Tonläget som avslöjar en imitatör

Att träffa en imitatör kan ha sina sidor. Risken finns att man blir utskälld av Mikael Persbrandt, nerspottad av Ernst-Hugo Järegård eller avsnoppad av Carl Bildt. Fast värst är att sitta där och höra sin egen pinsamma röst ur en annan människas mun!

Som tur är väljer imitatören Anders Mårtensson att vara sig själv - tror vi i alla fall. Här gäller det nog att vara lite på sin vakt och inte bara svälja alla dialekter och chokladtryfflar som han bjuder på till kaffet. Den välvilliga och gladlynta mannen har trots allt över 21 års professionellt imiterande bakom sig.

- Ska de vao en köttbolle?

Sydskånskan verkar sitta där den ska, liksom gotländskan, listerländskan, lulemålet och halländskan. Det är svårt att inte ryckas med. Har han en civil dialekt över huvud taget? Anders Mårtensson verkar själv lite tveksam:

- Tja, den är väl en salig blandning. Det finns inslag av både småländska och västsvenska, men egentligen är min dialekt ganska menlös. Jag är en kameleont. När jag jobbade med två killar från Luleå föll jag in i deras lulemål, och i Stockholm talar jag rikssvenska.

Det retar honom lite att han ställer om så lättvindigt. Samtidigt borde Anders Mårtensson ha stor nytta av beteendet i jobbet, för faktum är att dialekten är det absolut viktigaste att fånga för en imitatör som vill övertyga sin publik. Det säger i alla fall Elisabeth Zetterholm, lektor vid Linnéuniversitetet i Växjö:

- Mina studier visar att dialekten är det första en vanlig Svensson lyssnar efter för att identifiera den som talar. Men dialekter är inte speciellt svåra att härma, bara man hittar några typiska drag, i till exempel göteborgska eller stockholmska.

Elisabeth Zetterholms avhandling om imitation från 2003 var världens första i ämnet, men i dag har fler forskare fått upp ögonen för områdets bredd och möjligheter.

Enligt henne finns det också en viss samhällsnytta i imitationsforskningen: vid andraspråksinlärning är det högst användbart att kunna förändra sitt sätt att tala och vara medveten om att det går att producera samma språkljud med olika inställningar i talapparaten. Det är också något som kan vara aktuellt efter sjukdomar som drabbar talorganen. Dessutom finns det en stor rättslig forskningsgren, så kallad forensisk fonetik. Där handlar det till exempel om att kunna avslöja bankrånare som förställer rösten.

- Folk som begår brott och försöker dölja sin egen röst sysslar faktiskt också med en form av imitation. I de sammanhangen står dialektimitation väldigt högt upp på listan. Sedan kan det också handla om andra sätt att dölja rösten, till exempel den klassiska näsduken framför ansiktet.

Rättsfonetik är egentligen inte Elisabeths forskningsområde, men hon hamnade i det av en slump när hon och Anders Mårtensson besökte Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm. Då lyckades nämligen Anders Mårtensson, mest på skoj, öppna ett röststyrt lås genom att imitera en av de anställda.

- Jag kunde inte låsa upp, men Anders kom in med en annan persons identitet. Det var lite skrämmande. Plötsligt hade jag fått en annan forskningsfråga: Vad är det han knäcker? De här systemen är förmodligen inte inställda på dialekter och sådant som det mänskliga örat uppfattar. Så nu sitter jag här med 2 000 inspelningar med Anders Mårtenssons röst att analysera.

Vill man utge sig för att vara någon annan än den man är, gör man i alla fall bäst i att inte låtsas vara av det andra könet. Tonläget är annorlunda, men det finns också akustiska skillnader som kan vara svåra att överbrygga. Män och kvinnor är nämligen lite olika konstruerade - en kvinnas munhåla är till exempel 85 procent så lång som en mans, medan svalgets längd bara är 77 procent av mannens.

Anders Mårtensson undviker helst att imitera kvinnor, eftersom det gärna slår över i falsett. Det blir inte trovärdigt. Men det finns imitatörer som ändå lyckas gå över könsgränserna.

Komikern och skådespelaren Anna Blomberg började imitera på allvar först för ett år sedan, och har redan hunnit ge sig på bland andra Jimmie Åkesson med gott resultat.

- Som skådespelare har jag också spelat flera män. Bland annat har jag i många år gjort en afrikan som heter Lester, men han har inte riktigt fått blomma ut i tv än. Egentligen tycker jag att det är svårare med personer som ligger väldigt högt och ljust, Anna Anka och Maud Olofsson till exempel. Jag är mer som Mona Sahlin eller Lill-Babs.

Trots att tonläget kan vara nog så knepigt, är det enligt Elisabeth Zetterholm den anatomiskt betingade röstkvaliteten som de flesta imitatörer går bet på i längden. Någonstans här ligger nämligen det som är unikt för varje människa. Förutom drag som heshet, väsljud, nasalitet och knarr, gömmer sig här också svårfångade individuella uttryck som verkligen kräver känsla för att fånga upp. Att hålla hela talapparaten i ett onaturligt läge är jobbigt, och efter några meningar eller så slappnar imitatören av och avslöjar lite av sin egen röst.

En lyckad imitation kräver alltså en hel del osynligt arbete inuti mun och hals. Men också det yttre spelar en viktig roll. Att imitatörer härmar mimik och ansiktsuttryck är inte något som bara sker i tv-studion eller på scenen - det krävs faktiskt också i radio, eftersom ljudet hänger samman med fysionomin. Både Anna Blomberg och Anders Mårtensson arbetar med att hitta en persons hela uttryck, och rösten kommer som en del av helheten. Men vad som egentligen sker har båda svårt för att exakt beskriva.

- Det händer något med en när man gör en "gubbe". Jag tänker inte att jag ska göra på ett visst sätt. Det gäller att ta in hela personligheten.

Anders skjuter ut läpp och haka till ett rejält underbett:

- God kväll, god kväll och mycket välkomna till det här programmet, På spåret ... Vissa har ju starkare uttryck än andra, och dem fångar man lättare. Ingvar Oldsberg har dessutom ett bett som är mycket märkligt, och som ger ett väsande och läspande ljud. Hans son pratar precis likadant. Han har samma fysionomi.  

Vi köper Anders imitation av Ingvar Oldsberg direkt. Elisabeth Zetterholms mätningar har dessutom visat att Anders kommer mycket nära sina "gubbars" röster. Ändå menar hon att imitationer som görs för att roa spelar väldigt mycket på överdrifter - de blir träffande, men behöver inte alltid vara så lika originalet som vi åhörare kanske tror att de är. Vill man bli road gillar man också överdrifterna och tycker att imitationen är lik.

I själva verket fungerar imitation ungefär som karikatyrteckningar, där det mest iögonfallande framhävs extra mycket.

Anna Blomberg talar om "en komisk essens" som hon försöker fånga. Hennes väg dit går ut på att känna in vad personen är för typ:

- Först sitter jag bara och tittar på klipp på nätet och får ett slags bild av karaktären. Sedan testar jag, märker att det är fel - Lill-Babs är nog lite mer hes - och testar igen. Så jag matar helt enkelt in den här personen på något sätt, och hittar ett slags nyckel efter ett tag. Men egentligen vet jag inte hur jag gör; jag har ingen speciell teknik. När Hollywoodfruarna gick på tv var det bara kul att se om det gick att imitera dem, för de har så roliga röster. Det var så det började.

Trots att Anders Mårtensson har hållit på mycket längre - redan som femåring hade han svårt för att motstå Ernst-Hugos köttiga plutmun med tillhörande fuktiga s-ljud - arbetar han också på liknande sätt. I början sitter han och nöter och testar för sig själv, och sedan ringer han ibland upp folk för att se om de fattar vem han föreställer.

- Jag spelar också in och jämför, för man reagerar ju så subjektivt på sin egen röst. Min fru, som är undersköterska, är min referent. Hon har ett fantastiskt öra. "Nu får du pitcha ner ett par steg", kan hon säga.

Det låter ganska mycket som vilket hantverk som helst. Man skulle annars kunna tänka sig att imitatörer har vissa speciella egenskaper, välutvecklad språkkänsla eller musikalitet till exempel. Men Elisabeth Zetterholm menar att det är svårt att peka exakt på vad som gör att vissa människor kan utveckla förmågan att imitera.

- Inget i mina studier visar att imitatörer har någon egenskap som andra saknar. Förmågan kommer definitivt inte av sig själv - det ligger jättemycket träning bakom.

Visst skulle man kanske kunna hitta ett samband mellan imitationsförmåga och musik- eller språköra, menar hon, men frågan är hur man mäter en sådan sak. Däremot är imitatörer väldigt lyhörda för nyanser i språket och lägger förstås märke till röster, men det ligger ju liksom naturligt i deras intresse.

Klart är i alla fall att många imitatörer spelar och sjunger. Anders Mårtensson går till och med så långt att han gör sångimitationer av Cornelis, Di Leva - och favoritgubben Tommy Körberg. För hans del hänger all imitation nära samman med gehör och musikalitet:

- Man måste kunna ta in språkmelodin. Och precis som i musiken måste man få ett flöde i imitationen så att det inte bara blir stackato, för det låter inte realistiskt med en massa fragment.

När Anders talar om sin imitation väljer han hellre musikaliska uttryck än språkliga. Att plugga språk ligger inte för honom. Att härma språk är roligare - efter några dagars umgänge med engelsmän kan han utan större problem fejka sig in om andan faller på.

Fast fejka och fejka ... Är det så fult att härmas egentligen? Det är ju så vi alla en gång har lärt oss att prata. Användbart är det dessutom. Titta bara på de effekter en retsam härmapa till lillasyster kan åstadkomma. Kanske är hon inte helt olik den fullfjädrade imitatören? Om sedan likheten ligger i språklig genialitet eller en välutvecklad förmåga att hitta ömma punkter må vara osagt.