Putonghua ny maktspelare i Hongkong

För 15 år sedan klev engelsmännen åt sidan och lämnade över makten i Hongkong till Kina. Nu gör engelskan likadant.

– Det är pinsamt hur dåliga många i Hongkong är på att tala engelska nu för tiden, säger Patrick Tong, som driver en liten kvartersrestaurang  i Hongkong. Men många föräldrar och ungdomar tycker  att mandarin är framtids­språket och att engelska inte är lika viktigt längre. Jag kan förstå det.

Den standardiserade  varianten av kinesiska kallas ofta mandarin. På kinesiska heter den putonghua, ’det allmänna språket’.

För första gången sedan maktskiftet 1 juli 1997 har  putonghua gått om engelskan som den forna kolonins näst största språkvariant. Nästan hälften, 48 procent, av de tillfrågade uppger att de behärskar den varianten, snäppet fler än de som uppger att de kan engelska. Vid statistikbyråns föregående mätning, som ägde rum för tio år sedan, sade knappt en tredjedel av de tillfrågade att de talade putonghua.  

Sedan maktskiftet har regeringen i Peking jobbat hårt för att öka kunskaperna i putonghua – genom att införa det i skolor och i offentliga sammanhang. Kinas ekonomiska expansion har också förvandlat standardkinesiskan till ett allt viktigare affärsspråk.

Men det är inte bara engelskan som blir undanskuffad. Den dominerande språkformen i Hongkong är kantonesiska – eller yue –som i dag talas av cirka 70 miljoner människor i södra Kina, Hongkong och Macao. Trots att dessa utgör hela 96 procent av befolkningen i Hongkong, varnar bedömare för att yue kan vara utrotningshotat inom tre generationer, på grund av putonghuas framfart.

Stephen Matthews, professor i lingvistik vid Hong Kong university, har sett liknande händelseförlopp med andra kinesiska dialekter.

– Kantonesiskan kommer att överleva ytterligare 50 år eller så, men efter det kan den vara utrotad, säger han. Ett språk kan tyna bort under tre generationer. Far- och morföräldrarna talar det flytande, deras barn passivt och barnbarnen kan bara några få ord.

mer än 15 procent av Hongkongs grundskolor har helt övergått till att undervisa i  putonghua i stället för i yue, när det står kinesiska på schemat, enligt en färsk avhandling från Hong Kong university. Och på skolgården blir det vanligare att barnen använder putonghua när de leker.

Anledningen till att putong­hua används i skolorna är att det är ett sätt för Kinas regering att knyta samman rikets alla hörn med hjälp av språket – i både tal och skrift. Alla kinesiska dialekter skrivs med samma skrivtecken, men de skriv­tecken som används speglar i huvudsak putonghuas grammatik och ordförråd.

– Kantonesiskan använder många ord och grammatiska konstruktioner som helt enkelt inte finns i det kinesiska skriftspråket, säger Stephen Matthews. Utbildningen fungerar faktiskt bättre på mandarin.   

Det är dock en klen tröst för Hongkongborna. I avhandlingen uttalar sig en rad oroliga studenter om sitt modersmåls överlevnad.

– Om kantonesiskan dör ut kommer Hongkongs kulturella identitet att skadas, säger studenten Leung Chin-hung. Om ett språk försvinner, kommer också ceremonier, myter och andra kulturella element att gå förlorade.

Som en reaktion mot putonghuas frammarsch, har antalet som uppger att de vägrar lära sig det ökat explosionsartat i Hongkong. Samtidigt har antalet personer som säger sig vara stolta över att tala putonghua gått ner. Kunskap i putonghua ses snarare som något nöd­vändigt ont.

Brian Fong, forskare i samhällsvetenskap vid City university i Hongkong, varnar för att Kinas marknadsföring av putonghua kan leda till politiska konflikter.

– Vi är väldigt stolta över vårt språk och vår kultur i Hongkong, säger han. Kinesisk politik, ekonomi och kultur styrs från Peking. Det är omöjligt att stoppa, och det kan leda till allvarliga konflikter mellan den yngre generationen i Hongkong och fastlandskineser.

Konflikterna har redan börjat. För två år sedan rasade protester i Kanton, huvud­staden i provinsen Guangdong precis norr om Hongkong, efter att kinesiska myndigheter uppmanat lokala tv-stationer att sända sina viktigaste program på putonghua i stället för på yue.

Myndigheterna framhöll att det skulle främja samstämmigheten, ”skapa en god språklig miljö” och underlätta för alla kinesiska besökare som inte förstår kantonesiska.

Förslaget väckte ont blod bland invånarna. Över tusen personer (vilket är ovanligt många för att vara i Kina)  tågade på Kantons gator, samtidigt som stöddemonstrationer hölls i Hongkong. Demonstranter bar t-shirts med texten ”Ni kan inte tysta oss! Vi talar ännu högre på kantonesiska!”. Medierna kallade händelsen för ett kulturkrig.

Choi Suk-Fong, en av demonstrationernas organisatörer, sade till en taiwanesisk tidning att Pekings spridning av putonghua var ett sätt att förtrycka minoritetsbefolkningen i Kina: ”Kantonesiska sågs ofta som ett andraklassens språk när Hongkong var en koloni under brittiskt styre”, framhöll hon. ”Tyvärr blir vårt modersmål attackerat igen. Den här gången är förtryckarna den kinesiska regeringen.”

dialekter och minoritetsspråk är hotade över hela Kina. Putonghua utropades 1982 till Kinas officiella språk, och för att ge stöd och fart åt denna språkform, blev en mängd  andra språkformer förbjudna att användas i radio och tv. Enligt en FN-rapport finns det 56 officiella etniska grupper  i Kina, och fler än 100 av deras språk är hotade.

Manchu – språket som talades av landets sista kejsare – är ett varnande exempel på utmaningen att hålla ett döende språk vid liv. I dag talas det av färre än 70 personer, varav de flesta är gamla. Detta trots att folkslaget manchu är den tredje största etniska gruppen i Kina.

Det finns också många traditionella skriftlösa språk, till exempel evenki eller oroqen i norra Kina, som har svårt att klara sig.

Överallt i landet genomförs regelbundet protester för att skydda kultur och språk. För två år sedan slog polisen till mot en massdemonstration med upp emot 7 000 tibetanska studenter. De visade sitt missnöje efter det att politiker i provinsen Qinghai, där drygt en femtedel av befolkningen är tibetaner, uppmanat skolor att upphöra med undervisning i tibetanska. Harvardforskaren Tenzin Dickyi skriver på sin blogg: ”Det tibetanska språket är som en astmapatient i en sandstorm. Det kippar efter luft.”

Allt fler vänder sig nu till internet och modern teknik för att rädda språken. Digitala inspelningar görs för att bevara minoritetsspråk och dialekter, och inspelningarna sprids via nätet. Tidigare i år lanserade regeringen fem nya mjuk­varuprogram för att ”främja och standardisera minoritetsspråken”.

– Att gynna ett lands minoritetsspråk är betydelsefullt för att stärka den lokala kulturen, samt för att stärka och utveckla sociala och etniska relationer, säger Wu Shimin, chef för en myndighet för etniska frågor.

Det är dock nästan uteslutande större dialekter som får stöd av regeringen, medan mindre dialekter och minoritetsspråk lämnas åt sitt öde.

Tidigare i år rasade Hongkongbor efter det att en professor vid Pekinguniversitetet i ett tv-framträdande kallat dem för ”engelska kapitalistlakejer” och sagt att ”det är en plikt för alla att tala mandarin”. En protestgrupp i Hongkong gick till motattack i en helsidesannons i en lokal kinesisk morgontidning, där de fördömde invasionen av ”gräshoppor” från Kina. Språk- och kulturbråket beskrivs av politiker som en tickande bomb.

– Det kanske tar Kina tusen år att döda kantonesiskan, men vi kommer aldrig att ge upp. Det här blir Kinas Waterloo, säger Mave – en av många förargade Hongkongbor.