Vem är den där hen?

Frågan har diskuterats livligt på sistone. Argumenten för och emot hen som pronomen slipades ordentligt när en debattartikel i Svenska Dagbladet framhöll att hen ”är en lösning som ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst”, eftersom individens egenskaper blir det viktiga, och inte könstillhörigheten.

 

Vissa ser också hen som ett praktiskt alternativ till han eller hon när man talar om en okänd person. Särskilt i lagar och styrdokument skulle ett sådant könsneutralt pronomen spara plats, eftersom formuleringar som eleven måste visa att han eller hon behärskar huvudräkning är vanliga.

 

– I vissa lagar förekommer han eller hon eller honom eller henne sex gånger i samma mening. Hen skulle göra språket mindre otympligt, medger Andreas Hamrén, jurist på kammarrätten i Stockholm.

 

Men han skriver själv inte hen i tjänsten, och är osäker på om ett nytt pronomen kan få fäste i det konservativa lagspråket. Privat däremot använder Andreas Hamrén ibland hen på Twitter. Där är utrymmet begränsat till 140 tecken, vilket har gjort att hen har blivit rätt vanligt. Om en lärare beter sig så borde hen få sparken kan det stå.

 

Detta sätt att använda hen förordas ännu inte av Språkrådet, som i stället rekommenderar den. Ett råd som kan vara svårtillämpat, särskilt om det finns andra en-ord i samma mening. För att en läkare ska få ställa diagnos måste den vara legitimerad blir både märkligt och otydligt.

 

Språkrådet accepterar däremot att man säger hen om transpersoner och andra som inte känner sig hemma i könsuppdelningen man–kvinna. Hen får också användas när man vill tala om en person utan att framhäva kön: Mitt barn heter Sasha och hen fyller snart 3 år. Men ett sådant bruk väcker protester. De flesta människor ser sig som en han eller en hon, och vissa kritiker menar att hen förvirrar barnen, bland andra socionomen Elise Claeson i en artikel i Dagens Nyheter.

 

Vad varken hen-förespråkare eller hen-motståndare brukar känna till är att våra pronomen redan har gått mot ökad könlöshet. Ordet de fanns till exempel i könsspecifika varianter i fornnordiskan. Siv och Astrid benämndes med þær, medan man sade þeir om Ulf och Sten. Men dessa pronomen försvann. Föregicks det av en infekterad debatt? Var det ett led i ett medvetet jämställdhetsarbete? Här kan vi bara göra kvalificerade gissningar.