Verbböjning från vikingatiden
Fråga:
Jag har alltid undrat över s-formen i engelska verb som används i presens tredje person singular, till exempel he talks. Vad kommer detta s ifrån historiskt?
Mikael Nilsson
Svar:
De tusen år gamla fornengelska verbändelserna i singular påminner om dem man finner i dagens tyska: singe (första person), singest (andra person) och singeth (tredje person). Vissa (e)th-former i tredje person, som she doth/hath för she does/has känner man kanske igen från Shakespeares verk från 1600-talet. Verbändelserna har sitt ursprung i indoeuropeiskan, där det till exempel fanns ett t i ändelsen för tredje person. Medan ändelserna fallit bort helt i första och andra person i engelskan (I/you sing) så har -(e)th bytts ut mot -s i tredje person (she sings). Detta -s går tillbaka till en förändring i den northumbriska dialekten i norra England på 900-talet där man började använda -s i stället för -(e)th. Detta lokala vikingatida bruk har sedan spridit sig till nästan hela den engelskspråkiga världen.
Magnus Levin, Linnéuniversitetet
