Ursäkta, jag ska bara PUDRA näsan!

Ibland säger vi det rent ut. Men ofta tar vi en språklig omväg för att berätta att vi ska gå på toaletten.

Text: Anna Tindefjord Norlander

Att gå på toaletten är nog bland det mest vardagliga i världen. Men att berätta att man ska göra det är en helt annan femma. Hemmavid är det sällan så noga med etiketten; i en bekant miljö och med välbekanta människor är samtalen ofta lediga och informella. Då talar många om att de behöver gå iväg för att uträtta sina behov utan förskönande omskrivningar. Vissa säger rent ut att de ska kissa eller bajsa.

Men att annonsera ett toalettbesök kan också skapa en besvärlig situation. På ett bröllop kan sammanhanget kräva både en förklaring och en ursäkt – till ett bordssällskap som den nödiga gästen knappt känner. Och då kommer inte ord som kissa eller bajsa på fråga.

Jag har undersökt hur personer anpassar vad de säger efter socialt sammanhang – och om de är medvetna om att uttrycken växlar. Resultaten visar att platsen och sällskapet har stor betydelse för hur någon berättar att hen behöver gå på toaletten. Sammanhanget har också stor betydelse för hur medveten personen är om de språkliga anpassningarna. Däremot finns det inga stora skillnader mellan hur män och kvinnor aviserar ett toalettbesök.

De flesta meddelar att de går på toaletten genom att säga vad de ska göra, som att kissa eller bajsa, eller att de är på väg till en viss plats, till exempel dasset eller toan. I ett privat och informellt sammanhang är det sällsynt med omskrivningar. Då kan många gå rakt på sak: Jag måste kissa.

Samma behov kan leda till ett helt annat val av ursäkt vid ett bröllop: Jag behöver uppsöka herrarnas. I ett offentligt men mindre högtidligt tillfälle – som på jobbet – är det vanligt med ett slags medelväg: Jag behöver gå på toa. Här syns ett tydligt samband mellan övergången från ”fult” till ”fint” språk och övergången från informellt till formellt sammanhang.

Ju mer formell situationen är, desto mer ursäktande blir uttrycken från den som behöver gå på toaletten. Dessa ursäkter förstärks för att släta över det eventuellt genanta i ett toalettbesök.

I privata sammanhang är det vanligast med något slags förmildrande uttryck, till exempel bara eller ursäkta, som syftar till att avdramatisera toalettbesöket: Jag ska bara gå på toa. I offentliga sammanhang är en eller två omskrivningar vanligast: Ursäkta mig, kommer strax. Jämfört med det informella språkbruket hemma, väljer alltså de flesta att uttrycka sig lite mindre rakt på sak på jobbet.

I högtidliga sammanhang är två omskrivningar vanligast, men där kan det även förfinas ytterligare genom ett förskönande uttryck, som Ursäkta, jag ska bara pudra näsan! På ett bröllop är det bara några få av deltagarna i min undersökning som i samband med ett toalettbesök skulle säga rakt ut att de tänkte kissa eller bajsa. Och de gör det för att sticka ut och skilja ut sig från majoriteten.

”Fult” språk anses helt enkelt inte lämpligt i ”fina” situationer, vilket de flesta är högst medvetna om. ”[Jag] tror att det handlar om att ju mer formellt sammanhang desto mer mån är jag om hur jag framstår”, menade en av deltagarna i min studie. Ett högtidligt tillfälle som ett bröllop kräver helt enkelt mer ansträngning.

Något annat som spelar in är om det finns gott om bekanta på plats. I en miljö med många okända personer är det fler som anpassar sitt språkbruk. En annan deltagare berättade om hur hen påverkades av olika situationer: ”Jag tror att jag pratar oftast, utan att tänka på att det ska låta genomtänkt och bra – är alldeles för pratglad för det. Men med personer som jag inte är trygg med, som jag inte känner så bra – så är jag nog mer medveten om vad jag säger.”

Här kan också ålder och erfarenhet från liknande situationer ha betydelse. Det är lättare att anpassa sig för den som tidigare har stött på de sociala och språkliga normer som finns i en viss situation. Normerna kan i sin tur kopplas till stereotyper, det vill säga att individen uppför sig som hen tror att andra runtomkring förväntar sig.

Det mest intressanta fyndet, enligt min mening, är att avståndet mellan kvinnors och mäns språkliga uttryck och medvetenhet i stort sett är obefintligt. Tidigare forskning visar att kvinnor i högre grad anpassar sig i olika sociala situationer. Förklaringen är att de anses vara medvetna om att de har lägre social status än män, och att de därför anpassar sig mer för att skapa samhörighet.

Men jag har inte sett några sådana skillnader. Män och kvinnor anpassar sig på samma sätt, och är lika medvetna om hur de agerar, i olika sammanhang. Kanske märks här en tendens att de senaste årtiondens förändringar i samhället faktiskt har bidragit till ett mer öppet sätt att kommunicera – och att normerna för hur män och kvinnor förväntas bete sig har förändrats i praktiken.

Så gjordes undersökningen:

Undersökningen utfördes hösten 2018 i en C-uppsats i svenska språket på ämneslärarutbildningen vid Karlstads universitet. Totalt svarade 362 personer på enkäten.

LÄS MER! C-uppsatsen Ursäkta, jag ska bara pudra näsan! Om individers ackommodation av språkliga uttryck och grad av medvetenhet i samband med toalettbesök finns här.