Rädd att säga för mycket

Jonas Karlssons mål är att mana fram stämningar utan att säga för mycket. Hans pjäser innehåller nästan inga scenanvisningar. Han lämnar luckor, utrymmen som regissören och skådespelarna får fylla med sina egna tolkningar.

- Det måste finnas en struktur, men om jag bara har en stark upplevelse av hur det är så behöver jag inte ange allt hela tiden. Man kan lämna över mer än man tror, säger han.

Likadant är det med novellerna, men där är det läsarna som får fylla i luckorna, tyda sambanden - eller kanske skapa dem. Jonas Karlsson vill inte föreskriva hur hans berättelser ska tolkas. De trådar som går kors och tvärs mellan de olika novellerna och karaktärerna bildar ett nät som var och en får tyda på sitt sätt.

- Jag tycker bara att det är roligt att det finns så många uppfattningar om hur saker och ting hänger ihop. Så är det ju i verkliga livet också, att vi har många olika sätt att se på situationer och på varandra.

När Jonas Karlsson skrev pjäsen Nattpromenad, som hade urpremiär på Stockholms stadsteater 2005, gick det oväntat lätt. Visserligen var det en utmaning att ta tjänstledigt och tacka nej till en massa roliga - och inkomstbringande - jobb för att pröva på något som han aldrig hade gjort tidigare. Men orden bara rann till, allt föll sig naturligt. Han hade haft pjäsen i huvudet länge, den hade mognat - och samtidigt visste han inte riktigt var han skulle hamna när han satte sig för att skriva ner den. Allt var inte utstakat.  

- Jag tycker om att skriva utan att veta vart det ska bära hän.

Men när han så bestämde sig för att skriva en ny pjäs gick det inte alls lika lätt. Det var som om han hade bestämt för mycket i förväg.

- Jag hamnade i det här att "först hände det, sedan hände det, sedan hände det", och jag skrev precis som planen var, men det uppstod ingenting. Det är ju så i dramatik att det måste finnas något som är lite outtalat, något slags mysterium, något som kan komma till.

Det slutade med att han kastade manuset och började på ny kula. Försiktigt rörde han sig nu i det nya berättarrummet, rädd att uttala det som borde förbli outtalat.

- Det blev väldigt många karaktärer, väldigt många trådar. Jag märkte att det här går ju inte att göra på teatern. Så jag började skriva ner de här historierna i stället, bara för att jag tyckte att det var roligt. Jag lurade mig själv och satt pliktskyldigt med pjäsen i tio minuter, men sedan fortsatte jag med historierna.

Resultatet blev novellboken Det andra målet, som utkom 2007. Den togs emot med öppna armar av en enig kritikerkår. Ändå blir Jonas Karlsson fortfarande nästan förvånad när någon läsare hör av sig med uppskattande ord.

- Då känns det som om jag har fått en ny kompis. Jag liksom förutsätter att de här historierna är en ganska knepig sida av mig själv.

Han ler lite ursäktande och pillar på en blåsa i handflatan. Sommarens trädgårdsarbete har satt sina spår. När vi träffas har han egentligen semester. Vi ses på ett kafé i hans barndomsstad Södertälje, i närheten av sommarstugan där han tillbringar ledigheten tillsammans med sin fru och sina tre barn. En viss uppmärksamhet väcker han på kaféet. Bakom min rygg hör jag flickfnitter och någon som viskar hans namn. Själv ser Jonas Karlsson oberörd ut. Kanske har han inte hört något, eller också är han bra på att låtsas som ingenting. Jag lutar åt det senare.

Förra året kom hans andra novellsamling, Den perfekte vännen. Den beskrevs av en recensent som "en samling skarpsynta berättelser om mänskliga tillkortakommanden". Själv säger Jonas Karlsson att han vill skildra vardagliga händelser.  I det till synes enkla samspelet människor emellan vill han hitta saker som berättar något om hur människan fungerar.

- Men jag vill ju att det ska vara roligt också, skyndar han sig att tillägga.

Nästan alltid börjar det med en pjäsidé, en scen eller en situation. Det är så det första fröet ser ur när han sätter sig ner för att skriva. Av någon anledning kommer han inte ifrån bilden av sig själv som manusförfattare.

- Jag tänker mig hela tiden att det där bara är små avvikelser, säger han och nickar mot novellsamlingarna, som ligger på bordet mellan oss.

Han beskriver sig som en ganska disciplinerad skribent. Efter att ha lämnat barnen på dagis går han till sin skrivarlya, som ligger i närheten av bostaden på Söder i Stockholm, och sedan skriver han på tills det är dags att hämta barnen.

Ofta spelar han upp texten högt för sig själv. Han rör sig runt i rummet och uttalar de olika personernas repliker. Helst vill han att berättelsen ska växa fram av sig själv, att personerna ska få eget liv och säga och göra saker som han inte riktigt kan förutsäga.

Men i nästa steg, när berättelsen är färdig, återtar han kontrollen. Då är det dags för närläsning och omformuleringar. I det skedet har han nytta av sin scenvana.

- Jag tror att jag är känslig för hur det låter, vad man säger.

Jonas Karlsson skriver i både jag-form och tredje person, till och med i du-form och vi-form. För det mesta faller det sig naturligt vilken form han ska använda. Men vid några tillfällen har han prövat något som han sedan har förkastat. Så var det till exempel när han skrev om Björn i den långa novellen Rummet, som upptar hälften av sidorna i hans senaste bok.

- Jag började med att skriva den i tredje person, men det gick inte alls. Man blev så fjärmad från Björn, och han är en väldigt knepig person redan från början, så det kändes som att jag ställde ut honom: "Titta på den här, och sedan gjorde han så där." Det slutade med att jag skrev den i jag-form.

I höst syns Jonas Karlsson i filmen Ond tro, som hade biopremiär i september, och på kvällarna spelar han Caliban i Shakespeares Stormen på Dramaten. Dagtid vandrar han återigen runt i sin skrivarlya. Vart det bär hän den här gången vet han inte än. Men det blir åtminstone ingen pjäs.