Ingen definition av bristande vandel

Ja, grundbetydelsen av vandel är upp­förande, men ordet har framför allt kommit att beteckna ”sätt att leva sitt liv ur moralisk synvinkel”, som det förklaras i Svensk ordbok. Exempelvis skrev Gustaf II Adolf 1621: ”Bör dogh Presten gifva acht på theres lefverne och wandel som uti Soknerne boo och wistas.” (Ur den historiska Svenska Akademiens ordbok.) För att ringa in betydelsen behövs ofta fler preciseringar än bara bra eller dålig – exempelvis hederlig och oförvitlig på den positiva skalan och tvivelaktig på den negativa.
Tidigare har man ofta använt vandel med en bestämning: ekonomisk vandel, sexuell vandel, allmän vandel. Det har dock ibland, men inte alltid, kommit att användas synonymt med gott upp­förande; vandelsintyg i lite äldre svenska var underförstått intyg om oförvitlig vandel, inte något annat sorts levnadssätt. ”Du ädla mö i handel, jag är en man av vandel”, diktade Erik Axel Karlfeldt i Sång med positiv (1923). Man får väl förmoda att det skulle betyda något positivt.
Så om man tänker sig att vandel är synonymt med gott uppförande (vilket för all del inte är självklart) blir väl bristande vandel logiskt. Det förutsätter i och för sig att alla i samhället är överens om vad motsatsen, som väl skulle vara just oförvitlig vandel, är. Jag kan nämligen inte hitta någon juridisk eller ens allmänspråklig definition av vad bristande vandel är för något.

Gabriella Sandström, Språkrådet