Sällsynt form som pekar ut förlagan
Jag lyssnade för ett tag sedan på ett föredrag om dialekten i min hembygd, Marks kommun i Västergötland. Föredragshållaren gav exempel på olika former av det feminina enklitiska subjektspronomenet na som i de feck’na, ’det fick hon’. Det stämmer bra med min dialektkänsla. Föredragshållaren menade också att vissa äldre talare har använt en längre form, ana, i stället, det vill säga feck’ana. Det låter konstigt för mig. Hur hänger det här ihop egentligen?
Astrid
Den enklitiska form du föredrar, na, är absolut vanligast, men den längre, ana, finns också belagd i Institutet för språk och folkminnens äldre inspelningar från Mark, dock bara sporadiskt: jag har noterat ett sa’ana, ’sa hon’ från en person från Öxnevalla (född 1871) och ett ropte’ana, ’ropade hon’, från en person från Istorp (född 1860).
Det som är intressant med ana är att den formen i högre grad än na pekar ut sin fornspråkliga förlaga. Från medeltida texter känner vi två feminina ackusativpronomen hona/hana som i många andra dialekter lever kvar som just enklitiska objektsformer (Jag såg’na) men som i dessa sydvästliga dialekter utvecklats till en kasusneutral enklitisk form: det kan således användas som objekt (ja feck’na, ’jag fick henne’) men alltså också som subjekt (de feck’na, ’det fick hon’).
Med na som enda kvarvarande form är det svårt att säkert veta vilken av de två fornvarianterna, hana eller hona, som bildat utgångspunkt för det enklitiska pronomenet. Av beläggen på ana, däremot, framgår det att det måste vara hana som ligger i botten.
Erik Magnusson Petzell, Institutet för språk och folkminnen
