Tonerna är inte unika i svenskan
Jag har en bekant som hävdar att svenskan är unik när det gäller betoning och betydelse, det vill säga att till exempel tomten kan betyda två olika saker, beroende på hur man betonar. Är det så?
Arvid
Det fenomen du talar om finns mycket riktigt i svenska, men i få andra språk, förutom en del asiatiska språk, och det mest kända exemplet är kinesiska.
Det handlar dock inte om betoning, som rör tryck. Betoning är skillnaden mellan /banan/ (bestämd form av en bana) och /banan/ (frukten), där vi har betoningen på första stavelsen i /banan/ (av bana) och i andra stavelsen i /banAN/ (frukten).
Det du talar om kallas tonaccent och handlar om skillnader i tonhöjd, en melodikurva i ordet. Det är skillnaden mellan /Polen/ (landet) och /pålen/ (som vi slår i marken). Båda har betoning på första stavelsen, men de har olika melodier. De här melodierna låter lite olika i olika dialekter.
Jag kommer från Göteborg och har en låg ton först och en hög sist i /Polen/, medan jag har en hög ton först och en låg sist i /pålen/. Uttalsmässigt skiljer sig alltså /Polen /och /pålen/ bara åt genom att de har olika melodier, accent 1 eller akut accent i /Polen/, och accent 2 eller grav accent i /pålen/.
Det finns flera sådana ordpar i svenska: /tomten/ (runt huset) och /tomten/ (på jul), /anden/ (fågeln) och /anden/ (i flaskan).
I svenska är det ett ganska marginellt fenomen, och vi har dessutom bara två tonmönster, medan mandarinkinesiska har toner för alla ord och dessutom fyra olika toner. Vissa andra kinesiska dialekter har sju.
Sofia Tingsell, Språkrådet
