Vi begriper mindre än vi tror

Text: Anna Gustafsson & David Håkansson

Vet du vad jämka betyder? Fler än hälften som får den frågan svarar fel. Också mandat, påföra och komplettera vållar stora problem. Uppåt 60 procent vet inte eller ger fel svar.

Mycket av den information som skickas ut i samhället, om skattedeklaration, försäkringsvillkor, huslån och så vidare, läser vi bara flyktigt. Men även om vi skulle läsa informationen ordentligare kanske vi ändå inte skulle förstå. Vi vet bara på ett ungefär vad orden betyder. Räcker det? Spelar det någon roll om vi tror att inkubationstid betyder 'den tid det tar för mediciner att börja verka'? Eller att mandat är detsamma som 'röster'?

På 1970-talet var ordförståelse ett hett tema och flera stora undersökningar gjordes. En av dem publicerades 1976 i en bok med titeln Språkklyftan: hur 700 ord förstås och missförstås. Språkvetarna Nils Frick och Sten Malmström testade här svenskarnas ordförståelse. De upptäckte en oroande klyfta mellan hur myndigheternas skribenter använde språket och hur deras målgrupp - den läsande allmänheten - uppfattade det. Orden misstolkades ofta. Ungefär 90 procent av de tillfrågade gav till exempel fel svar när de skulle förklara ordet mandat.

Men hur ser det ut i dag? Vi har sammanställt de första resultaten från en undersökning om hur det står till med ordförståelsen. De tendenser vi ser är ganska oroväckande, åtminstone om man tycker att det är viktigt att folk förstår den exakta betydelsen av orden.

Att det finns klyftor i samhället vet vi redan. Men dessa är inte bara ekonomiska och kulturella utan också språkliga. "Språkklyftan", som Nils Frick och Sten Malmström diskuterade, finns kvar. När det gäller yngre läsares möten med samhällets texter tycks den till och med ha ökat. Att döma av ungdomarnas svar i vår undersökning har debatten som följde på de tidigare undersökningarna inte satt särskilt stort avtryck i skolans undervisning.

Vi genomförde vår studie under våren 2010. Där har vi bland annat analyserat förståelsen av orden avdragsgill, aviserat, behörig, debiterats, inkubationstid, jämka, komplettera, korrigerats, mandat, preliminär, profit, provisorisk, påföra och utbud. Vi har jämfört förståelsen av orden med förståelsen i två tidigare undersökningar, dels den undersökning som publicerades i Språkklyftan, dels en uppföljning som Skatteverket gjorde år 2005.

Den senare är intressant eftersom den visade att ordförståelsen faktiskt har blivit bättre med åren. Men vår studie ger ett helt annat resultat. I dag verkar ordförståelsen faktiskt inte vara bättre än på 1970-talet - trots den stora satsning på utbildning och breddad rekrytering till universitet och högskolor som har skett sedan dess.

Som förväntat har yngre sämre resultat än äldre. De som är födda efter 1980 har nästan genomgående sämre resultat än de äldre - trots att de generellt har högre utbildningsnivå. Ser vi sammantaget på de nämnda 14 orden är andelen felaktiga svar i genomsnitt 29 procent i den äldre gruppen mot 55 procent i den yngre.

Men det är inte alls märkligt att äldre har bättre ordförståelse. Vi har undersökt ord som man stöter på under livets gång, i broschyrer och på blanketter - och erfarenheten innebär sannolikt att man får en större förståelse. Ordet jämka är det i särklass svåraste för den yngre gruppen: 89 procent svarar fel eller säger att de inte förstår ordet. De som svarar fel ger förklaringar som 'lirka', 'att man lyssnar på varandra' och 'sura lite grann'. Hälften svarar att de inte vet vad jämka betyder. Bland de äldre är det bara 32 procent som svarar fel. De felaktiga svaren är snarast betydelseglidningar av typen 'lindra', 'komma överens' eller 'dela jämnt'.

Mest slående i vår undersökning är dock att skillnaden är stor mellan vad man tror att man förstår och vad man faktiskt förstår. Flera studier har tidigare visat att vi inte är så bra på att bedöma vårt eget språk: det är en ganska stor skillnad mellan hur vi tror att vi talar och vårt faktiska sätt att tala. I vår undersökning syns detta tydligt. Mer förvånande är kanske att de yngre är bättre på att bedöma den egna språkförmågan: deras uppfattning om sin språkförståelse stämmer väl med hur det sen faktiskt ser ut i testet. De är sämre än de äldre - och de vet om det. De äldre däremot överskattar sin förmåga att förstå orden: i medeltal anser 83 procent att de vet vad ett ord betyder, men bara 71 procent prickar in det korrekta svaret.

Man kan fundera över hur allvarliga sådana här missbedömningar är. I många fall spelar det säkert inte någon stor roll. Men när 15 procent i den äldre gruppen tror att de förstår ordet inkubationstid och ändå lämnar svar som 'den tid det tar när medicin verkar och innan man blir smittofri', så funderar man på om inte detta kan få praktiska konsekvenser. Och vad betyder egentligen ordet mandat? Det ordet vållade stora problem redan på 1970-talet: mer än varannan trodde sig förstå det, men gav fel tolkning. I vår undersökning trodde nästan två av fem av dem födda före 1980 att ordet mandat betyder 'röster'. Andra förklaringar är 'röstlängd' eller 'framröstat resultat'.

Att man med åldern får ökad förståelse för svåra ord är naturligt. Men om man har lärt sig ett ord fel så finns en risk att den felaktiga tolkningen blir helt naturlig. Man genomskådar inte felet själv eftersom man sällan får anledning att jobba aktivt med synonymer till orden.

Resultaten är uppseendeväckande, men man ska komma ihåg att detta är en mycket begränsad undersökning. Det finns också många fällor för den som vill mäta begriplighet, och det är inte alls självklart vilken metod man ska använda. För att kunna jämföra med tidigare undersökningar kopierade vi metoden i Språkklyftan. Där testades deltagare i kurser på så kallade arbetsmarknadsutbildningscenter (AMU-center), i sann sjuttiotalsanda. Att man gjorde så har också en praktisk förklaring. Det gäller att hitta en plats där man kan dela ut enkäter till många personer samtidigt och där det finns en viss variation i bakgrunden hos dem man tillfrågar.

Vi hämtade våra deltagare på informationsträffar eller uppdragsutbildningar anordnade av Arbetsförmedlingen. Vår studie genomfördes på två orter i Skåne och omfattar 46 personer - det är alltså fråga om en begränsad undersökning, och resultaten måste också bedömas utifrån detta.

Nils Frick och Sten Malmström undersökte enbart personer med svenska som modersmål. På 1970-talet var detta möjligen en rimlig hållning, men i dag är samhället mindre enhetligt och en sådan hållning därmed också svårare att försvara. För att ändå kunna jämföra har vi i de resultat vi redovisar här tagit bort svaren från dem som inte har svenska som modersmål.

Våra testpersoner fick se 50 ord insatta i korta meningar, som Hon har nyss fått sitt certifikat. För varje ord skulle de ta ställning till om de säkert ansåg sig förstå ordet, om de trodde sig förstå ordet eller om de inte ansåg sig förstå ordet. De ombads också göra en kort översättning av orden.

Språkklyftan mellan yngre och äldre i samhället ser alltså ut att vara ungefär lika stor som - eller möjligen större än - under 1970-talet. Redan då tyckte man att resultatet av undersökningarna var nedslående. Nils Frick och Sten Malmström påpekade att skillnader i språkbehärskning riskerade att hindra stora grupper medborgare från att utnyttja sina rättigheter och förstå sina skyldigheter. De menade att språkklyftan måste överbryggas på två sätt: dels genom anpassning av samhällets texter, dels genom undervisning i skolan.

Med tanke på de senaste årtiondenas stora satsning på utbildning kändes det upplyftande när Skatteverkets undersökning 2005 tycktes visa att ordförståelsen har blivit bättre. Men tyvärr ger vår undersökning en annan bild. Kanske är Skatteverkets undersökning missvisande som jämförande studie. Den berörde enbart ord från den ekonomiska sfären, och möjligen har ekonomins framträdande plats i dag gynnat förståelsen av sådana ord.

En annan viktig skillnad i Skatteverkets undersökning är att alla testpersoner först tillfrågades per telefon och sedan frivilligt fick ta sig till en lokal för att göra testet. Man kan därför förutsätta att de var särskilt intresserade och motiverade.

Men i 1970-talsstudien och i vår undersökning är graden av frivillighet annorlunda. Testpersonerna gick troligen med på undersökningen eftersom den skedde på en plats där de redan befann sig. Här var också personer med högre utbildning starkt underrepresenterade. Förutsättningarna för att jämföra Skatteverkets studie med 1970-talsstudien eller vår studie är alltså inte särskilt bra.

Att ordförståelsen inte blivit bättre med åren är kanske inte så märkligt. Det mest bestående resultatet av den debatt som uppstod på 1970-talet, om boken Språkklyftan, var det så kallade klarspråksarbetet. Det finns numera en statlig myndighet som arbetar med just dessa frågor. Sedan 2009 finns också en språklag som ålägger myndigheterna att uttrycka sig klart och begripligt.

Frågan är om klarspråksarbetet räcker. I stället för att förenkla texterna ännu mer så att innehållstunga och viktiga ord försvinner, kanske vi måste diskutera hur vi ska arbeta med ordförståelse.

Som vi tidigare nämnde är det oklart om 1970-talets undersökningar satte något bestående avtryck i skolans svenskundervisning. Andra typer av läsförståelse - som förmågan att dra slutsatser om det som står skrivet "mellan raderna" - får troligen större uppmärksamhet i dagens skola. Men eleverna behöver också lära sig att omformulera sig, hitta synonymer och att använda hjälpmedel för att slå upp svåra ord. Ordförståelse är viktigt inte bara för att klara Högskoleprovet, där det ju är ett inslag, utan också för att kunna tillgodogöra sig samhällsviktiga texter.

Den typ av ordförståelse som vi tillägnar oss genom erfarenhet har ju i vår undersökning ibland visat sig vara luddig - och stundtals alldeles felaktig.

Kanske spelar det i de flesta fall ingen stor roll om vi har förstått alla ord när vi sätter vår signatur på en låneansökan, om vi tror att inkubationstid är tiden det tar för mediciner att börja verka eller exakt vet vad ordet mandat betyder på valvakan. Men det är lätt att föreställa sig situationer när det faktiskt gör det.