Peter Englund – Trögheten är helt naturlig

När vi möts är Peter Englund fullt upptagen av den franske filosofen René Descartes. Närmare bestämt hans observationer av snöfall i Amsterdam 1635. Peter Englund skriver om snöns historia och den första meningen lyder ungefär så här: ”Det var en begravning fylld av ironier.”

–?Men även om jag inte är helt nöjd med den meningen, så fick den allt annat att falla på plats, säger Peter Englund.

Descartes älskade nämligen varmt klimat, men dog på Stockholms slott år 1650 under den kallaste vintern på sextio år.

Den första meningen har en utomordentligt viktig psykologisk betydelse. Det är den som ska sätta anslaget och som ska föra författaren över krönet in i berättelsen. Enligt Peter Englund har konstruktionen av den första meningen olika svårighetsgrad beroende på var i berättandet som författaren väljer att börja: ab ovo eller intermedia res. ’Ur ägget’ eller ’mitt i ett skeende’.

–?Börjar du berättelsen mitt i ett skeende spelar meningen en mycket större roll, och det blir mycket, mycket svårare att konstruera en sådan mening.

Han försöker alltid knyta ihop början och slutet.

–?Inte som en dogm, utan för jag tycker att cirkeln även stilistiskt sett är den fulländade formen.

För Peter Englund är det en hederssak att arbeta mot deadline om man ska leva av sitt skrivande, även när det gäller böcker. Men visst har det hänt att han inte har känt sig nöjd eller färdig med en bok och bett förlaget om ett extra år. En förmån som är förunnad endast de författare som säljer så pass bra att vardagsekonomin ändå går ihop.

Den förmånen har Peter Englund, även om han inte alltid lyckas övertyga sina barn om nyttan av skrivandet. Samma dag som vi träffas har Peter Englund haft en existentiell diskussion med ett av barnen.

–?Den slutade med att jag sa: ’Allt du ser omkring dig har jag skrivit ihop till.’ Jag tror att det gick hem, säger han med ett leende.

Peter englund är historikern som blev författare. Samtidigt som han skrev sin doktorsavhandling kom hans genombrott – den historiska skildringen Poltava. Han är historiker i botten, trots att han aldrig har haft sin huvudsakliga försörjning från Uppsala universitet.

– Det finns ingen motsägelse mellan begreppen författare och historiker, menar han. Tänk dig en historiker som inte skriver!

Sedan disputationen år 1989 lever Peter Englund på sitt skrivande. Det har blivit en stor mängd populärhistoriska verk och historiska essäer, men även manus till tv-serien Ramona och krigsreportage från bland annat Irak och Afghanistan. Sitt arbetssätt beskriver han som ett slags dialektisk skruv, där han pendlar mellan det historiska materialet och den egna texten. Han skriver om mycket, oavsett vilken typ av text det är han arbetar med.

– Jag tycker att det är väldigt svårt att skriva. Men trögheten ser jag som fullkomligt naturlig. Det är trögt, man får slita och just därför kan skrivandet också ge en belöning, säger han och citerar Samuel Johnson: ”Det som är skrivet utan möda blir i regel läst utan glädje.”
Trögheten måste dock övervinnas menar Peter Englund som skriver enligt strikta arbetsrutiner:

– Jag håller med Jan Guillou. Han har sagt att det bara är amatörer som väntar på inspiration.

Peter Englund skriver ett visst antal timmar per dag för att sedan kunna vara fri. Ibland blir det bara åtta tio rader, andra dagar blir det en hel sida.

Han säger att hans skepsis till det egna skrivandet gör att han läser allt högt för sig själv. Det är ett sätt att få distans för att kunna bedöma texten, i synnerhet när han inte har tid att lägga texten åt sidan och låta den mogna. Dagen efter läser han igenom vad han skrivit och fortsätter precis där han slutade. Det är ett arbetssätt som han motvilligt fick lära sig när lotten att hämta barn hos dagmamman uteslutande föll på honom.

–?I början tyckte jag att det var förfärligt att behöva lämna texten mitt i ett flöde, men sedan upptäckte jag att det arbetsmässigt nästan inte finns något bättre än att lämna mitt i en mening!

För när jag sätter mig ner igen nästa morgon vet jag exakt var jag ska ta vid.

Den bok som har tagit längst tid att skriva var Den oövervinnerlige, som också är Peter Englunds tjockaste bok. Dryga 800 sidor krävde fem och ett halvt år av skrivande, och han medger att han var livrädd för att inte orka hela vägen.

– När korrekturet kom, det var flera packar, så grät jag faktiskt en liten skvätt vid köksbordet och tänkte ”Åh gud, jag klarade det!” Det var ett fruktansvärt maraton. Jag är glad över att jag har gjort det, men jag gör aldrig om det.

Först när boken i princip är klar börjar sam­arbetet med förlaget.
Peter Englund betonar vikten av professionalism i skrivandet när han talar om relationen med förlaget. Att kunna ta emot kritik och att vara öppen i betraktandet av sina texter är något han har med sig från den kritiska universitets­kulturen. Att lyssna är att utvecklas som yrkesmässig skribent.

–?Förläggare är ofta väldigt bra läsare, och jag lyssnar alltid på min redaktörs synpunkter. Men jag lyssnar inom vissa gränser, dels för att det är mitt namn som ska stå på boken, dels för att om du tar till dig all kritik, så har du ingen idé om vad du vill uppnå, eller vart du vill komma.

Skrivritualer är ingenting för Peter Englund.
I stället har han upptäckt att när han har flyttat ut från sin vardagsmiljö så har skrivandet förändrats.

Han tar som exempel krigsreportagen från Kabul, Afghanistan. Peter Englund befann sig i staden en tid innan den föll, och i dånet av raketerna, med en hög av söta afghanska apelsiner bredvid sig, skrev han reportagetexter om kriget för Expressen.

–?Jag upptäckte att det fanns ett annat slags energi i texten när den var skriven på plats, utan ceremonier. Jag provade samma sak senare i Belgrad och i Irak och det var uppenbart att de texterna präglades av samma energi.

Peter Englund menar att hans skrivande fungerar som ett produktivt växelbruk, där han skiftar mellan olika typer av texter och former, från bok till blogg, och där formerna berikar varandra. Bloggandet är dock ren hobby, ett sätt att genom ångestfritt skrivande gripa tag i tankar och observationer, trimma språket och få idéer ur kroppen. För, säger han, han är en stor anhängare av att allt han skriver och tänker inte ska ta bokform.

Det förhållningssättet medför i sin tur att han kan låta idéer och uppslag ligga och gro, och idéer som inte tidigare har mötts kan bryta in i varandra och låta något nytt uppstå. Och när något nytt uppstår, väcks nyfikenheten som kan bli en bok. Tidigare har lusten till idén fått avgöra om han ska börja skriva, men det räcker inte längre. Nu måste även intellektet och författarskapet utmanas.

–?Faran med medelåldern är att man blir lite lat och inte utmanar sig själv. Jag kan se den inverterade medelålderskrisen i en hel del författarskap. Men jag kan inte nöja mig med att bara reproducera mig.
Av egen erfarenhet vet Peter Englund att ett flöde uppstår bara när man tvingas göra något på gränsen av ens förmåga.

–?Att motstå lättjan känns väldigt viktigt.