Tydlig och lydig är konventioner
Jag har funderat mycket på verben tyda, lida, lyda. Hur kommer det sig att tyda blir tydlig, lida blir lidlig, men lyda blir lydig (utan l)?
Ylva
Jag förstår att detta är märkligt – varför får dessa ord som är så lika varandra ljudmässigt inte helt enkelt samma ändelse för samma betydelse eller funktion?
Det finns ingen ”bra” förklaring till detta (till exempel en regel som säger att k uttalas på ett visst sätt före mjuk vokal), för det är ingen systematisk variation. Det finns i svenskan två olika suffix, -ig och -lig och båda är urgamla i språket. De betyder ungefär ’lik’: renlig = en som beter sig likt något rent, är ren och så vidare.
Dessa suffix har använts sida vid sida, och vilket ord som avleds med vad är helt och hållet en godtycklig konvention. Man kan ju på samma sätt undra varför det heter fetma (bildat till adjektivet fet), men inte tröttma (bildat till adjektivet trött). Det är ett fall av att ”det är så bara”. Språk är inte helt logiska system; mycket är helt enkelt konventioner.
Sofia Tingsell, Språkrådet