Slumrande slang kan spira på nytt

Ingenting åldras så fort som mode, och hit hör förstås också språkets moden. Allra mest utsatt för språkbrukarnas ombytlighet är slangen. Det som är inne i dag kan vara löjeväckande redan i morgon, och fel ord vid fel tillfälle kan bli ödesdigert. Stig Claesson, Slas, skildrar i en novell den tragedi som följer när den kärleksrusige Capillo (efter ett hårvatten med samma namn) någon gång på 1950-talet med ett ordval från seklets början utbrister om sin tillbedda Hjorthagsflicka: "Berit är den chuckraste tjinona jag nånsin jurat in." Berits bror och resten av hans gäng jagar den arme älskaren tillbaka till Kungsholmen, där han hör hemma.

Varken sjucker (chucker), tjinona eller jura hörs i dag annat än skämtsamt, som någon sorts citat. Andra slangord har däremot visat sig slitstarka. Fullt levande är i dag till exempel  garva, skratta, känt åtminstone sedan 1920-talet; tjalla, ange, skvallra på, sedan 1800-talets första hälft; doja, sko, 1930-talet; vaj, fel, 1940-talet; och snut, polis, från 1800-talets slut.

Men i motsats till många i dag bortglömda ord från ett äldre samhällsskick kan slangorden ligga som slumrande frön och oväntat spira igen. Prins Daniel sägs ha väckt förtjusning genom att kalla kronprinsessan för sin fjälla.

Ball i betydelsen bra; rolig finns dokumenterat sedan 1900-talets början. Under min uppväxt på 1940- och 50-talen hörde jag det dock aldrig, trots att mitt unga ordförråd fylldes på med en hel del av vad slangen hade att erbjuda. Men inte med ball - inte förrän i början av 1960-talet. Då spred det sig hastigt bland mina generationskamrater, först som rent uppskattande, vad ballt!, om något tufft, bra och roligt (häftig hade ännu inte dykt upp i den betydelsen), lite senare också med en ironisk anstrykning: komma där och vara så jääävla ball. Och ball tycks ha överlevt så här långt.

Somliga ord som i dag hör till slang eller lågspråk har en gång levt som stilistiskt tämligen omarkerade. Taskig, från början sliten; bristfällig, förekommer i exempel redan från 1700-talet. Författaren Johan Henrik Kellgren skriver att en prost Nordin ansett att "en häst (i stället för två) var alltför taskigt och uselt", och en annan skribent drar sig 1846 till minnes att han hyst farhågor för "våra trupper, taskigt klädda".

Ordet skulle med tiden få en rad delbetydelser, alla med innebörden dålig: ha taskigt betalt, ha taskigt med jobb, må taskigt, vara taskig mot någon, det vill säga elak eller okamratlig.

Under min uppväxt ledde bruket av ordet omedelbart till tillrättavisning om någon anständig vuxen råkade lyssna. I dag är vi inte lika känsliga, men visst har ordet lågspråkskaraktär, och den hoppas jag att det får behålla. Vi behöver stilskillnader.

Vulgärvarning följde också det tidiga 1900-talsordet tjej, fastän det i sitt ursprungsspråk romani betyder flicka; flickvän, utan någon slangig underton. Spridningen skedde först i lägre samhällsgrupper och inte minst genom förbrytarspråk. Men tjejen fick rätt tidigt representera en frigjord kvinnotyp: skarpa tjejer dök upp redan omkring 1930. På 1970-talet började ordet få feministisk laddning och kom att omfatta kvinnor i snart sagt alla åldrar, kramgoa som militanta; tjej betecknade attityd lika mycket som kön.

I dag kan man knappast hänföra tjej till slangordförrådet, även om det hör till vardagsspråket, där det för övrigt är på god väg att tränga undan ordet flicka - som för sin del en gång i språkets historia tycks ha varit mer vulgärt än någonsin tjej. (Det antas ha med fläka, fläka upp sig, att göra.)

Få av dagens språkbrukare anar väl att ett så elegant ord som stilig en gång betraktades som ovårdat och jargongaktigt. Slangforskaren Ulla-Britt Kotsinas rapporterar om en insändare i Svensk sjukskötersketidning 1913, där det klagas över att yngre sjuksköterskor, "den bildade klassens kvinnor", till skada för bilden av kåren rör sig med sådana lågord som stiligt, bussigt, skojigt, väldigt, godda på dej och ajöken.

Just stilig fick många på den tiden att rysa. "Brrr! Fult och osnyggt är det, men användbart" (1907). Ordet "gläder sig som bekant åt en ärad plats i skolgossens och skolflickans knappa ordförråd" (1892). "Man kan omöjligen få höra en nittiåring, men väl en nittonåring finna något vara väldigt stiligt" (1896).

Ett trevligt exempel på stilig som tidigt modeord finner man i Selma Lagerlöfs Ett barns memoarer, som skildrar livet på Mårbacka på 1870-talet. Den vackra guvernanten Aline Laurell från metropolen Karlstad har med sig en tioårig lillasyster, Emma, som tycks hemma i det senaste språkbruket - bland annat imponerar hon på Mårbackaflickorna med att använda ordet flax för tur. En vinterkväll har stolts Aline avfärdat en tillbedjare som trots fyrtio graders köld kastar sig i väg hem, en färd på åtskilliga mil med häst och släde. Den romantiskt lagda Selma undrar om det inte var hans mening att frysa ihjäl sig och väntar, för att inte säga förväntar sig, att få höra att han inte har kommit levande fram: "Det skulle i alla fall vara bra stiligt, som Emma Laurell brukar säga."