Ordföljd

Text: Olle Josephson

”Ni ska definitivt fika där”, skriver Blondinbella på sin blogg. Hennes skriftspråk ligger nära talet. Skulle utrikesminister Carl Bildt skriva så på sin blogg? Nej, där blir det: ”I dag hastar jag på morgonen över till riksdagen.” Det låter något mer skriftspråkligt. Varför?

Avståndet mellan tal och skrift är ganska litet i svenskan. Det är bra; det gör det lättare att skriva.

Men ofrånkomligen finns skillnader. Jämför följande två versioner av samma mening! Vilken är mest talspråklig?

Kina har världens största tillverkningsindustri i dag.

Kina har i dag världens största tillverkningsindustri.

Jag vågar min docenttitel på att det första exemplet känns talspråkligare. En del skribenter kan nog till och med anse att det passar illa
i skrift. Meningsbalansen skulle rubbas om det lätta i dag kommer efter det långa och informationstunga världens största tillverkningsindustri, menar de. (Det tycker nu inte jag.)

För att reda ut denna stilskillnad krävs dessvärre en abstrakt grammatiklektion. Ta nu ett djupt grammatiskt andetag!

Mycket förenklat kan man säga att i en vanlig svensk påståendemening finns det sju positioner att stoppa in grundläggande satsdelar i. Man behöver inte fylla alla sju. Kina växer är till exempel en komplett mening.

I de flesta svenska meningar är dock tre till sju positioner besatta. Stilistiskt intressant i detta fall är plats nummer tre, den som kommer direkt efter det första verbet. Det är den naturliga platsen för så kallade satsadverb som bestämmer hela satsens sanningsvärde: Kina har inte/faktiskt/troligen/definitivt världens största tillverkningsindustri. En sådan mening är stilistiskt neutral.

Men om man på plats tre i stället för ett satsadverb lägger in en bestämning som säger något om tid, sätt eller rum, så förskjuts stilen. Satsdelar med det innehållet hör i den neutrala stilen hemma i position sju, på sistaplatsen. Där säger vi saker som de senaste åren eller i södra delen av landet. Sådana led kan alltså flyttas till tredjeplatsen, särskilt om de är korta. Meningen blir då skriftspråkligare.

Vill man placera skribenter på en skala från talspråklig till skriftspråklig, kan man alltså studera hur de utnyttjar position nummer tre (ja, nu förenklar jag grovt; i bisatser är det position nummer två och i satser med omvänd ordföljd nummer fyra).

I Blondinbellas talspråkliga dagbokskåserande finns därför bara satsadverb eller mycket korta bestämningar på tredje plats: ”Ni ska definitivt fika där”; ”Pappa sa att det max skulle dröja tre veckor.”

Carl Bildt bloggskriver ett talnära skriftspråk präglat av fyrtio år i politiken. Han kan därför plocka in lite mer i den känsliga position tre, mest korta tidsuttryck: ”I dag hastar jag på morgonen över till riksdagen.” Men också en del annat, som i den här bisatsen: ”När Ryssland helt och genuint kommit att ses som en vän.” Ett favorituttryck tycks vara i grunden: ”Plattityder som
i grunden demonstrerar okunskap.” Det räcker för att Bildts röst ska höras mellan bloggraderna.

I modern bloggsvenska kan man nog gå ungefär så långt som Bildt. Men hur ser det ut i genomarbetade texter med litterära kvaliteter? Låt oss undersöka Svenska Akademien! Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens skönhet och sorg, har ett litterärt och stundom lätt gammaldags språk. Det är snabba växlingar mellan långa och mycket korta meningar, ålderdomliga småord som ej och relativt tunga satsförkortningar: ”igångsatt vid krigsutbrottet av företagsamma amerikaner bosatta i Frankrike”.

Detta större stilistiska register innebär att långa fraser vid behov kan läggas i position tre: ”Han sökte, genomgick prov och blev till sin egen förvåning antagen.” Men det är inte så vanligt; Englund ransonerar konstruktionen för att inte bli papperstorr. Den förekommer oftare när han skriver fotnoter, där mycket information ska packas kompakt.

Vad är det som får Peter Englund att ibland använda konstruktionen utanför noterna? Man kan svara så här: grund, scen, fokuserad nyhet. Den ordningen vill vi gärna ha på informationen i en mening – det visar också ordföljdsforskaren Maia Andréasson i en lika rolig som svårläst doktorsavhandling från 2006, där hon ägnar många snillrika sidor åt just position tre.

Grunden: ”Han sökte och genomgick prov och blev”. Scenen: ”till sin egen förvåning”. Fokuserad nyhet: ”antagen”.

Termen scen är tänkvärd. Den eftertänksamma skribenten regisserar satsdelarna; dramat blir tungt och torrt med för mycket i position tre. Men i rätt ögonblick är det den bästa scenen.