Smidig klättrare ger läsaren nya vyer

En stege använder man för att nå högre höjder eller för att komma ner på marken. Man tänker sällan på att den också kan användas i demokratins tjänst, men det kan abstraktionsstegen.

Det låter kanske som en komplicerad sak, rent av abstrakt. Men det är en ganska enkel modell som kan användas i all kommunikation, skriven och talad.

En gång läste jag en artikel på en kultursida som handlade om hur man översätter poesi från danska till svenska. Det var ett intressant ämne – problemet var bara att skribenten inte lyckades förmedla det.

Orsaken var att det inte fanns ett enda exempel i hela texten.

Långt senare fick jag en teoretisk förklaring till denna brist. Det var när jag första gången hörde talas om abstraktionsstegen under en konferens i USA om narrative writing – ’skriftligt berättande’.

Samuel Ichiye Hayakawa (1906–92) var en framstående lingvist, senator och professor i engelska vid San Francisco state college. Redan 1940 lanserade han det retoriska begreppet the ladder of abstraction i sin bok Language in action: a guide to accurate thinking, reading and writing. Boken har sedan dess kommit i flera moderniserade upplagor.

Den som står nere på marken befinner sig i det konkreta. Klättrar man upp på stegen vidgas vyerna; man befinner sig bland det abstrakta.

Nederdelen står stadigt i konkret språk. Det språket är hårt. Där finns de torkade blodfläckarna, den stinkande tubsockan, skiftnyckeln och pärlhalsbandet. Det appellerar till känslor.

Högst upp på stegen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta på. Ord som frihet, demokrati, jämlikhet, normer, integration. Språk som strävar efter en högre mening. Det som appellerar till intellektet.

Diskussioner enbart på den högre nivån är ofta inte konstruktiva. I stället leder de runt i cirklar, eftersom deltagarna ofta inte är överens om vad de talar om. Vad menar du med frihet? Vad menar du med integration? Ordet rättvisa betyder inte samma sak i Sverige som i Saudiarabien, ibland inte ens i tingsrätt och hovrätt.

Debattörerna måste först kliva ner från stegen för att bli konkreta. Goda skribenter och talare rör sig ständigt upp och ner på abstraktionsstegen.

Journalisten skriver om en skattereform och ger ett konkret exempel på hur den påverkar en enskild människa. Juristen rör sig mellan lagtexten och de vardagliga bevisen.

En politiker kan vara hur vältalig och visionär som helst, men förlorar genast sin trovärdighet om hen inte vet vad en liter mjölk kostar.

Skribenter som enbart håller till i toppen missar ofta att informera läsaren om varför det som de vill säga är relevant. Läsaren säger: ”Ge exempel!”

Och när läsaren är längst ner lyder utropet: ”Vad betyder detta? Ge sammanhang!”

Att ge konkreta exempel i texten hjälper alltid läsare att förstå. Men man kan inte skriva på den nivån hela tiden, man behöver abstraktioner för att bringa reda i detaljerna.

En varning bör utfärdas för stegens mittdel. Här finns det luddiga: ord som vederbörande, förhandenvarande, hälsokommunikatör och den samlade bilden.

Det är byråkrat- och mäklarspråk, kommunala handlingsprogram, teknokratuttryck, skönskrivningar, konsult- och managementspråk där man kallar patienten för kund och tjänster för produkter. Samt allt som har med värdegrund att göra.

Om läsaren varken kan se eller förstå är skribenten antagligen fast i mitten på stegen. Det kan också, oftare än man tror, bero på att skribenten själv inte riktigt begriper vad hen skriver om.

Eller medvetet vill vara vag.

Samuel Ichiye Hayakawa uppfann inte abstraktionsstegen, men han gjorde den känd för en större publik. Boken Language in action var en reaktion mot Hitlers propagandaframgångar. Samuel Ichiye Hayakawa ville att människor skulle lära sig att se igenom farlig retorik och få ett mer kritiskt öra för språket – både det talade och det skrivna.

Definitioner på en och samma abstraktionsnivå är meningslösa. Än värre är definitioner som går uppför stegen till en högre abstraktionsnivå: Vad menas med evolution? Det är en process med ärftliga egenskaper. Vad är egenskaper? Det är olika karaktärsdrag. Vad är karaktärsdrag? Det är något som finns hos varje individ. Vad är individ? Och så vidare. Man hamnar bland molnen.

I stället ska man gå nedför: Vad menas med evolution? Det är apor som har utvecklats till människor.

Allting kan delas in i olika grader av abstraktion. En vanlig ”inzoomningsteknik” kan vara inledningen på en roman: havet–båten–kaptenen. Först skildras det stora havet och på vågorna finns ett skepp och inne i en kajuta i skeppet finns kaptenen. Eller: gatuliv, ett skomakeri och skomakaren själv som sitter därinne med pligg i munnen.

En längre tråd kan börja i det mest abstrakta: evolution–liv–varelser–djur–husdjur–katter–korthåriga katter–siameskatter–siameskatten Smuttis.

En sådan tråd ger möjligheter att använda det viktiga sammanhanget, som främjar klarhet och förståelse. Samuel Ichiye Hayakawa menar att om vi utvecklade vanan att undersöka sammanhang skulle det få oss att bättre förstå vad andra säger. Att leta efter sammanhang leder till en fördröjd reaktion, det vill säga att inte oreflekterat tro på något vi hör eller läser. En sådan fördröjd reaktion är tecken på mognad.

Alltså, upp på stegen igen. Specifika detaljer engagerar läsare och åhörare och påverkar deras känslor. Men en talare som stannar där hjälper inte sina åhörare att sortera all information. Åt vilket håll ska man tänka?

Avsändaren som sitter still på den högsta pinnen är inte mindre frustrerande, eftersom åhörarna lämnas i sticket.

Och den som fastnar mitt på stegen löper risk att stå framför åhörare som sitter och pysslar med mobilen eller faller i sömn.

Det krävs ett samspel mellan det specifika och det abstrakta. Men om man ska vara konkret måste man ta reda på saker – det är lättare att bluddra bland det abstrakta.

Den intressanta skribenten, den informativa talaren och den pregnanta tänkaren rör sig snabbt och smidigt längs abstraktionsstegen, från den översta nivån till den lägsta, från den lägsta till den högsta. Elegant som en apa i ett träd.

Det är som att stå på ett högt berg. Det räcker inte med att beundra utsikten, man måste också betrakta vad som växer på marken. För att vidga sina vyer.

Peter Lenken är frilansjournalist och författare.