Räddad undan kriget

Tunna blad mellan spruckna läder pärmar. Alphamoye Baber blåser bort dammet från de uråldriga manuskripten. Pärmarna av får- och getskinn har nötts så att lädret har vitnat. Inuti är sidorna fulla av arabisk kalligrafi på gulnat papper.  Det är handskrifter tålmodigt präntade av Alphamoye Babers förfäder för flera hundra år sedan. Redan på 1400-talet påbörjade en släkting familjens bibliotek, berättar han.

– Det har hunnit bli över 270 volymer. De äldsta är från 1200-talet, men de flesta är från 1300- och 1400-talen, säger han.

Inlåsta i skåp, staplade på hyllor, i travar i garderober eller halvt begravda av ökensanden, som blåser in från den väldiga öknen i norra Mali och lägger sig som en matta över staden och dess invånare – över hela Djenné finns samlingar som den i Alphamoye Babers släkt. Ofta helt okända, delvis tack vare Djennés isolering från omvärlden, men också för att allt ljus hittills riktats mot biblioteken och samlingarna i Djennés systerstad Timbuktu. Och så kunde det ha fortsatt om inte en svenska, nyligen inflyttad till världsarvsstaden i centrala Mali, hittat biblioteket och manuskripten.

– Jag hade bott i Djenné i kanske ett och ett halvt år när jag lade märke till huset vid det stora torget. Jaha, ligger här ett bibliotek tänkte jag, knackade på och bad bibliotekarien att visa mig runt, säger Sophie Sarin.

Där inne blandas manuskript som handlar om medicin, juridik och lingvistik med poesi av arabiska och lokala poeter. Majoriteten av texterna är skrivna på klassisk arabiska, en form som kan vara svår att förstå för dem som lärt sig den arabiska som talas i Mali.

– Jag kunde naturligtvis inte läsa texterna, men jag förstod att det rörde sig om väldigt gamla skrifter som absolut var värda att bevaras, säger Sophie Sarin.

Hon kom till Djenné första gången för sju år sedan. Bosatt i London, där hon jobbade som designer, fastnade hon för världsarvsstaden.

– Jag började bli mätt på livet i London och kände att nu var det dags att förverkliga en dröm jag haft länge, att öppna ett hotell på en avlägsen plats.

Djenné, beläget på gränsen till Sahel, den halvtorra zonen söder om Sahara, visade sig vara tillräckligt långt från Malis huvudstad Bamako, men ändå så nära att turister från Ryssland, Nederländerna, Tyskland och Australien hittar hit.

Vid sidan av jobbet med hotellet skrev Sophie Sarin en blogg om livet i Djenné och om politik, kultur och historia
i Mali. I ett inlägg berättade hon om fyndet i biblioteket.

– Nästan omedelbart fick jag flera kommentarer. En av dem uppmanade mig att kontakta British library i London som har ett projekt för hotade arkiv, kanske skulle de vara intresserade av dokumenten i Djenné.

Några månader senare presenterade hon delar av materialet i biblioteket på en stor konferens, som den anrika institutionen arrangerade i London.

– De var genast intresserade och ville att jag skulle påbörja ett projekt för att kopiera och digitalisera de flera hundra år gamla manuskripten, berättar hon.

Tillbaka i Mali tog hon hjälp av bibliotekarierna för att fotografera och katalogisera dokumenten i ett digitalt arkiv.

– Jag har en magisterexamen i konsthistoria, är expert på vad folk hade på golvet i 1700-talets England, men jag har ingen utbildning för att klassificera uråldriga dokument. Jag är huvudansvarig men det är personalen i arkivet, dataingenjörerna och över sättarna i biblioteket som sköter det dagliga arbetet, även om jag är där varje dag för att höra hur arbetet går och vad de har hittat, säger hon.

Ett stenkast från Alphamoye Babers hus ligger marknadsplatsen med Djennés stora moské, byggd helt i lera. Moskén är den största lerkonstruktionen i världen och arkitekturen, känd som sudanesisk, är unik för Sahel. I skuggan av moskén, i en mer intetsägande byggnad, ligger biblioteket.

I ett rum på andra våningen placerar datateknikern Sidi Touré tunna pappersark framför sig på bordet. Han kollar ljuset, ställer in skärpan, justerar kamerans inställningar och tar en bild av sidan. På skärmen kontrollerar han att all text kommit med innan han vänder blad och upprepar proceduren.

– Astronomi, botanik, farma kologi, geometri, geografi, kemi och biologi, säger Sidi Touré. Alla ämnen under solen finns representerade här. Det finns islamisk lag, familjerätt, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, lagar om boskap och barns rättigheter. Många av dokumenten är tolkningar av muslimsk lag, sharia. De ger ny information om hur människor tolkade profetens ord för flera hundra år sedan.

Djenné ligger precis där historiska handelsvägar genom Sahara möts och i kröken av Nigerfloden, då som nu en viktig transportled för människor och gods på väg från huvudstaden Bamako till Timbuktu. Här möttes guldhandlare på väg norrut, saltkaravaner korsade öknen och herdar drev sin boskap söderut. Handeln drevs av Malis kejsardöme, samt en rik blandning av slavhandlare, flyktingar från inkvisitionens Spanien och en intellektuell elit. Migranterna från länderna runt Medelhavet tog sina bibliotek med sig när de flyttade. Snart började de också skriva, sälja och köpa böcker.

– Det är en enorm samling dokument, säger Mohamed Diallo.

Han är den enda i arbetsgruppen som talar både arabiska och engelska och ansvarar för att bestämma innehållet och översätta informationen i det ständigt växande registret.

– Många känner inte till det här, men Djenné var faktiskt minst lika viktigt som Timbuktu och ett intellektuellt centrum, säger han.

I Djenné arbetade en armé av skriftlärda och kalligrafer med att kopiera manuskript som nådde hit via handels resande. Framstående familjer förvarade kopiorna i sina bibliotek. Som ett resultat blev Djenné en förvaringsplats för en omfattande samling manuskript.

– I samlingarna i Djenné ingår verk som täcker stora delar av Afrikas och södra Europas historia från en tid, 1400- till 1600-talen, då Djenné var en blomstrande handelsstad och ett intellektuellt centrum för Västafrika, säger Mohamed Diallo.

Majoriteten av dokumenten är skrivna på arabiska, ett fåtal på franska och lokala författare har skrivit på lokalspråken songhai och fufude. I de manuskripten kan Mohamed Diallo följa hur dessa språk har influerats av franska och arabiska. I dag är det forna kolonialspråket franska officiellt språk, men det mest talade språket i landet är bambara, ett så kallat mandespråk.

– Västafrika var en smält degel för språk vid den här tiden. Det är det till viss del fortfarande, men hur mycket språken har tagit intryck av varandra blir extra tydligt i manuskripten.

Författare använde arabisk skrift när de ville skriva på lokala språk som saknade skriftspråk.

– Det gäller framför allt poesi.  Poesi skrevs till exempel på fufude, säger Susana Molins, forskare på Tombouctou manuscripts project i Kapstaden, som har studerat och engagerat sig i dokumenten i Timbuktu.

De lokala språken har ljud som inte finns i arabiskan. Då har författaren använt en bokstav för ett liknande ljud. Men eftersom det inte fanns någon standard för vilken bokstav som skulle användas har författarna använt olika bokstäver.

– Ibland har de som talar lokalspråken svårt att förstå eftersom skrivsättet varierar från författare till författare. Samma fenomen finns i norra Nigeria där författare som skriver på lokalspråket haussa använt olika tecken, om än i en mer standardiserad form än här.

En annan sak som försvårar för forskarna är de lokala ord och uttryck som används för att beskriva växter och naturfenomen.

– Det finns mycket kvar att göra för språkforskare och experter på västafrikanska språk när dokumenten blir tillgängliga i en digital databas, konstaterar Susana Molins.

Hittills har 90 000 dokument i Djenné kopierats och digitaliserats. Målet är att 200 000 manuskript ska finnas som digitala kopior om ett år. Men det är bråttom.

Djenné har knappt 20 000 invånare och är beläget mitt i Malis torra ökenlandskap, 60 mil på dammiga grusvägar från huvudstaden Bamako. Hit når sällan regeringens långa arm, och bara enstaka turister sedan kidnappningshotet från rebeller och islamistiska extremister i norr har fått flera ambassader att avråda från resor i området. En fransk offensiv med maliska och västafrikanska trupper har befriat Timbuktu och städerna Gao och Kidal, men hotet från islamisterna finns kvar. I Timbuktu har de förstört världsarv och jämnat heliga gravar från 1600-talet och monument med marken. Ingen vet vad de skulle göra om de tog sig hela vägen hit till Djenné.

– Kör någon en armbåge genom en Picasso blir det ett herrans liv. Dokument skrivna på ett språk som få talar och om en religion som många är misstänksamma mot är en annan sak, säger Sophie Sarin.

Efter två års arbete – tre om man räknar från tiden då Sophie Sarin upptäckte biblioteket – löper projekttiden och samarbetet med British library ut senare i år. Men förhoppningen är att arbetet ska kunna fortsätta ännu en tid.

– Det är inte bara i Djenné som det finns undangömda manuskript. I byarna runt om staden finns en minst lika stor samling historiska tidsdokument.

Afrikas historiska betydelse nedvärderas ofta, påpekar Sophie Sarin, men här finns kulturella värden av stor vikt.

– Maliska forskare var förvånade över vad de hittade när de började ta sig genom Sahara på 1970-talet på jakt efter äldre verk. Om vi bara kan visa på en liten del av rikedomen som finns här genom att ta till vara på dokumenten i Djenné, kan vi förhoppningsvis återupprätta i alla fall en liten del av Afrikas historiska betydelse.

Katarina Höije är frilansjournalist.