Skumvin utanför Mumindalen

På det eleganta hotellet i Gävle ville jag och min dam fira. Vi beställde en flaska skumvin vid bardisken. Tjejen där bakom såg bekymrad ut. Hon konfererade snabbt med sina kolleger, och bad mig sedan precisera vad jag ville ha. Denna gång skedde det på engelska. En liten klocka började ringa i huvudet. Jag rättade mig och sade att jag alltså ville ha mousserande vin. Skumvin är ju "Muminspråk".

Samtalet fortsatte på så sätt att jag talade svenska, tjejen engelska medan hennes kolleger inflikade repliker på svenska. Sent omsider talade vi alla svenska. Vi fick vår skumpa - den benämningen går bra.

Det intressanta i den här incidenten var för mig min egen reaktion: De är okunniga de där rikssvenskarna! Jag kan minsann svenska och finska, så det så!

Jag sade inte detta, utan konstaterade bara att min svenska inte hade gått hem. Jag blev sårad i min språkliga identitet som finlandssvensk.

Då jag går på stan i mitt gamla Helsingfors vet jag var det svenska kan hittas. Men till och med på det stora varuhuset Stockmann kan mitt svenska hej! besvaras med ett engelskt hello! - något som gör fortsättningen jobbig. För jag kan ju finska lika bra som engelska. Och skulle vi tala finska så skulle åtminstone den enas modersmål användas. Fast går jag över till finska kan det uppfattas som snorkigt: varför använde jag inte finska genast?

Det värmer ändå mitt hjärta då jag i Forumkvarteret i Helsingfors centrum hör reklam på svenska. Låt vara att man också hör engelska och ryska. Tänk att reklam kan värma en! Annars är det dåligt med svenskan i den finländska offentligheten.

Hur jag än använder mina språk blir det fel. Talar jag svenska kan det uppfattas som gammal storsvensk snorkighet och senare på natten även orsaka diverse tillmälen. Som yngre kunde jag ibland få ett slag på käften. Talar jag finska kan den svenskkunniga finnen bli sårad över att hans eller hennes svenska inte duger.

Den stora debatten bland finnarna rör tvångssvenskan. De flesta finnar vill tyvärr inte lära sig svenska, något som konflikträdda finlandssvenskar har svårt att ta. Man vill ju vara älskad!

Det är jobbigt att ständigt vara i minoritet, mitt emellan sverigesvenskt och finskt. Min dotter ringde nyligen från Sverige och meddelade att hon skulle komma till Helsingfors nästa lördag. Jag väntade förgäves. Hennes nästa avsåg en vecka senare än mitt - det som på sverigesvenska heter på lördag. Jag borde ha vetat bättre.

Dessa små skillnader - väl dokumenterade i den finlandssvenske språkvårdaren Mikael Reuters spalter - är seglivade. Där­emot har uttryck som sambo, särbo och turbo etablerats väl i finlandssvenskan, liksom tjej, plastpappa och slappa.  

Finlandssvenskarnas inställning till rikssvenska nyord är dubbel. Å ena sidan är de nya och fräscha, å andra sidan upplevs de som trendiga och tillgjorda. Rikssvenskan uppfattas dels som förslöad, dels som något elegant och mer utvecklat än finlandssvenskan. Komplex, med rötter i riksdelningen 1809, verkar det som.

I stället rör vi oss med finska lånord och så kallad kodväxling. Vi växlar mellan finlandssvenska och finska. Journalisterna ska ha in en juttu, 'sak; text'. Det var en kumma juttu i går, 'en underlig sak'. Allt kan understrykas med finska lån och kodväxling, eftersom de flesta fungerar på finska i sin vardag. De exotiska ryska lånorden glesnar. Det gamla birs(bil) benämns nu taxi och de nya ryska invandrarna har inte påverkat talspråket.

Detta med att vi finlandssvenskar lever som Mumintroll i Mumindalen är något relativt nytt. Visst känns mycket igen i Tove Janssons romanfigurer, men det är trots allt en ganska ny metafor. I Svenskfinland började man lite självironiskt att använda uttrycket Ankdammen för vår värld. Vi plaskade glatt och naivt - och lyckligt - i den lilla världen. Något av den ironin tycker jag har försvunnit, och gula ankor sprids vid svenska jippon.

Gamla benämningar på finlandssvenskarna syftar  i stället på kust och hav: vi är kustsvenskar, i bakgrunden skymtar klippor, hav och martall. Lite borgerligt gammaldags förstås, stereotyperna frodas runt minoriteter.

Men på något sätt vill man bli helt accepterad i Sverige, med skumvin och allt.  Accepterad som svensk, närmare bestämt finlandssvensk.