Vårt danskhat ersattes av sluddermyterna

Svenskarnas förhållande till danska språket är inte allt igenom gott. I en undersökning för några år sedan fick svenska gymnasister gradera hur fint de tyckte danska låter. På en skala 1–100 fick danska 28, att jämföra med 53 för norska och 65 för engelska.

Avogheten har två rötter: danskhat och otydlighetsmyt.

Danskhatet är äldst. Under Engelbrektsupproret på 1430-talet reste sig svenskarna mot tyskt och danskt fogdevälde. Om svenska trupper fick tag på någon misstänkt individ avkrävdes frasen vit häst i korngolv. Vid danskt uttal åkte huvudet av. Detta brukar hållas för det äldsta belägget för att svenskar tycker illa om danska – synd bara att uppgiften kommer från en bok av historikern Pufendorf från 1693.

Inte så mycket säkrare är ett uttalande som Sveriges sista katolska ärkebiskop, Johannes Magnus, 1540 tillskriver den svenska biskopen Hemming Gadh från 1510:

”Därtill så värdas de icke heller att tala som annat folk, utan trycka orden liksom fram likasom de vilja hosta, och synas endeles med flit förvända orden i strupan, förrän de komma fram.”

Men säkert är att det svenska regeringskansliet 1612 bytte ut verbens e-former mot a-former i medveten opposition mot danskan: skrive, tale, krige blev skriva, tala, kriga. Så hur det än är med källkritiken daterar sig antidanskheten från den tid då Sverige på allvar började konkurrera med Danmark om att vara Nordens stormakt.

Hemming Gadh – eller Johannes Magnus – beskriver inte danskan som otydlig. Vad citatet försöker komma åt är att danskan ofta har en kraftig ansats på den betonade stavelsen. I danska ord som tale, tænke, tone hör vi en tydligare utandning efter t än i motsvarande svenska ord.

Danskhatet ersattes av nordiska gemenskapstankar från och med 1800-talets romantik. Men då började otydlighetsmyten spira. Den har hämtat näring ur några danska uttalsförändringar de senaste 150 åren. Det är till exempel lätt för en svensk att begripa att bager och bære betyder bagare och bära när man ser orden i skrift. På 1800-talet försvinner kort konsonant mellan två vokaler i danskans uttal: baer och bæe. Efter andra världskriget får den obetonade slutvokalen i sådana ord samma uttal som den betonade stavelsens vokal. Och uttalet av a och ä smälter nästan samman. Bage och bære blir båda – åtminstone för ett svenskt öra – ungefär bää.

Men det är inte sluddrigare än svenskan. Där samman­faller kort e och ä för flertalet talare: besta och bäst låter likadant. Sammanfallet bager och bære leder till lika många förväxlingar som uttalet av kära och tjära i svenskan – i danskan skiljer man ordentligt på t och j i tjaere.

Danskt talspråk är inte otydligt för danskar. Visst kan danska småbarn ha svårt med vissa distinktioner. Men det har också svenska barn. Många lär sig först i sexårsåldern att skilja på sj- och tj-ljud.  

Däremot kan danskans ökade klyfta mellan tal och skrift vara problematisk för såväl svenskar och norrmän som danska barn. När nordiska grannfolk lyssnar till ett språk som inte riktigt är deras eget underlättas ofta förståelsen om man i sitt inre kan se orden stavade. Och danska barn kan få lika svårt att stava rätt som till exempel franska och engelska sjuåringar får när de ska skriva ett språk där stavningen återspeglar 1500- eller 1600-talsuttal.

Det finns fler förklaringar till att danskar och svenskar kan uppfatta varandra som allt otydligare. Vi har båda bytt samtalsstil. För hundra år sedan hade vi ett mycket skriftspråksnära uttal i formella sammanhang, exempelvis möten med obekanta.  I rutan till vänster åskådliggörs tre danska talstilar för 150 år sedan. I dag visar vi hellre vår uppskattning av en ny bekantskap genom att vara spontana och informella. Då blir språksvårigheterna större vid första mötet.

Anpassning till talsituationen och attityder är alltså nöten att knäcka om danskar och svenskar ska tala med var­andra. Inte sluddermyter.