Så låter det om fotbollsdamerna

Den nya unge komministern i Torestorps pastorat hade inte mer än hunnit börja bekanta sig med församlingen i det lilla västgötasamhället Öxabäck förrän han anade oråd.

Året var 1966 och den lokala idrottsföreningen hade just tillåtit en grupp unga kvinnor att starta en egen fotbollssektion, och när den första västgötaserien för damfotboll två år senare var ett faktum kunde komminister Andersson inte längre hålla tyst:

Här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. De kommer för att se på flickor. Fotboll är för hårt för flickor. Att Öxabäck har blivit föregångare på det här området är inte roligt.

Expressens artikel spreds över landet, och på sina håll tyckte man nog att en kyrkans man möjligen kunde ha formulerat sig lite mildare. Mer förlåtande.

När Öxabäcks IF några år senare vann det första officiella SM-guldet i damfotboll var den nyutbildade språkläraren Barbro Lundin i Linköping ganska ointresserad av fotboll generellt.

– I början av 1970-talet såg jag min första match, men uppriktigt sagt minns jag väldigt av lite den. Och enda skälet till att jag hade löst entré var att min bror Runo spelade för Sturefors IF. Jag kommer tydligt ihåg hur han dagen efter fick beröm i Östgöta Correspondentens referat.

Intresset för fotbollens språk väcktes ändå med tiden, eftersom Barbro Lundins son Ingemar ständigt drog hem sportbilagor och pratade så entusiastiskt om fotboll. Hon kunde inte låta bli att bläddra lite i tidningarna, och lade snart märke till att många sportjournalister använde ett rikt och mustigt språk.

– Men det var först i samband med herrarnas EM-slutspel 2004 som jag blev riktigt fascinerad och mer strukturerat började samla artiklar, säger Barbro Lundin, som i dag är lektor vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.

Och så sent i höstas blev boken Vilken match! Vilket tempo! Fotbollens språk i media äntligen klar. I denna bok redogör Barbro Lundin för sin forskning, där hon ägnat särskild uppmärksamhet åt hur krönikörer och reportrar har beskrivit Öxabäckstjejernas arvtagare i en värld där herrarnas lek med bollen länge har utgjort normen.

– Jag blev faktiskt positivt överraskad av svenska sportjournalisters sätt att behandla damfotbollen. Jag ser få spår av fördomar. Skribenterna är som regel både välutbildade och medvetna, säger Barbro Lundin, som däremot har fått ta del av andras förutfattade meningar om sportjournalistiken:

– ’Det kan väl inte vara så mycket att studera’, har jag ibland fått höra, med andemeningen att sportsidorna skulle erbjuda ett fattigt och torfigt språk. Men då har jag protesterat, för så är det faktiskt inte.

Hör här bara:

Det franska landslaget, regerande Europamästare och utan poängförlust i kvalspelet, är som en läcker sportbil. Alla vet hur dyr den är. Alla vet hur fort den går. Men på den lågoktaniga bensin den tankats med av förbundskaptenen Jacques Santini de senaste veckorna kommer den inte långt.

(Göteborgs-Posten)

Ur ett jämställdhetsperspektiv förefaller utgångsläget alltså gott på svenska sportredaktioner. Men när Barbro Lundin har skrapat på ytan har hon upptäckt skillnader som krävt såväl god kondition som språklig blick att röja. Mönster som går de flesta vardagsläsare förbi.

– Jag har märkt att journalisterna generellt är mer försiktiga i sina värdeomdömen när det gäller damspelare. En svag insats av en herrspelare beskrivs emellanåt med väldigt nedsättande ord, säger hon.

Barbro Lundin konstaterar att en manlig utövare kan få utstå omdömen som arrogant, destruktiv och divaaktig medan negativ kritik i damsammanhang i stället ofta riktas mot kollektivet:

Segt Sverige föll mot Kanada efter målvaktsbyte.

(Aftonbladet)

Barbro Lundin noterar dessutom noterar att artikellösa nominalfraser används i mycket högre grad när det handlar om herrfotboll.

En nominalfras utgörs av ett substantiv eller ett egennamn som kan förstärkas av olika bestämningar – exempelvis av ett eller flera beskrivande adjektiv. Barbro Lundin ger i sin bok en rad exempel:

Snabbe talangen Fernando Torres.

Avstängde spottaren Francesco Totti.

Petade storstjärnan Romelu Lukaku.

I dessa nominalfraser saknas alltså artikeln den framför snabbe, avstängde och petade.

– Av någon anledning finns det få exempel på sådana artikellösa fraser i damfotbollsartiklarna. Damfotbollsspelarna beskrivs oftare med artikeln i behåll och i mer generella ordalag. Exempelvis den charmiga, den karismatiska och den jätteduktiga, medan man i beskrivningar av herrspelare ofta anger vad de är särskilt bra på. Det leder också ofta till att texterna får ett mustigare språk och blir mer läsvärda.

Kan det möjligen vara ett utslag av ett lägre engagemang? frågar sig Barbro Lundin.

– Krönikörerna är helt enkelt inte lika väl förtrogna med de kvinnliga spelarnas kvaliteter. Förr i tiden kunde man till och med raljera om sin okunskap, säger hon. Så skulle man aldrig göra om herrarna.

Jens Littorin har sedan slutet av 1980-talet skrivit tusentals texter på Dagens Nyheters sportsidor. Under en rad år har han också varit verksam som ledare och tränare för flicklag och damlag i IFK Nyköping.

– Sportredaktionen har av hävd varit en manlig bastion, och det är klart att många av oss som skriver har djupare kunskaper om herrallsvenskan. Å andra sidan: i dag skriver vi oerhört mycket mer om damfotboll än vi gjorde för 20–30 år sedan. Och sannolikt också på ett helt annat, mer jämlikt, sätt.

I mars 2000 kom första numret av fotbollsmagasinet Offside ut, och redan två år senare tilldelades initiativtagarna Mattias Göransson och Tobias Regnell Stora Journalistpriset för sitt mod att ta sportläsarna på allvar.

När Tobias Regnell våren 2017 får frågan om medias relation till damfotbollen, svarar han:

– Många sporter uppmärksammas bara när det händer något positivt. Går det dåligt tystnar man … Länge gällde det nog även för damfotbollen, men min känsla är att det har ändrats på senare år, och det har absolut skrivits en del ganska kritiska texter om förbundskapten Pia Sundhage och hennes landslag.

Ett exempel på denna kritik hittar man i GT:

Landslaget trumfade över klubben. Respektlöst och oansvarigt, fräste Rosengårds tränare när han insåg att Sundhage kört slut på lagets stjärna. Nu är Lotta Schelin återställd.

Samtidigt som Pia Sundhage, Caroline Seger, Lotta Schelin och den blågula damtruppen laddar för årets höjdpunkt – juli månads EM-slutspel i Nederländerna – arbetar Barbro Lundin med att utveckla sina iakttagelser kring genusskillnader i fotbollsjournalistiken. Hon hoppas så småningom också få till en bearbetad engelsk översättning av Vilken match! Vilket tempo!

Att sport på en lång rad sätt kan, och bör, kopplas till samhällsutvecklingen i övrigt, är 2017 en självklarhet för landets ledande fotbollskrönikörer. Öxabäcks fotbollspionjärer kan liksom Barbro Lundin roat se bollen rulla alltmer jämställt:

– Den som i dag läser svenska fotbollsskribenter belönas ofta med välskrivna och kreativa texter. Inte sällan kryddade med såväl fyndiga metaforer som kunniga kopplingar till omvärlden och andra kulturella yttringar.

Och vem vet: kanske har 1960-talets värderingar omprövats även i Torestorps pastorat. Om inte, är det nog hög tid för ett varnande gult kort.

Lars Hjertberg är frilansjournalist.