Världens modernaste afrikaans

Världens modernaste språk är afrikaans.” Det hävdade med stolthet en professor vid universitetet i Potchefstroom i Sydafrika när han höll ett föredrag om sitt land häromåret. Det är ett relativt ungt språk och det är befriande funktionellt. Afrikaans har en grammatik med få former och en regelbundenhet som är frapperande.

Huruvida afrikaans är modernare än något annat språk, och hur man i så fall mäter det, kan diskuteras. Men språket hör utan tvivel till den grupp språk som är både nya och i vissa avseenden enkla.

Det finns till exempel bara ett sätt att beskriva förfluten tid. ’Han kom’, ’han har kommit’ och ’han hade kommit’ översätts alla med hy het gekom. Och ek het gepraat betyder ’jag talade’, ’jag har talat’ och ’jag hade talat’. Verbens grundform och nutidsform är för enkelhetens skull den­samma. Svenskans ’komma’ och ’han kommer’ blir på afrikaans kom respektive hy kom. Loop och ek loop översätts med ’gå’ respektive ’jag går’.

Lika enkelt är det med substantiven. De har bara en obestämd och en bestämd artikel: ’n respektive die: ’n Swart hond, ’en svart hund’; die swart hond, ’den svarta hunden’; die swart honde, ’de svarta hundarna’. Inte heller adjektivet swart, ’svart’ böjs i dessa fall.

Enligt bonniers lilla uppslagsbok från slutet av 1980-talet är afrikaans ”den typ av holländska som talas i Sydafrika”. Man betraktar alltså afrikaans som en nederländsk dialekt. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Med lite god vilja skulle man ju kunna hävda att svenska, norska och danska är dialektala varianter av ett och samma språk. Frågan om vad som är ett eget språk och vad som är en dialekt är föremål för ständiga tvister.

Det välkända påståendet att ”ett språk är en dialekt med en armé och en flotta” har onekligen visst fog för sig, men det språkliga avståndet?–?när det gäller grammatik, uttal och ordförråd?–?bör nog också vara så pass stort att det krävs undervisning, översättning eller tolkning för att behärska, eller åtminstone förstå, det andra språket.

Sist och slutligen blir det ofta en politisk fråga. De som har makten väljer att betrakta en tidigare dialekt, av både politiska och språkliga skäl, som ett eget språk. Ett aktuellt exempel är i så fall bosniskan, tidigare en variant av serbokroatiskan, i det forna Jugoslavien.

Dagens afrikaans betraktas, åtminstone sedan boerkriget i början av 1900-talet, som ett dotterspråk till nederländskan, det vill säga ett fullvärdigt kulturspråk som på mycket kort tid har uppkommit ur 1600-talets nederländska.

Historien om afrikaans inleddes 1652, då Jan van Riebeeck, ledare för en grupp nederländska kolonister från Förenade ostindiska kompaniet, anlände till Afrikas yttersta spets. Målet var att anlägga stödpunkter och provianteringsstationer för handelsflottan. Kapstaden grundades, och området utvecklades snabbt till en koloni som bestod av såväl anställda vid kompaniet som importerade slavar från Östafrika och Indien.
I södra Afrika bodde annars vid denna tid mest nomadiska folk. De nederländska kolonisterna kallade dem för hottentotter och bushmän. Dessa talade sinsemellan olika språk, som i sin tur skilde sig helt från de bantutalande grannfolkens. I dag uppfattas benämningarna på ursprungsbefolkningen som nedsättande, och man använder i stället beteckningarna khoi respektive san – gemensamt kallade khoisan.

Samhället vid Kapudden var mångspråkigt. Flertalet av de anställda vid kompaniet talade olika nederländska dialekter, men det fanns samtidigt stora grupper tyska, franska och portugisiska kolonister. Dessutom talades khoisanspråk av den inhemska befolkningen, och de importerade slavarna använde sina modersmål. Språkförbistringen ledde till att nederländska i varierande former, mer eller mind­re brutet, kom att fungera som ett gemensamt ”hjälpspråk”, ett  lingua franca. En typisk grogrund för ett så kallat kreolspråk.

Kreolspråk förekommer bland annat i Väst­indien och är i regel baserade på de gamla kolonialspråken engelska, franska eller portugisiska. Afrikaans har ibland ansetts vara ett kreolspråk, eftersom det har fått huvuddelen av sitt ordförråd från ett annat språk men har en grammatik som avviker rejält från det språket.

Afrikaans uppvisar flera likheter med kreolspråken, men räknas oftast ändå inte till dem: grammatiken skiljer sig visserligen från nederländskan genom sin enkelhet och regelbundenhet, men likheterna är också påfallande. Det finns således både en bestämd och en obestämd artikel, substantiven böjs i plural, man skiljer grammatiskt mellan nutid och förfluten tid, adjektiven kan kompareras med ändelser. Allt detta är ovanligt i kreolspråken.

Kärnan i språkgemenskapen har också hela tiden varit nederländskättade personer. Språket är inte heller något talspråk med låg prestige, som främst används av dem som står längst ner på den sociala skalan, vilket gäller för de flesta kreolspråk. I stället är det ett högstatusspråk, talat av stora delar av den statsbärande eliten (inte bara de vita).

Afrikaans har också ett väl utvecklat skriftspråk, med en rik flora av böcker, tidningar och tidskrifter. I dag är det dessutom ett av Sydafrikas officiella språk, låt vara med tung rasistisk belastning.

Nederländarna var visserligen en minoritet av den totala befolkningen, men de var tongivande och innehade de ledande positionerna. Deras språk, framför allt talspråket, kom stegvis att utvecklas i en helt annan riktning än den europeiska nederländskan. Det skedde genom inflytande från andra språk (europeiska, afrikanska och asiatiska), det långa avståndet till moderlandet och de vitt skilda levnadsbetingelserna i Afrika.

Fram till åtminstone slutet av 1800-talet användes dock standardnederländskan som skrift- och kyrkospråk. Och kanske finns här en förklaring till att språket inte gick lika långt i sin förenkling som kreolspråken i Västindien.

De allt större skillnaderna mellan det påbjudna, officiella skriftspråket och det faktiska språkbruket till vardags ledde till utvecklingen av det som senare kom att kallas afrikaans.

Vid 1800-talets början hamnade Kapkolonin under brittiskt styre. De huvudsakligen nederländskättade kolonisterna sökte sig då in i landet – utom brittisk kontroll – och etablerade sig som boskapsfarmare och bönder, boer på nederländska (ungefär som de nordamerikanska pionjärerna sökte sig västerut vid samma tid). Oranjefristaten och Transvaal blev självständiga boerrepubliker. Den afrikanska nederländskan utvecklades i en annan riktning än nederländskan i Europa, samtidigt som dess politiska och sammanhållande roll tilltog.

Det särskilda med Sydafrika är att det är den enda del av Afrika som har lockat en stor grupp vita bosättare – boer och britter – och spänningen mellan dem dominerar landets moderna historia. Motsättningen ledde slutligen till boerkriget 1899–1902, då Oranje­fristaten och Transvaal gav upp sin självständighet, men både engelska och nederländska erkändes som officiella språk. År 1910 blev Sydafrika en union, dominerad av boerna som var afrikaanstalande.

Strax efter att Sydafrikanska unionen hade bildats, började man även predika på afrikaans i landets kyrkor, ett avgörande steg för att språket skulle få officiell status. På 1930-talet kom den första egna bibelöversättningen, och ungefär samtidigt debuterade en hel generation författare som skrev på afrikaans (även om det dröjde till 1960-talets sestigers – sextiotalisterna – innan man också fick internationellt kända författare som skrev på språket).

År 1925 erkändes afrikaans i grundlagen som ett av unionens nationalspråk, och i konstitutionen från 1994 utgör det tillsammans med engelska och nio bantuspråk ett av Sydafrikanska republikens elva officiella språk. Utvecklingen från ”slarvigt” talspråk till fullvärdigt kulturspråk var avslutad.

Afrikaans är fortfarande starkt förknippat med den gamla ökända rasåtskillnadspolitiken apartheid. Försöket att införa obligatorisk undervisning i afrikaans var en utlösande faktor för de beryktade oroligheterna i Soweto, en förstad till Johannesburg, 1976.

En avgörande roll för att minska språkets historiska belastning och höja dess status spelar språkets mest kände talare, Nelson Mandela. Även om det faktiskt inte är hans modersmål.

Ordlånen i afrikaans återspeglar den kosmopolitiska situationen i södra Afrika både historiskt och i dag. Det är samtidigt en ödets ironi att det har lämnat få bidrag till det internationella ordförrådet, dock bland annat det belastade apart­heid, ’åtskillnad’.

Dagens afrikaans har, i synnerhet beträffande ordförrådet, påverkats av engelska, tyska, franska och portugisiska liksom av olika asiatiska och inhemska språk. Det malajiska baie, ’många, mycket’, är kanske det mest kända exemplet på ett ord som är fullständigt obekant i nederländskan men tillhör vardagsspråket i afrikaans. Baie dankie, ’tack så mycket’, motsvaras på nederländska av hartelijk bedankt.
Andra exempel är piering och piesang (från malajiska, betyder ’fat’ respektive ’banan’), tronk (portugisiska, betyder ’fängelse’), kierie och abba (av inhemskt ursprung, betyder ’promenadkäpp’ respektive ’bära på ryggen’).

Dessa mer exotiska lånord har säkerligen betytt en hel del för att afrikaans skulle komma att betraktas som ett självständigt språk. Uppskattningsvis har tjugo procent av ordförrådet rötter på annat håll än i nederländska.

I jämförelse med nederländskan har åtskilliga ord ändrat betydelse, exempelvis bees (av nederländskans beest, det vill säga ’best’, ’odjur’, men även ’husdjur’) som i dagens afrikaans betyder ’nötkreatur’. En parallell till det är pad, nederländskans ord för ’stig’, som i afrikaans betecknar flera olika slags vägar, även ’motorväg’.

Intressant för svenskt vidkommande är vidare kombuis, ’kök’, det vill säga kabyss, som vi lånat in från lågtyskan/nederländskan. På nederländska heter ’kök’ keuken. I afrikaans har kombuis utvidgat betydelsen till normalordet för ’kök’: hulle eet in die kombuis, ’de äter i köket’.

En mängd ord som kommer från nederländskan verkar stympade och har förkortats och därigenom förlorat en eller flera stavelser. Det är till exempel fallet med en rad centrala verb: glo (av geloven, ’tro’), kry (av krijgen, ’få’), hu (av huwen, ’gifta sig’), sê (av zeggen, ’säga’), ry av rijden, ’åka’ och ’rida’), vra (av vragen, ’fråga’) och lag (av lachen, ’skratta’).

Också stavningen har förändrats så att en nederländare i dag kan ha svårt att läsa afrikaans. ’Mjuk’ och ’dålig’, som på afrikaans heter sag respektive sleg, heter på nederländska zacht respektive slecht. Prepositionerna ’för’, ’genom’ och ’över’ heter på afrikaans vir, deur och oor, men på nederländska voor, door och over.

Ett särdrag som påtagligt avviker från nederländskan, men som man faktiskt hittar i vissa dialekter, är den dubbla negationen. Dit het ek nie geweet nie betyder ordagrant ’Det har jag inte vetat inte’, det vill säga ’det visste jag inte’. ’Jag kan inte tala afrikaans’ heter ek kan nie Afrikaans praat nie. För att uttrycka en nekande uppmaning skrivs nie om med monie (ungefär som i engelskans don’t): Monie raak nie betyder ’rör inte’.

Nu ska man inte överdriva skillnaderna mellan afrikaans och dagens nederländska. En nederländare eller flamländare kan lätt göra sig förstådd i Sydafrika. På en restaurang i Kapstaden (Kaapstad på både nederländska och afrikaans) talar en afrikaanstalande kypare och en flamländsk familj med varandra på sina egna modersmål – ungefär som en svensk på en krog i Danmark. Och om vi fortsätter jämförelsen mellan svenska och danska, kan en svensk läsa danska, liksom en nederländare kan läsa afrikaans, men i båda fallen föredrar många en översättning.

I dagens demokratiska Sydafrika är afrikaans det tredje största officiella språket efter zulu och xhosa.

Det talas främst av de vita afrikanderna men är också andraspråk för en stor grupp invånare. Skillnaderna i talspråket är förhållandevis stora. Dessutom används afrikaans av några hundra tusen personer i grannlandet Namibia, där det delvis fungerar som lingua franca mellan olika etniska grupper.

Afrikaans spelar en viktig roll, men många svarta förknippar fortfarande språket med den gamla förtryckarregimen. Afrikaans framtid är i mångt och mycket oviss.

Med sina 5–6 miljoner modersmålstalare är afrikaans visserligen större än engelska i Syd­afrika, men dess betydelse tycks minska. I många officiella situationer – till exempel i parlamentet – är engelskan viktigast. Inom kultur och massmedier är afrikaans ställning stark, men de största dagliga tidningarna är engelskspråkiga. Framstående och internationellt kända författare på afrikaans är exempelvis André Brink och Breyten Breytenbach. Men Brink skriver också på engelska.

”Världens modernaste språk” är i flera avseenden unikt. Dels genom den grammatiska regelbundenheten, dels genom att det så snabbt har utvecklats från ett ”ovårdat” talspråk till ett ur alla aspekter fullvärdigt modersmål för bortåt sex miljoner människor. Märkligast är kanske ändå att det är ett av få språk som har sitt ursprung i ett exakt årtal, 1652, det år då de första nederländarna i Förenade ostindiska kompaniet anlände till Afrikas sydspets.