Stenografiför sten

Utanför Högs kyrka, strax norr om Hudiksvall, står en sten med märkliga tecken. Vart och ett består av ett litet streck av varierande längd, vinklat åt olika håll, och i två fall av prickar som ett kolon, placerade på olika höjd i skriftbilden.

Stenen undersöktes av landets förste runforskare, Johannes Bureus, i början av 1600-talet. Han kunde inte läsa den, men drog ändå slutsatsen att det var en runsten, troligen utifrån den enkla men karakteristiska utsmyckningen. Han har skrivit i sin anteckningsbok om stenen: "en sådan Skrift, som Jag ingästädes funnit hafwer".

Högstenen och en annan sten står på var sin sida om gångvägen till Högs kyrka. Båda har tidigare suttit inmurade på olika platser i kyrkans väggar. På den ena var ristningsytan synlig, men den andra var helt dold fram till 1702, då den påträffades i samband med ombyggnadsarbeten.

Stenen på vägens högra sida ser ut som en alldeles vanlig runsten. Det är den vänstra som har de besynnerliga tecknen. Den är ristad med så kallade stavlösa runor.

Stavlösa runor är den tredje, minst vanliga varianten av den så kallade vikingatida runraden. Dessa runor är synnerligen svårlästa, och brukar kallas vikingatida snabbskrift. De båda andra varianterna kallas för normalrunor och kortkvistrunor.

Det skulle dröja till slutet av 1600-talet innan teckenuppsättningen kunde tolkas. En matematikprofessor vid Uppsala universitet knäckte koden. Han hette Magnus Celsius, och var bördig från Hälsingland. Men det dröjde ända till 1724, att döma av bevarade anteckningar, innan Magnus Celsius son, fornforskaren Olof Celsius, läste och tolkade inskriften vid Högs kyrka. Hans översättning var i stort sett riktig; den  har bara modifierats något.

Gudnjut, Toras son, lät resa denna sten och

gjorde bron efter sina bröder Åsbjörn och efter Gudlev.

Ytterligare fem runstenar från Hälsingland är ristade med stavlösa runor, och på grund av detta kallades den här speciella teckenuppsättningen länge för hälsingerunor.

Men man har även påträffat några runstenar med stavlösa runor i sydligare landskap. I Sigtuna har man till exempel hittat föremål av ben och horn ristade med stavlösa runor, i samband med arkeologiska utgrävningar. Därför har man nu övergivit benämningen hälsingerunor.