Vårt vanligaste ovanliga ord

I en normal text på svenska är i genomsnitt tre procent av orden och. Till och med på runstenar är och det vanligaste ordet, så det är inte fråga om någon modefluga. Och tre procent är mycket; 99,9 procent av alla ord når inte ens promillenivån.

Detta innebär alltså att tre procent av orden i en normaltext har en helt bisarr stavning: ljudet k stavas ch.

I andra sammanhang stavas ljudet k med bokstaven k. Ibland stavas det med c eller ck. Det kan även stavas med bokstaven x för att återge ljudföljden ks. I vissa ord, som chiantivin, stavas k-ljudet också med ch – men sådana udda inlånade ord bortser jag från här.

Om man slår upp ordet och i Svenska Akademiens ordbok, SAOB, får man veta att det under lång tid – fram till mitten av 1700-talet – fanns ett otal konkurrerande och-stavningar: oc, og, ogh, ock, ok, och, okk, å, åg, åkk, ogh med flera. Varför just och vann framgår inte av SAOB, men den troliga orsaken är att det såg lite lagom tyskt ut under en tid då tyska var prestigespråk.

Inte ens uttalet av ordet och är självklart, men absolut vanligast för ett obetonat och är ett kort å-ljud. Det skapar nästa problem. Och uttalas alltså precis som det tredje vanligaste svenska ordet, att – åtminstone när det gäller det så kallade infinitivmärket att (det att som sätts framför infinitivformen av verb, som i att sova, att komma, att dö). När någon uttalar följande meningar är det klurigt att veta om å ska tolkas som och eller att: Det är dags å sova nu; Du får nog lov å komma nu; Å skiljas e å dö en smula.

Det skapar rättstavningsproblem.

Men det kan vara minst lika klurigt att placera och i rätt ordklass. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, anger till exempel att och är en konjunktion, det vill säga ett ord som relaterar satser eller delar av satser till varandra. Ordlistan mörkar det faktum att och inte så sällan är preposition. I uttryck som gin och tonic och korv och bröd är det första ordet viktigast och det andra en bestämning, som i gin med tonic och korv med bröd.

Detta visar att inte ens betydelsen av och är självklar. Det är normalt bara jurister som är medvetna om att och ibland betyder eller: Fakturor attesteras av ordförande och kassör. Nej, man tänkte nog inte att det skulle behövas två namnteckningar.

Ditt förtroende för och håller kanske på att rämna nu. Men det finns fler knepigheter med ordet. Hur fungerar till exempel och här: Och flickan hon gick i ringen. Är det en huvudsatsinledande partikel? Eller här: Var snäll och kom! Är och:et i detta fall en subjunktion (det vill säga en konjunktion som inleder en bisats)?

Och hur fungerar och i en replikväxling som denna:

– Nu är jag trött på de här dumheterna.

– Och?               

Är och en interjektion här?

Det sista exemplet skulle också kunna vara en avgrammatikalisering, det vill säga ett simpelt formord som och har graderats upp till ett ”betydelsebärande” ord med den kraftfulla innebörden Skiter väl jag i! För och tycks ingenting vara omöjligt.

Med så många kluriga funktioner är det förstås fritt fram att använda och i vitsar. Uttrycket Kvinnan ska stå vid spisen och föda barn är en sådan. Strikt enligt någon nattstånden ideologi har kvinnan två uppgifter: matberedning och barnafödande.

I Kvinnan ska stå vid spisen och föda barn skapar och en aspektrelation mellan de två verbfraserna stå vid spisen och föda barn. Handlingarna pågår samtidigt och utdraget, precis som i uttryck som det står och väger, hon stod och funderade. Därmed tänks kvinnan ha uppsökt spisen för att där nedkomma med en arvinge. Måttlöst roligt.

Men från skämt till djupt allvar. Kanske är och till och med ett farligt ord! Jo, man kan göra fel, och inte vilka språkfel som helst, utan tung språkkriminalitet: bryta mot regler om symmetri och om attributets räckvidd.

Räckvidden är ett ”osynligt fel”, det vill säga få uppmärksammar det problematiska med frasen grön chartreuse och konjak. Men teoretiskt skulle attributet grön kunna sträcka sig över och:et och ange även konjakens färg. Så uppfattas ju frasen alla mina urblekta tröjor och skjortor. Troligen handlar det om både tröjor och skjortor som alla är urblekta. Vi måste alltså vara aktsamma på hur långt ett attribut kan sträcka sig.

”Besserwisserlingvistik!” fnyser språkliberalen. Men vad händer när arvtanten i sitt testamente låter Ensamma kattstiftelsen få ”halva aktiedepån och Koh-i-noor-diamanten”? Troligen ryser vi vid tanken på att denna legendariska ädelsten ska klyvas i två halvor. Men hellre det än att kattstiftelsen ska få hela, som det ju blir om halva inte får sträcka sig över och:et. Men vad säger Kattstiftelsens advokater? Vakta dina och – åtminstone i juridiska dokument!

Symmetriregeln är inte heller något att leka med. Regeln innebär att och ska samordna satser och satsdelar av samma slag. Så här ska det fungera:

Jag tror att Rembrandt och Rubens (två nominalfraser) målade och sålde (två verbfraser) tavlor och att de drog in stålar på sin business.

I detta exempel samordnas dessutom två att-satser: Jag tror att … och att de …

Symmetrifel innebär alltså att man samordnar fraser som är olika:

Kirurgen hade glömt vilken njure han skulle ta och journalen hemma.

Här samordnas en sats (vilken njure han skulle ta) och ett substantiv (journalen).

Med sitt skarpa intellekt och skalpell löste han problemet.

Sitt passar bra till intellekt men mindre bra till skalpell – ändå samordnas fraserna med och. Dessutom har skarp två betydelser, trots samordningen.

Patienten vaknade ur narkosen och till insikt om Den Svenska Välfärdens Välsignelser.

Vakna får olika betydelser tillsammans med de två prepositionsfraserna – ur narkosen och till insikt – som samordnas.

Svensk språkvård har länge sett milt på symmetrifelen, men modernare undersökningar av hur läsare i testsituationer reagerar på felen stämmer till viss eftertanke. Det är stor risk att felen förvirrar läsaren, sinkar läsningen och försämrar förståelsen. Orsaken är att och:et väcker förväntningar om en fortsättning som aldrig kommer. Och:et lämnar besvikna och förvirrade läsare i sitt spår.

Visst är det ofta knepigt med ord. Men det är ovanligt att ett ord kan ställa till med så mycket elände som just och. Frågan är om det inte på det viset är vårt ovanligaste ord.

Så för säkerhets skull: undvik och! Det finns massor av andra ord.

Lars Melin är docent i svenska och populärvetenskaplig författare, senast med Money talks, Morfem förlag, 2013.