Relativt tyst på tåget

Har du åkt tåg i sommar? Det har jag. Bland annat en resa mellan Stockholm och Strömstad som kändes ganska lång, och som för de barn som satt i samma vagn kändes jättesuperlång. Vilket de lät oss andra i vagnen förstå. Aiiiiiaaaaa.

Samma väg tillbaka var det lugnare, och resan tycktes gå snabbare.

Jag tänkte på dessa två resor när jag fick ett roligt läsarbrev:

”Jag reser ofta med tåg i mitt arbete som föreläsare och väljer oftast Tyst avdelning för att kunna ladda och förbereda mig. Nu sist påpekade den vänlige konduktören över högtalaren att några kupéer var Tysta avdelningar och att där ska råda bibliotekstystnad.”

Läsaren reagerade positivt på det för henne nya ordet, och tyckte det var ”kanonbra och tydligt”.

Men bibliotekstystnad är inte entydigt.

I somras hade en medarbetare försökt arbeta  på ett bibliotek.

– Jisses vad folk pladdrar i mobiltelefoner och låter sina barn springa omkring och hojta! Jag befann mig i akut surtantstillstånd mest hela tiden.

Så ska vi kalla det bibliotekstystnad därför att det är ungefär så tyst som det är på biblioteket i Båstad eller en tågvagn på väg till västkusten? Eller är bibliotekstystnad det ideala tillstånd vi gärna upplever i en tyst kupé eller när vi vill sitta och läsa ostört? Tydligare än så kan väl inte skillnaden mellan beskrivande och normerande språkbruk beskrivas.