Tvingade av grammatiken

På språket berik, som talas på Nya Guinea, kan ett enkelt verb som ge tyckas vara lite mer uttrycksfullt än på svenska. Golbifi betyder till exempel ’kommer att ge ett stort föremål till en kvinna i mörkret’. Tänk, ett enda ord med så mycket mening! Kitobana betyder ’ger tre stora föremål till en man i dagsljus’. Taferebilint betyder ’knöt ihop två föremål i dagsljus nära talaren’.

På berik böjer man alltså verbet ge efter när, hur och på vilket sätt man ger föremål. Visst kan man fascineras över vilka märkligheter det kan finnas i språk. Men faktum är att det inte säger någonting om vare sig språkens uttrycksmöjligheter eller grad av utveckling.

Språk är varken fattiga eller rika – allt kan uttryckas på alla språk. Valfriheten är dock inte fullständig. Språken kan, genom sin grammatik, tvinga sina talare att uttrycka saker på vissa sätt. På svenska går det utmärkt att säga ’lägga något stort på en lågt belägen plats i närheten’. På berik blir det gwerantena. Och ’att lägga två stora föremål på en högt belägen plats långt borta’ heter på berik totonswena. På berik tvingas alltså talaren alltid att böja verbet lägga efter vilken storlek och belägenhet de omtalade föremålen har. Det måste också anges om föremålen befinner sig nära eller långt borta.

De tvingande regler som finns i språk avslöjas ganska omedelbart när man tittar på just verben och hur de böjs i fråga om tempus, aspekt och modus.

Tempus är ungefär det man tror att det är. Det har med tid att göra, och hur grammatiken anger tidsmässiga förhållanden. Om vi tänker oss tidsförloppet som en linje, så kan vi grovt dela in tiden i nu, förut och sedan. Vi kan tala om saker som ligger antingen framför eller bakom oss i tiden, eller om händelser som snarare har med nuet att göra.

Svenskan har i princip bara en skillnad i sin verbböjning, den mellan nu och förut. Vi kan säga prata-r eller prata-de. Ska vi tala om framtiden får vi däremot använda ska eller kommer att (ska prata, kommer att prata). Men det går också bra att säga jag pratar i morgon. De medel som svenskan har för att markera framtid är med andra ord valfria. Vi kan använda dem om vi vill, men vi måste inte. I andra språk måste man använda dem. Och det är viktigt i sammanhanget – det handlar som sagt inte om vad vi kan säga, vad som är möjligt att uttrycka, utan om vad språket tvingar oss till.

Det finns språk som i sin verbböjning inte bara skiljer mellan nu, förut och sedan, utan även mellan lite förut, ganska förut, väldigt förut och extremt förut. Det kan i vissa fall röra sig om fyra eller rent av fem grader av urskillning bakåt i tiden. Den tid som ligger längst tillbaka rubriceras ibland i grammatikböckerna som mythological past. Det handlar alltså om världens skapelse och liknande händelser, som väl får anses ha ägt rum så mycket förut som tänkas kan. De andra kan vara ungefär tidigare i dag, tidigare denna vecka och så vidare, ända tillbaka till mythological past.

Man kan förstås ha samma finlir framåt i tiden. Som mest har jag stött på fyra framtider, i det peruanska språket capanahua. Det normala är dock att man har färre framtider än baktider. Det är ju inte så förvånande när man tänker efter. Det är svårare att skilja på ganska sedan och jättesedan än på ganska förut och jätteförut – vi vet helt enkelt mindre om framtiden, vad som kommer att hända och när.

Att prata om verbböjning och tempus är ofta svårt utan att samtidigt komma in på aspekt och modus. Många har nog hört talas om tempus, men kanske inte så mycket om aspekt och modus – men de hänger ihop. Sådant som egentligen är aspekt och modus brukar till och med kallas tempus i skolundervisningen. Det finns helt enkelt en vid användning av tempus som inkluderar hela klabbet.

Aspekt har också med tid att göra. Den anger typiskt sådant som vanemässighet, upprepning, pågående, början och slut på händelser och skeenden. Om vi har en tidsaxel, så handlar tempus om var på tidsaxeln vi befinner oss. Aspekt handlar om hur vi befinner oss på tidsaxeln. Om vi skulle illustrera olika tidshändelser på axeln så kan man tänka sig att en händelse inträffar väldigt plötsligt (jag snubblar), men det kan lika gärna vara så att man inte vet exakt var händelsens början och slut befinner sig på axeln (Stockholm är Sveriges huvudstad). Vi kan veta när något började, men vet inte när det tar slut. Eller tvärtom. Och det kan vara händelser som upprepas (varje torsdag går jag på min keramikkurs).

En händelse kan alltså inte bara uppta en given plats på tidsaxeln, den kan också ha olika typer av utsträckning, som är oberoende av huruvida tidsramen är nu, förut eller sedan (snubblade plötsligt, kommer att gå på keramikkurs varje torsdag). Händelser kan alltså vara plötsliga, vanemässiga, oavslutade och så vidare, såväl i framtid som i baktid.

Aspektböjning har svenskan rätt lite av. Det är vanligare att böja verb efter aspekt i andra språk. Vi behöver inte titta längre än till engelskan för att hitta det. Där har vi en obligatorisk skillnad mellan -ing-form för pågående saker och presens för isolerade händelser eller sådant som upprepas med jämna mellanrum: to be doing something respektive to do something. I eat skulle alltså kunna motsvaras av en rad kryss på tidsaxeln. I eat kan till exempel användas i en mening motsvarande ’varje torsdag äter jag lunch på en diner någonstans i Nebraska’. I am eating pågår däremot just i detta nu, och har ingen given början och inget givet slut.

Det här kan man naturligtvis uttrycka på svenska också. Man kan säga vara i färd med …, hålla på att … etcetera. Men man måste inte göra det. Oavsett om amerikanen säger I am eating eller I eat så kan en svensk säga ’jag äter’.

Den som har läst franska känner till att man skiljer mellan imparfait och passé composé. De används för att ange förfluten tid, och det rör sig också om en aspektskillnad. Ett exempel från min egen skoltid är ’Jag höll på att göra mina läxor när telefonen plötsligt ringde’. Det var ett utdraget läxgörande (långt streck på tidsaxeln) och så plötsligt ringer telefonen (ensamt kryss). För att uttrycka detta måste man alltså använda olika verbformer. Liknande system finns också i andra europeiska språk, som spanska. Även slaviska språk har typiskt mer aspektangivelse än svenska.

Engelska och franska har alltså enstaka aspektdistinktioner, men andra språk kan ha väsentligen fler. Det mesta jag har stött på är påståenden om 18 olika aspektdistinktioner, som man hittar i vissa språk i Sibirien. Där böjs verben efter sådant som är avslutat, oavslutat, påbörjat, pågående, vanemässigt, en plötslig handling med mera.

Modus är kanske mer bekant för svensktalande, men det är en grammatisk kategori som är lite svår att definiera. Jag skulle föreslå att det handlar om möjliga världar och talarens eventuella attityd till dessa. Svenskan är föga modusorienterad. Den enda levande modala böjningen i svenskan är kontrasten mellan imperativ och indikativ, det vill säga skillnaden mellan sjung! och alla andra former av verbet sjunga. Det brukar man tycka är en modusskillnad.

Men svenskan har haft andra modusformer, som bara lever kvar som fossiler. En svensktalande känner igen dem, men använder dem i allmänhet inte längre. Det är egentligen bara i verbet att vara som dessa modus lever kvar. Det finns en stelnad modusform, kallad optativ – vare, i uttrycket vare sig det ena eller det andra i betydelsen ’det må vara det ena eller det andra’. En svensk kan också säga Leve konungen!, ’må kungen leva’, och bevare mig väl! Men de flesta skulle nog inte säga Blive det blott vackert väder på torsdag. Det går att förstå, men det används inte.

Därtill finns formen vore, som ju uttrycker något kontrafaktiskt, något som strider mot hur det verkligen förhåller sig, något hypotetiskt, som i Vore jag bara tio år yngre skulle jag prova bungyjump.

Så vad har vi då att göra med här? Ja, vi har befallningar, vi har önskningar och vi har kontrafaktiska påståenden. Andra modala uttryck görs i svenska inte med böjningar, utan med hjälpverb, som skola, vara tvungen, böra, få, vilja, kunna, önska med flera.

Allt detta brukar klumpas ihop under rubriken modus, och har det gemensamt att de talar om parallella världar – fantasivärldar. Om vi tittar på uppmaningsformen sjung! så försiggår det ju inget sjungande här och nu. Men när jag säger sjung! har jag en fantasi om att du sjunger. Med detta yttrande försöker jag få dig att se till att den blir sann. Må någonting inträffa – återigen en fantasivärld, och min inställning till den, i detta fall att jag hoppas att någonting ska bli av.

Bland mer udda modus kan nämnas den form i det nordamerikanska språket fox, som inte bara har en form för ’Gud förbjude att detta skulle hända’, utan även en modusböjning som kan översättas som ’Och om det skulle hända – än sen?’. Återigen skillnader som uttrycker hur talaren förhåller sig till det som sägs.

Mitt favoritnamn på ett modus är annars frustrativ. Det förekommer i en del språk i Sydamerika, och det är ungefär vad det låter som: när man gör någonting förgäves måste verbet böjas i frustrativ.

Besläktat med modus är evidentialitet. Det är något som vi inte har alls i grammatisk form i svenskan, och knappt i europeiska språk över huvud taget. Men i resten av världen finns det lite varstans. Talare av dessa språk tvingas böja sina verb efter hur de vet något. Man kan inte bara säga ’det regnar’, utan måste ha en böjning som anger hur man vet det: ’Det regnar … och det vet jag för att jag ser det’ eller ’… det vet jag för att Börje sade det’, etcetera.

Det vanligaste är att språken bara har två varianter: antingen har man upplevt regnandet eller så har man hört talas om det. Men det finns också de som har finare indelningar, och det går att hitta språk med upp till sex grader av evidentialitet. Indelningen sker då typiskt med utgångspunkt från sinnesintrycken: Har jag hört det? Sett det? Känt det på lukten?

Efter denna grammatiklektion i tempus, aspekt och modus kan vi lättare spana ut över världens språk. Har alla språk något av tempus, aspekt och modus? Eller kan det vara så att man har det ena, men inte det andra? Man skulle kunna tro att om man inte har tempus så har man mycket aspekt eller tvärtom. I själva verket är det snarare så att har man mycket av det ena så har man ofta mycket av det andra också. Men en del språk är likväl mer tempusorienterade, som svenska, och andra är mer aspektorienterade.

Det finns faktiskt några språk på nordvästra Nya Guinea som inte tycks ha vare sig tempus, modus eller aspekt. Naturligtvis kan talarna av dessa språk ändå prata om gårdagens händelser, men språkens grammatiska system tvingar dem inte att markera det med böjningsformer eller andra element.

I svenskan och många andra språk markerar man tempus huvudsakligen med ändelser på verbet: prata-r, prata-de. Men det går förstås att göra det på andra sätt också, till exempel med prefix, förstavelser. I en del språk kan man faktiskt även tempusböja substantiv. Man kan hitta böjningsmönster av typen kanot-nu, kanot-sedan, kanot-förut.

Man kan också hitta exempel på språk som har tempus-, aspekt- och modusmarkörerna på pronomen. Det kan heta ungefär Jag pratar, men jög pratade.

Markörerna kan också finnas på andra ordklasser, så är det till exempel i språket wari i Sydamerika. Deras motsvarighet till uttryck som den här och den där, anger avståndet till det man talar om precis som på svenska, men dessutom hur länge det man talar om har varit närvarande eller frånvarande. Man anger både fysiskt och tidsmässigt avstånd på samma gång.

Det finns också språk som har tempusböjning av imperativer. Imperativer i sig är som sagt ett modus, och det finns i vissa språk en speciell form för sjung nu och en annan för sjung senare. Man uppmanar folk att göra saker vid olika tidpunkter. De olika kategorierna är ofta, kanske snarare som regel än undantag, lite intrasslade i varandra.

Vi hittar faktiskt lite trassel även i svenskan och andra europeiska språk, exempelvis i perfekt. Perfekt anger att man har gjort något: har cyklat, har pratat och så vidare. Formen används när något avslutat fortfarande har bestående effekter. Här är tempus och aspekt intrasslade i varandra – perfekt är både en tempusform och en aspektform på svenska. Den anger ju uppenbarligen förfluten tid men relevansen för nutiden har helt klart något aspektuellt över sig. Perfekt är därmed det närmaste en riktigt grammatikaliserad aspekt som svenskan kommer.

Om man tycker att svenskan har på tok för dåligt med aspekt så ska vi än en gång komma ihåg att det inte handlar om huruvida något går att uttrycka, utan huruvida det är en integrerad, obligatorisk del av det grammatiska systemet. Vi har alternativa strategier, till exempel en hel del intressanta verbpartiklar. Jag tänker då på sådant som slå till, supa till och somna till. Vad gör ordet till där? Jo, det verkar ange något slags byte av tillstånd som oftast är plötsligt. Det går att föreställa sig saker som man inte kan göra till. Sitta till, bada till, jogga till går inte så bra. Till verkar här vara en aspektuell partikel, som anger plötslighet eller åtminstone avgränsning i tiden.

En annan sådan partikel är på. Den har faktiskt två olika aspektuella betydelser beroende på om den betonas eller inte. Dels kan man säga jobba på, som betyder ’fortsätta jobba’, dels kan man använda ett obetonat jobba på, som i Jag jobbar på en bok (= ’jag skriver på en bok’). Det är också en utsträckt, kontinuerlig historia. Något som är lite roligt med den är att den bara verkar kunna användas när man producerar något. Jag skriver på en bok låter bra, men om jag har en bok på nattduksbordet som jag läser varje kväll, kan jag knappast säga att jag läser på en bok. Ett annat intressant exempel är sitter och som i Jag sitter och läser. På nederländska har exempelvis samma sorts uttryck börjat vandra in i det grammatiska systemet. Det har helt enkelt börjat kapa förtöjningarna till sin bokstavliga betydelse, vilket brukar vara ett tecken på att det börjar bli grammatik av det. Uttrycket håller på att glida över till att betyda ’pågående form’ snarare än information om kroppsställningen. ’Jag sitter och läser’ kan alltså användas om läsande, oavsett om man sitter, ligger, står eller hänger i knävecken. Svenskan är inte riktigt där ännu, men man kan tänka sig en motsvarande utveckling. Om någon ringer och frågar vad man gör så känns det nog naturligare att säga jag sitter och läser än det mer kortfattade jag läser. Inte för att man vill ange vilken kroppsställning man har, utan för att säga att man är mitt uppe i läsandet.

Ofta finns det en massa aspektuell information integrerad i verb och adverb. Ett verb som heter skulle man aldrig kunna tänka sig som en plötslig handling: Jag hette till. I verbet heter ligger alltså betydelsen att det pågår under en längre period.

Och ta adverbet förr. Det går ju bra att säga förr halshöggs brottslingar. Men förr halshöggs Anckarström låter avgjort sämre. Förr betyder inte bara ’i förfluten tid’, utan verkar också ange att det rör sig om en längre tid eller upprepade handlingar. Det finns ofta sådan information inbakad i verb och adverb, som gör samma aspektuella jobb som verbböjningar.

Mycket kan också utläsas av sammanhanget. Ta en mening som Jag cyklade en mil. Vi tänker inte ens på att den kan betyda flera saker, men den kan ju följas av om dagen – då rör det sig om en upprepad handling. Följs den av på en dag rör det sig i stället om en enstaka handling. Om någon som inte talar svenska hör att vi slår ihop det här kanske hen undrar hur vi klarar oss med ett så uppenbart fattigt språk. Tja, uppenbarligen med hjälp av sammanhanget.

Även saker som man inte gör grammatiskt kan alltså framgå ändå, genom att informationen finns annorstädes, som i orden förr och heter, eller helt enkelt ges av sammanhanget. Allt går att säga på alla språk, även om inte precis varenda liten sak har begåvats med en egen böjning i vartenda språk. Ingen har identifierat ett språk som tillåter fler eller färre budskap att överföras. Till motsatsen är bevisad får vi anta att alla språk har lika stor uttryckspotential. Visst kan man fascineras över vilka knasiga saker det kan finnas i olika språk, inklusive det egna modersmålet, men språk skiljer sig egentligen inte åt med avseende på vad de kan uttrycka, utan vad de måste uttrycka.

Mikael Parkvall är forskare i allmän språkvetenskap vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.