Tidig tribut till kvinnan

Den kvinna som bodde på gården Hassmyra måste ha varit något utöver det vanliga. Här, en knapp mil väster om Sala, restes under 1000-talets andra hälft en runsten som räknas som vårt lands tidigaste bevarade hyllning till kvinnan.
Att en kvinna hedras med en egen minnessten är ovanligt. När en kvinna annars nämns i runstenstexter är hon oftast en av dem som låtit rista och resa stenen. Och att en kvinna omnämns i så berömmande ordalag är i det närmaste unikt.

Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendisa, sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru som råder för gården. Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendisa en god syster.

Odendisa var alltså en mycket dugande husfru, som på bästa sätt kunde styra över gården och folket som hörde till den. Dessutom påpekas det att hon var en god syster. För att förekomma på en runsten är det ett extremt mångordigt beröm.

Också namnet odendisa är intressant. Det är det enda kända exemplet på ett runsvenskt namn som innehåller gudanamnet Oden. Fläckebostenen ristades dessutom vid en tid då flertalet invånare i Mälardalen hade kristnats. Ändå har Odendisa ett namn hämtat från den gamla asatron. Valdes hennes namn för att markera att hon var en betydelsefull representant för dem som höll fast vid den gamla läran? Eller ska det uppfattas som att hon hade frigjort sig så fullständigt från den gamla tron att hon kunde få ett namn som innehöll Odens namn som förled, han som var den förnämste bland asagudar?

Gårdsnamnet hassmyra nämns i runtexten. Det skrivs Hasvimyra på runsvenska. Förledet har tolkats som ett adjektiv med betydelsen ’grå’ medan efterledet är vårt ord myr.
Runstenen omnämns i två skrifter från 1600-talet. I den ena får man veta att stenen står rest i backen ner mot sjön.
I den andra omnämns stenen som ”sönderklufwin”. Något som dock åtgärdades av Fläckebo husbondeförening vid  slutet av 1800-talet.
Föreningen ordnade till och med en fest för att fira att den lagade runstenen åter restes i juni 1900. I Sala Allehanda kunde man den 15 juni 1900 läsa om händelsen. Nära 200 personer hade samlats och kyrkoherden höll tal. Han kallade sammankomsten för en runstensfest, och manade deltagarna att minnas ”icke blott den, till vars minne stenen restes, utan ock den, som ristat dessa tecken”.
Inskriften är utförd och signerad av den skicklige runristaren Rödballe.