Språken enar Zambia

År 1884 samlades de europeiska kolonialherrarna i ett höstgrått Berlin för att med penna, passare och linjal dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. De ignorerade etniska och språkliga skiljelinjer, i stället fick ekonomiska intressen styra. Resultatet blev ett fragmenterat språklandskap, som än i dag karakteriserar många av Afrikas länder.

– Vi har saknat det viktigaste verktyget för en fungerande demokrati – språket, säger den zambiska lingvisten John Simwinga, verksam vid Zambias universitet.

Femtio år efter Zambias självständighet står det klart att engelskan aldrig blev det enande språk som man hoppades på.

På väg mot kopparstaden Kitwe släpper chauffören blicken från vägen och sträcker sig mot minibussens radio. Den är omgiven av klistermärken med budskap som ”God is good” och ”Save your virginity”, blandade med bilder på lättklädda kvinnor. Först sprakar det bara, sedan hörs den utpräglade engelskan, med bortfallna r, karakteristiskt fallande, stegrande och instuckna vokaler. Den direktsända parlamentsdebatten om landets infrastruktur är en debatt om ”in-i-fhastructuh”.

Resenärerna som sitter inklämda i den kvalmiga minibussen, döpt till Die Hard II, är måttligt intresserade av debatten. En ung man i kostym tittar tomt ut genom fönstret, någon öppnar en öl, ett barn fastnar med blicken på en flock kor, en dam i peruk säljer bananer ur en korg. Det är inte särskilt konstigt. Om våra medpassagerare vore ett tvärsnitt av den zambiska befolkningen, så är det bara hälften av dem som med lätthet förstår det som sägs på engelska. Och bara två av hundra zambier har engelska som modersmål.

Trots det är alla stora dagstidningar på engelska. Den jordbrukare som vill äga sin mark måste genomgå en lång och komplicerad process – på engelska. Zambias konstitution, som bara finns på engelska, kräver till och med att den som vill yttra sig i parlamentet måste tala språket flytande. Därmed är drygt sex miljoner zambier diskvalificerade.

Att engelska blev det enda officiella språket beror delvis på att Zambias första regering ärvde den koloniala uppfattningen att afrikanska språk bör begränsas till kultur och tradition. De afrikanska språken ansågs vara statiska, isolerade och primitiva, och därför olämpliga för masskommunikation och kontraproduktiva för landets utveckling.

Det engelska språket stod däremot för framsteg och förnuft, och användes i både utbildning och arbete. Det gjorde också att man undvek att favorisera någon folkgrupp genom att använda ”deras” språk.

– Måhända spär engelskan inte på några stamrivaliteter, men den gynnar i stället den urbana medel- och överklassen. Det är en politisk och ekonomisk elit, säger John Simwinga.

Han har forskat om hur Zambias språkpolicy påverkar minoritetsspråken. Nu sitter han bakom ett bastant träbord, täckt av svart skinn, och tittar ut över universitetskomplexet. Byggnaderna ser ut som ett sovjetiskt arv. Stora grå block, väderbitna kuber och klossar. På väggarna är institutionsnamnen målande med flagnande svart färg.

– Uppfattningen om att språk och folk hör ihop börjar luckras upp, säger han.

Afrikas hundratals olika bantuspråk har egentligen alltid levt sida vid sida och influerats av varandra. De tillhör språkfamiljen Niger-Kongospråk, vilket är den mest utspridda språkfamiljen i Afrika, och totalt dominerande i Central- och Sydafrika.

Långt före kolonialtiden både handlade och gifte man sig över språkgränserna. I själva verket drog kolonisatörerna i hög grad upp de etniska gränserna. Vissa folkgrupper klassificerades som lämpliga tjänare, andra som krigare. Ytterligare andra passade att inkorporera i statsapparaten. Det var ett sätt att kategorisera och kontrollera befolkningen, enligt taktiken söndra och härska. De zambiska bantuspråken – bemba, nyanja, tonga, lozi, lunda, kaonde och luvale – hade inte ens något ord som lätt kunde översättas till stam.

– Man blir inte längre utpekad som motståndare till ett enat Zambia bara för att man säger något på sitt modersmål. Våra politiker börjar också tillåta inhemska språk i allt fler sammanhang, säger John Simwinga.

Bland annat hålls vissa av de lokala politiska debatterna i dag på bantuspråk, och allt fler medier har börjat använda sig av fler språk än engelska. Det gör att de miljontals människor som har varit utestängda från att delta i det offentliga livet, nu börjar välkomnas igen. En ung man, från det lozitalande västra Zambia, berättar att hans mor har varit helt okunnig och ointresserad av vad som händer utanför den egna byn.

– Men nu har vi en radiokanal på lozi, och plötsligt vill mamma prata politik med varenda en som vågar sig innanför hennes tröskel, berättar han skrattande.

Det har funnits en rädsla för att utbredningen av de största zambiska språken, bemba, nyanja, lozi och tonga, ska ske på bekostnad av de mindre språken. Ett kulturellt arv skulle gå förlorat. Men det stämmer inte, enligt John Simwinga.

– Bara för att man pratar bemba på jobbet, betyder det inte att man glömmer sitt modersmål. I dag kan de flesta zambier tre eller fyra språk.

Det är just bemba som alltmer används som lingua franca – gemensamt språk för dem som har olika modersmål. Bemba var tidigare koncentrerat till områden i norr men talas nu i princip över hela Zambia. Mer än hälften av befolkningen har bemba som första- eller andraspråk, och allt tyder på att språket kommer att fortsätta växa. För att förstå varför måste man återgå till kolonialhistorien.

Framför allt var det tre faktorer som påverkade språkutvecklingen i Zambia under kolonialtiden: missionsverksamhet, utbildning och migration.

Missionärerna förstod att det engelska språket inte var tillräckligt utbrett. För att sprida kristendomen började man därför översätta Bibeln till de skriftlösa lokala språken. Men då behövde dessa skriftspråk. För att effektivisera det tidsödande arbetet fokuserade missionärerna på områden med relativt homogena språkgrupper. När översättning och lexikon väl var färdiga, använde man dem även för närbesläktade språk. Missionärerna gjorde också sina egna tolkningar, som var mer eller mindre godtyckliga. Bland annat hade språket nyanja inte någon skillnad mellan l och r i tal – en skillnad som introducerades i skriftspråket. Resultatet blev att de britter som lärde sig nyanja från läroboken talade som barn som ännu inte hade lärt sig att tala rent.

Britterna startade också skolor där de undervisade på bantuspråk i de lägre klasserna. De valde bemba, nyanja, lozi och tonga som undervisningsspråk, vilket ledde till att de språken växte ännu mer.

Den tredje faktorn som hade stor inverkan på Zambias språk var det tidiga 1900-talets migration. Det fanns ett stort behov av arbetskraft, både i kopparbältets gruvor och längs den järnväg som anlades från Livingstone i söder till Kitwe i norr.

De flesta som rekryterades till gruvorna kom från bemba-talande områden i norr. Orsaken till detta var att jorden där inte var så bördig, vilket gjorde det svårt att odla så mycket som krävdes för att kunna betala skatten till kolonialmakten. Liknande mönster innebar att nyanja växte i huvudstaden Lusaka, medan lozi växte i Livingstone. Det fjärde största språket, tonga, fick inte samma koncentration. Tongafolket levde främst i Zambias södra provins, och där fanns också den bördigaste marken. Möjligheterna att arbeta på farmer som ägdes av kolonialherrarna, eller att själv vara jordbrukare, medförde att de som talade tonga inte behövde flytta på sig.

Den här utvecklingen gynnade bembas expansion. Än i dag är bemba det språk som används i gruvorna. Urbaniseringen sker också snabbt i kopparbältet, som utgörs av den ekonomiskt starkaste provinsen, vilket stärker bembas roll som lingua franca.

Att Zambias president Michael Sata tillhör bembafolket har gett språket ytterligare statusskjuts. Med uppspänt bröst blickar Michael Sata ner på kunderna i landets alla affärer från sin guldinramade utkikspost ovanför kassan. Nere vid kassan hörs bembans hälsningsfras Muli shani?, vilket ordagrant betyder ’Hur mår du?’. På nyanja lyder i stället hälsningsfrasen Muli bwanji?

”How are you? I am fine. How are you? I am fine.” Så fort vi upptäcks springer ett tjugotal barn emot oss, tar tag i den del av kroppen de råkar nå, och leder oss sjungande till vad som ser ut att vara en nedlagd fabrik med kala betongväggar och plåttak. I själva verket är det en kyrka som hyser medborgarskolan Trust community school, några kilometer utanför Kitwe. Här går över 200 barn med flera olika modersmål, men undervisningen är bara på engelska.

Även om britterna undervisade på bemba, nyanja, lozi och tonga under elevernas första år, ändrades detta efter självständigheten 1964. Den nya republiken Zambia ställde uteslutande in sig på engelska. Men redan på 1970-talet visade empirisk forskning från ett flertal före detta kolonier att det hade en hämmande inverkan på barnens inlärning. Ett barn som får undervisning på sitt modersmål har inte bara lättare att ta till sig skolämnena, utan också lättare att senare lära sig ett andra och tredje språk.

Men nu är stora reformer på väg. Inom ett år ska alla skolor använda sig av inhemska språk de fyra första undervisningsåren, enligt en ny skollag.

Framför allt är det ideella organisationer och en lös sammanslutning av akademiker, däribland lingvisten John Simwinga, som har drivit på utvecklingen. Även regeringen har visat ett allt större intresse för frågan. I samband med att den nya skollagen antogs gick regeringen ut med att man ville återuppliva de lokala språken, eftersom ”de ger oss vår identitet och det är med dem vi ska utvecklas”.

Kanske tillhör barnen på Trust community school den första generationen som får ta med sig sitt modersmål genom hela livet – ut i arbetslivet och in i politiken. Troligt är i alla fall att det kommer kunna läsa sin egen konstitution. För ett år sedan togs ett stort steg när utkastet till Zambias nya grundlag trycktes upp på de sju nationella språken bemba, nyanja, tonga, lozi, lunda, kaunde och luvale för första gången i landets historia.

Linus Karlsson och Emelie Rosén driver frilansgruppen Glocal reporters och arbetar mestadels från Afrika söder om Sahara.