Danskt lån som finns i dialekter
Under min barndom i Göteborg på 1940-_talet hörde jag ofta ordet tje: nej, nu är jag så tje på detta; nu är jag tje på dig. Det betydde att vederbörande var trött på det som hänt, kanske till och med utled och detta kunde alltså vara uttalat i största allmänhet eller riktat till en person, närvarande eller inte. Jag kan inte hitta ordet i någon ordbok och undrar om det över huvud taget var frekvent. Var så fallet är det märkligt att spåren tycks ha försvunnit helt. Kan det möjligen vara dialektalt? Mina föräldrar var från Strömstad och jag har därför även sökt ordet i norska ordböcker men förgäves.
Bo
Ordet du söker stavas ked på svenska, med dialektala uttal som tje, sje, tsjer, tsji, sji, tjäj och så vidare. Det är ett dialektord med betydelsen ’trött, less; sorgsen, ledsen; bedrövad’ som är välbelagt framför allt från södra Sverige i sydsvenska mål och i götamål, alltså Skåne, Blekinge, Öland, Småland, Halland, Västergötland, Östergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland – samt i Jämtland.
Ordet finns också i södra Norge, men stavas på bokmål kjed eller kei och på nynorska kei, med dialektala varianter som kje, kjeid, kjeiv.
Ordet har både norska och svenska dialekter lånat från danska, där ordet stavas ked. Motsvarigheter påträffas även i lågtyska keef, ’trött; ledsen’, och i nordfrisiska kief.
Annika Karlholm, Institutet för språk och folkminnen
