Odanskt

På sidan 44 skriver Daniel Solling om hur svenskarna slutade skriva substantiv med stor begynnelsebokstav för att profilera sig gentemot danskan. Det var inte första gången som man ändrade bokstavsformer för att markera distans. Danmark är ju det land i Norden som ligger närmast kontinenten, och man kan ofta utan överdrift säga att "nere i Europa" har de haft en tendens att uppfatta allt som ligger norrut som något slags förlängning av det danska - tills motsatsen bevisats.

Ännu en bra bit in på medeltiden kunde i princip allt nordiskt språk klassas som danska - och det även i nordiska ögon. Snorre Sturlas­son, den isländske 1200-talsförfattaren, ansåg själv att han skrev på danska. Märkligt, eftersom vi vet att hans verk är skrivna på typisk fornisländska! Men isländskan hade inte fått någon riktigt egen identitet ännu, och de nordiska språken var länge ganska lika.

Det dröjer innan man kan tala om ett unikt svenskt skriftspråk. Och när man gör det, huvudsakligen under senmedeltiden, blir det så småningom också vanligt att man talar om ett "götiskt" språk. Det behöver inte bero bara på att det forna götiska hade kommit på modet; sättet att skriva på var på medeltiden mycket mer överensstämmande med de götaländska dialekterna än de svealändska. Det kan i sin tur förklaras på två sätt: det var främst i göta­landskapen man började skriva (inte minst i klostren, där folk som kunde skriva fanns), dels stod de götiska dialekterna närmare danskan och kunde lättare överta danska skriftmönster.

Det tidiga svenska skriftspråket var alltså rätt likt det danska ända fram emot slutet av medel­tiden och in på 1500-talet. Visst finns det skillnader och vissa tydliga tendenser, men det är samtidigt inte lätt att hitta former och stavningar som bara förekommer i det ena språket och aldrig i det andra. Typiskt för danskan är att den har g i vissa ord där svenskan har k, som i kage, 'kaka' - men dylika skrivningar förekom också i medel­tidens svenska. Enstaka har svenskan behållit; bagare speglar troligen danskt inflytande (mot förväntade bakare). Ja, kanske även stavningen Sverige - före 1300-talets slut var det alltid Sverike från Svea rike.

Det var nu inte bara konsonanter som försvagades mer i danskan än i svenskan, tendensen var densamma hos många vokaler. Så skedde också med a i slutet av ord, som i danskan blir e (sove, 'sova', tilbage, 'tillbaka'). Sådana drag finns i en del svenska dialekter, bland annat i gotländska, östgötska och värmländska, men inte i Upp­sverige. Under medel­tiden och 1500-talet är de vanliga i svenskt skriftspråk. Men de försvann, delvis genom en aktiv strävan i kanslisvenskan på Axel Oxenstiernas tid, det vill säga första hälften av 1600-talet. Man ville profilera svenskan gent­emot danskan.

Svenskan fick alltså ett riksspråk där verbens infinitivformer, och en del annat, slutar på a, inte e. Det heter sjunga, inte sjunge, det heter skinka, inte skinke. Det fanns ett visst underlag för detta i svenska dialekter, men ska man vara ärlig så var det minst lika vanligt att vokalen a i slutljud uttalades som ä eller föll bort helt (som i dä ä bar å åk). Det gällde att hitta sånt som visade skillnaden mot danskan. Personligen tror jag att vår plural som slutar med or (som i flickor, till skillnad mot danska piger) delvis har stabiliseras av liknande skäl. Den hade än mindre grund i svenskt talspråk (än i dag är former som flicker mycket vanliga) men gav vårt skriftspråk mer av egen identitet.

Allt som kunde göra svenska språket unikt behövdes! Insikten kom dock lite sent. Innan rikets centrum hade etablerats i Stockholmstrakten, hade man övertagit en massa manér och konventioner som egentligen passade rätt illa för språket i östra Svealand. Svenskan hade redan tidigt kunnat framstå mycket mer som ett självständigt språk, eftersom dialekterna bland svearna verkar ha haft många egenheter. Inte minst hade de ett rätt annorlunda vokalsystem jämfört med danskarnas (och även götarnas). Att man behåller ett a i slutstavelsen gjorde alltså språket mycket svenskare.