Ordängeln från Rumänien

Något händer när man börjar läsa Herta Müller.

För mig var det så. I pauserna, då boken lagts åt sidan, flöt starkt talande bilder upp i medvetandet. Och då inte främst bilder som gestaltade det just lästa - utan frusna drömbilder av helt andra, egna erfarenheter, intryck, upplevelser.

Nu senast med färskaste romanen Atemschaukel - titeln är svåröversatt, är bokstavligt en egenartad sammansättning av andning och gunga - som tematiserar deportationen av den tyska minoritetsbefolkningen i Rumänien vid slutet av andra världskriget: alla män och kvinnor mellan 17 och 45 sändes i väg till många års lägertillvaro och tvångsarbete i Sovjetunionen. Ett öde som delades av Herta Müllers mor.

Det är ändå inte enbart det berättade som drabbar på djupet vid läsning av årets Nobelpristagare i litteratur. Inte enbart händelseförlopp, skildringen av inhumana förhållanden, lidande, hunger. Inte enbart de kvävande stämningarna och den skarpa framställningen av förtryck, repression och trakasserier i den rumänska kommunistiska diktaturen under Nicolae Ceausescu eller av rotlösheten hos den som lever i exil, Müllers huvudteman. Inte heller hennes förmåga att lyfta fram det djupast mänskliga i också den svåraste misär; hopplöst blir det aldrig.

Det som till minst lika stora delar skakar om är Herta Müllers säregna språk. Hon som "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap", enligt Svenska Akademiens prismotivering, liknar i sin stil ingen annan.

Hennes svenska översättare, Karin Löfdahl - som dragit sig undan offentligheten för att snabböversätta Atemschaukel - har kallat Herta Müller för en "språkperson", och sagt att något av det typiska för henne är att det ska "sticka fram saker i språket som oroar och förvånar, grus i maskineriet".

Martin Lagerholm, kritiker inriktad främst på tyskspråkig litteratur, skrev i sin anmälan av Atemschaukel i Svenska Dagbladet att Herta Müller här omvandlar betingelser och händelser till en "historia om individens tillblivelse i och genom språket". I lägret handlar det om att "överleva i språket".

Utsagorna kan gälla också Herta Müllers författarskap, menar han:

- Hennes skrivande har blivit ett sätt att återerövra orden och språket från makthavarna och det politiska system som lagt beslag på det, för sina egna syften. Just det har ju varit ett ledmotiv hos Müller - liksom hos flera andra östeuropeiska författare.

Genom att ta ner sin skildring till mikronivå, beskriva situationer synnerligen detaljerat och konkret och på ett synbarligen enkelt sätt, suggererar hon fram det hon vill ha sagt.

- I ett mardrömslikt förhör kan hon exempelvis sitta och vara helt koncentrerad på en detalj i förhörsledarens utseende, som sedan blir betydelsebärande. Hon kan nästan fotografiskt avbilda verkligheten. Till synes utan undertext. Det blir som en sorts besvärjelser.

Även om hon själv värjer sig mot den tanken.

- Det är som om hon är rädd att det som hänt försvinner om det inte naglas fast. Det är något nästan maniskt över hennes sätt att gå in så i detalj, gå in i tingen, fånga dem.

- Det handlar om att bevara den man är, ge mening och betydelse åt det man varit med om, genom att sätta ord på det. Ord som exakt beskriver den upplevda verkligheten.

Och samtidigt: Man måste slå sönder viktighetsmakeriet hos det upplevda för att kunna skriva om det, vika av från varje verklig gata till en uppfunnen, eftersom endast den kan likna den verkliga igen, som hon själv skriver i essäsamlingen Kungen bugar och dödar, där hon beskriver sitt förhållande till språket och hur uppväxten i den tyska folkspillran i rumänska Banatet och det totalitära systemet påverkat hennes bruk av ord. Sedan drygt tjugo år bor hon i Berlin. Språket ser hon enbart som en transportör. Utan eget innehåll.

Det är ofta det avgörande som inte går att uttrycka med ord.

Martin Lagerholm nämner en scen i Atemschaukel som han tycker sammanfattar Müllers sätt att skriva: där namnger de svältande fångarna olika maträtter, i en gemensam måltid, utan mat.

Genom lägret och romanen vandrar Hungerängeln. Lagerholm ser den som ett exempel på Herta Müllers "poetiska skådande".

De bilder hon frammanar berättar om tidigare förborgade samband och sammanhang.

Herta Müller själv är en ordängel.