Flerspråkighet var mindre vanligt förr

De flesta i det gamla agrarsamhället låg förstås lägre än de dryga två språk per person som dagens svenskar hamnar på. Men det finns ändå gott om undantag. Svaret kan också variera beroende på hur man hanterar dialekterna. Regelrätt flerspråkighet har alltid varit utbrett i språkliga gränsområden, där talare av finsk-ugriska språk och talare av nordgermanska språk levt sida vid sida. De från medel­tiden och framåt invandrade språken har haft sinsemellan olika status och utbredning. När latinet infördes tillsammans med kristendomen var det ytterst få som behärskade det ordentligt, och ingen hade det som förstaspråk. Sam­tidigt förvärvade så småningom de allra flesta lite passiv latinkunskap, som ändå var betydligt mer omfattande än de genomsnittliga latinkunskaperna i dag. Lågtyskans invandring är både senare och annorlunda i sin karaktär. I och i anslutning till städer har talare av nordgermanska språk säkert förstått rätt mycket lågtyska – kanske rentav på ett sätt som liknar nutida så kallad semikommunikation mellan exempelvis dansk- och svenskspråkiga (forskningen pekar åt det hållet). Å andra sidan fanns det, långt in på 1900-talet, en stor mängd nordgermanska varieteter inom Sverige som inte var ömsesidigt förståeliga, även om många säkert haft rätt god spontan (och kanske ibland förvärvad) förmåga att förstå åtminstone granndialekterna. Andraspråkstill­ägnande i skolan är något som fått betydelse för faktisk och utbredd flerspråkighet rätt sent. Bortser vi från läroverk, gymnasier och andra skolor för bättre bemedlade blir inte främmande språk något för barn i allmänhet förrän en bra bit in på 1900-talet. Samtidigt har själva läskunnigheten – utbredd i bygderna redan på 1600-talet – inneburit ett slags flerspråkighet. Bygdemålet var förstaspråk, och så lärde man sig att ”läsa i bok” (testat i husförhör), alltså att ta till sig kristendomens viktigaste budskap i skriftlig (och i för­hållande till målet extremt avvikande) form.

Erik Magnusson Petzell, Institutet för språk och folkminnen