Stor historia stickas av små ledtrådar

Fantasi är ett viktigt redskap när årtal och kol-14-analyser ska få liv. De talar inte för sig själva.

– Som berättare måste man tillåta sig att flyga, men också hela tiden koppla tillbaka, tvinga sig ner i materialet och pröva sina fantasier mot vad man faktiskt vet, säger för­fattaren Maja Hagerman.

Knepet är att tala om exakt när detta sker. Då kan Maja Hagerman putta in ett ord som kanske, eller en mening som man kan till exempel tänka sig att … Sådant är förbjudet i torrare vetenskapliga texter.

Vi träffas i kaféet på Medel­havsmuseet i Stockholm, över te och baklava. I salarna pågår en utställning om de gåtfulla etruskerna, ett folk som bebodde mellersta Italien några århundraden före vår tideräkning. Även om kulturen lämnade rika fynd efter sig är den fortfarande ganska okänd. Just en sådan godbit som Maja Hagerman gillar att sätta tänderna i.

I sina böcker och tv-dokumentärer har hon presenterat nya, fantasieggande bilder av svensk forntid och medeltid. Den första boken, Spåren av kungens män, gav henne Augustpriset år 1996. Nyligen röstades hennes senaste volym, Försvunnen värld, fram som förra årets bästa svenska bok om historia av nättidningen Svensk historias läsare. Den kom till efter den största arkeologiska utgrävning som någonsin gjorts i Sverige, när E4:an norr om Uppsala skulle dras om för några år sedan.

Arkeologernas fynd var så många att Maja Hagerman undrade om ”orden, språket, skulle räcka till för allt vad de hittat”. Och det tog flera år att lägga tiotusenbitarspusslet om Upplands forntid, att foga samman fynd och forskning till en begriplig helhet. Man kan kalla det populärvetenskap. Eller helt enkelt en berättelse om det förflutna, något som Maja Hagerman själv förordar. Bara motvilligt vill hon kalla sig ”författare av sakprosa”.

– Jag gillar inte den strikta uppdelningen i fiction och nonfiction. Den är så fyrkantig. Bara för att man inte skriver romaner så betyder det inte att man ska placeras i samma fack som författare av svampböcker! Jag ser mig som en berättare, en som skapar och bygger något som inte fanns tidigare.

I början av 1980-talet läste Maja Hagerman idéhistoria på universitetet och hade planer på att doktorera i teknikhistoria. I stället blev det Journalisthögskolan och sedan radio. Arbetet med programmet Vetandets värld beskriver hon som ett drömjobb, där hon fick intervjua forskarvärldens storheter. Mötet med Georges Duby, fransk medeltidsexpert bosatt i Provence, blev av­görande. Georges Duby har bland annat skrivit boken Bönder och krigare där han skildrar 1100- och 1200-talen på ett banbrytande vis. Hans sätt att blanda ekonomi, politik och mentalitetshistoria gjorde intryck på Maja Hagerman. Och när han sade ”Du kommer från Skandinavien, där har ni ju en ännu mer spännande historia, med runstenar och isländska sagor, känner du inte till den?”, anade hon att också hon hade en historia att berätta.

Så började arbetet med Spåren av kungens män, som tog tio år att färdigställa. Den refuserades också en gång på vägen.

– Jag lämnade in manuset för tidigt. När boken sedan kom ut och faktiskt vann Augustpriset blev jag enormt förvånad.

Egentligen är hon inte en sådan som bryr sig om fina titlar, men när Maja Hagerman utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet i januari blev hon stolt. Hon, som hållit på med forskning i så många år, men hela tiden från en position utanför akademin.

– Det kändes som ett erkännande, säger hon och ser glad ut.

i grunden är Maja Hagerman ingen skrivande människa, påstår hon.

– Jag har alltid tyckt att det är lite läskigt. I början blev varje artikel som en liten hård svettig grytlapp … Nu har jag lärt mig att skrivandet är som att sticka en tröja, man stickar och sedan repar man upp, och så stickar man igen. Text och textil ligger nära varandra.

Och i Försvunnen värld tråcklar sig landhöjningen i Uppland som en röd tråd genom texten. Ingenstans i Europa har den gått lika snabbt. Människorna som bebodde sankmarker och öar kunde bokstavligen se hur världen växte upp inför deras ögon. Att förmedla landskapets magi är viktigt för Maja Hagerman. Hon blev glad när vänner som provläste manuset uppskattade det greppet.

– Jag trodde uppriktigt sagt att det bara var jag som var så fascinerad av landskap. Hur människor använder det och påverkas av det.

För en författare som sysslar med arkeologi blir den materiella delen av tillvaron en resonansbotten. Saker som vi omger oss med ger ledtrådar till hur vi tänker. Att hålla i en dräktnål från bronsåldern och föreställa sig att en annan människa haft den i sin hand för kanske tretusen år sedan är en hisnande känsla. Vi håller i samma grej, men vad som rör sig inuti våra huvuden är kanske helt olika.

Det Maja Hagerman är mest nyfiken på när det gäller sina testläsare är vad de upplever som roligt respektive tråkigt. Det är en aspekt som man ganska sällan hör ”författare av sakprosa” tala om. Men för en berättare är det förstås viktigt. Så hur gör man då för att inte bli tråkig? Ofta handlar det om att dosera rätt. Byta fokus från det stora till det lilla, från det lokala till det universella. En sorts filmklipparteknik.

I det bok- och pappersbelamrade arbetsrummet hemma i villan i Enskede går Maja Hagerman i närkamp med materialet. Det är ett hårt jobb och ganska oglamoröst. Hon är inte en författare som litar på flow.

– Jag lägger ner enormt mycket tid på att sortera och bryta ner texten i hanterliga bitar. Prövar olika ordningar och logiska sammanhang, flyttar långa sjok. Det är ett arbete som måste göras på papper och inte på dator.

Helheten, ordningen, ser hon bäst när hon just har sovit och är ren och klar i hjärnan. Den ska vara ”som en nysköljd klippa en morgon när solen just gått upp”, säger hon och skrattar.

Sedan, när strukturen sitter och bitarna är på plats börjar en ny brottningsmatch: med språket.

– Jag vrider på orden och prövar meningarnas rytm.

Maja Hagerman beskriver det som att hon går in i ett rollspel där hon låtsas att det är någon annans text hon har framför sig. Det brukar bli många omarbetningar. När berättelsen är färdig är undersökningen avslutad. Eller om det är tvärtom.

Nästa bok ska bli tunn, har hon lovat sig själv. Hon ska gå tillbaka till det forskningsmaterial som blev över när hon skrev Det rena landet, om hur Sverige blev en spetsnation inom den rasbiologiska forskningen. Här spelade arkeologin och fascinationen för forntiden en viktig roll. Hon närmar sig samma typ av historia som i Försvunnen värld, men från ett helt annat håll.

– Min drivkraft är att jag är så himla intresserad av mitt ämne!