T kan inte knuffas över
Det är inget konstigt med ngkl i ord som engkla, skängklar och skryngklar. Den udda egenskapen hos ejengklien är att t blivit k, alltså ändrat uttalsställe i munnen. Man kan undra varför. Det beror dels på efterföljande l, dels på betoningen. Sekvensen tl kan inte stå i samma stavelse i svenska: Vet.lan.da, vit.ling, spratt.la är okej, men man hittar inte tlump (däremot klump, plump) eller tläder (men kläder, pläder). Betoningsreglerna försöker knuffa t till nästa stavelse i e.gent.li.gen för den betonade stavelsen .jent. är för lång. Jämför med o.tym.plig där det går fint att knuffa över p.
Kruxet är alltså att t inte är välkommet i varkendera stavelsen. Vad göra? Vuxna biter ihop, men barn som ännu inte mött språkpolisen justerar den bekymmersamma strukturen. De knuffar över t, byter uttalsställe till k och ändrar uttalet av n till ng (just som i pangkaka). Resultatet blir ejengklien. Sedan blir barnen vuxna och en del ändrar uttal, men inte alla.
Varför säger då ingen gammaltestamengkli? Svaret är att mycket få ntl-ord förekommer bland barnen, och ordens frekvens spelar en roll. Förutom ejengklien har jag hört ordengkli. Hörsägen rapporterar också ängklien. Övriga är obefingklia.