Viking fick vila i stenkista
Den så kallade Nävelsjöstenen är rest i Nöbbelesholm, Vetlanda, Småland. Stenen berättar om Rodes båda söner, Gunnar och Helge, som deltagit i en vikingafärd i västerled med England som mål:
Gunnkel satte denna sten till minne av Gunnar, sin far, Rodes son. Helge lade honom, sin bror, i en stenkista i England i Bath.
Vi får veta att Gunnar dog, troligen av sjukdom eller olyckshändelse. Inskriften förtäljer också att brodern Helge sett till att Gunnar fått en kristen begravning i en stenkista. Att familjen hade gått över till den nya kristna tron framgår tydligt av korset som finns på den ena av stenens två ristade sidor.
Många runstenar visar att vi på 1000-talet alltmer ersatte asatron med kristendomen, och det var troligtvis under vikingafärderna som våra förfäder kom i kontakt med den nya läran. Uppgiften om stenkistan är ovanlig, och ordet förekommer inte i någon annan svensk runinskrift. Några andra samtida uppgifter om kistan finns inte heller, så vi vet inte hur den såg ut eller exakt var i Bath den fanns.
Det finns runstenar resta till minne av män som deltagit i mer än ett vikingatåg till England. Männen har varit med och fått del i den så kallade danagälden, en avgift som engelsmännen samlade ihop för att köpa sig fria från vikingarnas härjningar. Om bytet fanns färdigt att överlämna utsatte man sig inte för plundring.
Nävelsjöstenen är typisk därför att den står rest vid vägkanten. De flesta runstenar som restes under 1000-talet och 1100-talets början placerades vid vägkanten, för att så många människor som möjligt skulle passera och läsa och beundra minnesmärket. Runstenen står i skärningspunkten mellan byarna Nöbbele, Åhult och Rösås på gränsen mellan Östra och Västra härad. Just gränser, korsvägar och andra viktiga skärningspunkter var lägen som 1000-talets runstensresare gärna valde.
Märkligt med stenen är bland annat dess iögonenfallande form. Den är pelarlik, 260 centimeter hög och har en nästan kvadratisk genomskärning med cirka 40 centimeter smala sidor. Stenen är ristad på två sidor, och dess form måste ha gjort att den fungerade väl som vägmärke.
År 1956 var fornvårdande myndigheter oroliga för att Nävelsjöstenen skulle vittra sönder totalt och föreslog därför att runstenen skulle flyttas inomhus. Lokalbefolkningen opponerade sig kraftigt mot planerna. De ville behålla ”sin” sten, rest av ortens förfäder. Någon flyttning genomfördes därför inte, men stenkonservatorer arbetar för att stenytan ska klara väder och vind.
