tillsammans med norrländska och stockholmska är den även favoriten i kontakter med kundservice. Göteborgskan är särskilt omtyckt hos personer födda på 1980-talet och senare.

Programledaren och göteborgaren Kitty Jutbring förklarar i Aftonbladet varför hon tror att hennes egen dialekt är populär:

"Kan det inte vara så att den inte är snobbig? Den är lite rejäl och förtroendeingivande, lite arbetarklass men ändå seriös och heller inte för bonnig."

Undersökningen visar dessutom att många kunder gärna talar med någon som talar samma dialekt. Stockholmare uppskattar att andra talar stockholmska och göteborgare gillar när andra pratar göteborgska. Mest bekväma med den egna dialekten är norrlänningarna. Hela 42 procent anser att norrländska är den bästa dialekten.

I botten hamnar halländska följd av östgötska och småländska.

Anders

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

4 kommentarer
Prenumerera på RSS - dialekter