Ordböcker

Herr Cinoc finns inte i sinnevärlden. Han skrevs av Georges Perec för romanen Livet - en bruksanvisning, och blev den förste lexikografen i mitt liv. Definition av lexikograf: 'person som yrkesmässigt författar ordböcker el. encyklopedier'. Tack för definitionen, Svensk ordbok. Och tack för ordböckerna, livet.

Cinoc arbetade på en uppslagsverksredaktion. Hans uppgift var att rensa ut antikverade ord, som ursuline, men han fäste sig vid många "enkla ord som ännu hade något att säga honom" och började spara på dem. Definition av ursuline, hämtad ur den lista över bortglömda ord som Perec lät Cinoc upprätta: 'liten stege med smal plattform överst som används på cirkusar i dressyrnummer med getter'.

Man kan sörja utrotningshotade tigrar och pandor också, men ord är lättare att rädda. Inspirerad av Cinoc påbörjade jag ett liknande projekt som aldrig kom någon vart. Så jag skickar vidare en önskan: vill ingen sammanställa de ord som strukits ur Svenska Akademiens ordlista under decenniernas lopp? Jag vet att förbrytarfysionomi och fagerlockig rök sist, men innan dess då?

Mycket i min oavslutade lista kom från Svensk etymologisk ordbok, ett verk jag fortfarande gärna bläddrar i - dels för de numera bortglömda orden (som nattfjärilens gamla svenska namn käringsjäl), dels för de kanske inte alltid korrekta men ofta poesimättade härledningarna. En annan ovärderlig källa var den snart hundraåriga Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket, som fick mig att slå personligt rekord i kulturkonservatism - eller, stormaktstidens svenska framstod som så mycket roligare än dagens.

Mitt hjärteguld var, är och förblir dock Björn Collinders Nya ordhandboken. I sin kamp mot invandrade ord föreslår Collinder mer svenskklingande alternativ - varför säga slow motion när man kan säga tidstöjning? Call girl kunde väl heta trådlärka, och stuntman vågspelstvilling ... Jag smalt. De bisarra exempelmeningarna ("Hundhuvudena transfunderades med dextran") gjorde inte nöjet mindre.

Annars är lexikografi ett udda intresse. Förståelse finner man enbart hos Alfapetspelare, korsordslösare och hos den konceptuelle poeten Ulf Karl Olov Nilsson (vars dikt Abderitisk, abiturient, abradera består av de ord i Svenska Akademiens ordlista som han inte kan). Resten av mänskligheten höjer på sina spensliga ögonbryn och misstänker att man mest vill göra sig märkvärdig på deras bekostnad. Fläta in lasciv, antediluviansk och junonisk i vardagspratet bara för att retas.

Ja, räcker inte det ordförråd man har? Varför envisas med att bygga ut det, när man ändå inte kan använda nyförvärven utan att (med rätta) stämplas som socialt obegåvad? Därför att synonymordlistor ljuger. Två ord kan inte betyda detsamma. Det finns alltid små skiftningar i stilnivå och innebörd, och av den anledningen vidgar varje nytt ord man lär sig inte bara ens vokabulär, utan också ens blick på världen, tillvaron, verkligheten, whatever. Vidgar, och skärper. Allt man inte visste fanns.

Är man poetiskt lagd, och har förmågan att i allt se en bild av något annat, finns det många terminologier att fördjupa sig i. Det metafortränade sinnet kan läsa Tekniska nomenklaturcentralens avfallsordlista som en kärleksroman. Vill man i stället ha sparsmakad filosofi, tar man en definitionsordlista som Norstedts svenska ordbok. Vad är mening, identitet, sanning? Den har bra förslag - och är något av orden i definitionen oklart, kan man ju slå upp det. Sedan resa vidare genom sidorna längre och längre in i definitionerna, tills man återvänt till ursprungsordet och cirkeln slutits.

Ändå har de rena ordlistorna sin dragningskraft. Att slå upp dem på måfå som en bibel och slå sig till ro med ord som är romaner i sig: gunstlingsvälde, översjuklighet, vardagsmakt, tandsköterskeskola, palatsrevolution. Och man lockas att bygga in dem i meningar -  eller bilda nya, egna ord.

Sistlidna bok- och biblioteksmässan stod jag vid Svenska Akademiens monter med de två banden av Svensk ordbok under armen och sneglade på min favoritledamot Sture Allén. Tänkte att man kanske skulle be honom signera dem. Tordes inte, men borde nog torts. Gått fram och sagt: ditt och dina kollegers arbete har betytt outsägligt mycket för mig, det vill jag att du ska veta. Era böcker har tröstat, underhållit och inspirerat mig som inga andra, och jag kommer aldrig att tröttna på dem.