Nucka

En julmorgon när jag var åtta år placerades en marsvinsunge i mitt knä. Jag visste att det i familjen funnits en föregångare till djuret, en i mina barnaögon närmast mytisk gestalt som av min fader givits namnet Nucke. Detta, ansåg jag, saligt omtumlad, var det enda ett marsvin av hankön kunde heta, och så blev det även med denna näpna bruna varelse.
Jag var tretton när Nucke tillitsfullt kravlade upp i min famn för att utandas sin sista suck.
Bruten av sorg men med en förtvivlad föreställning om att ändå på något vis kunna behålla honom krävde jag att få honom uppstoppad. Mina goda föräldrar gick med på det, kanske lättade över att på så sätt slippa få någon ny gnagare i huset.
Gustav II Adolfs änka Maria Eleonora förvarade hjärtat av sin dyrkade make i en gulddosa för att alltid ha honom nära. Men inte ens en sådan falsk tröst skulle komma mig till del. När jag kom för att hämta det älskade kreaturet hos konservatorn i Blå tornet blev jag förevisad något råttaktigt med krum rygg, höga ben och en fräck krökt noslinje. Min Nucke hade varit en liten maklig klump med godmodig uppsyn och med tassarna gömda under magen.
Råttan som iklätts Nuckes vackra bruna päls med guldiga stickelhår förpassades till vinden.

Men vad låg i namnet Nucke? Jag fick ofta frågan om det hade med gammal nucka att göra, något jag avvisade med stolt förakt.
Nucka, upplyser ordböckerna, går tillbaka på nokkakona, ett ord som innehåller ett gammalt nordiskt verb som i dag finns i isländskans hnykkja och som hade betydelsen ’kröka’, ’sitta framåtböjd och hopkrupen’.
En nokkakona är således en krokig gumma, och ordet användes som smädenamn på äldre kvinnor som bodde för sig själva och inte ville ta tjänst eller arbeta.
En nucka, fortsätter Svenska Akademiens ordbok med en lexikografisk livlighet, ja, nästan vällust som annars knappast karakteriserar detta verk, är en ”äldre kvinna (i sht ogift, känslo­torr l. erotiskt kall o. oftast mer l. mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande, samt ofta med bigotta l. förbenade åsikter o. en oförstående inställning gentemot ungdom); äv.: ’gammal’; äv. bildl.; förr äv. om oansenlig l. obetydlig (o. oförarglig) gumma, i sht gammal ogift kvinna l. änka”. Ordboksartikeln skrevs 1947. Man undrar vad ordboksredaktören råkat ut för i kvinnoväg.
Men avslöjande för mänskligheten är att beskrivningen av nuckan, mutatis mutandis, inte gäller för någon manlig individ. En motsvarande nucke finns inte i språket.

Mitt marsvin hyste nu inga förbenade åsikter. Inte heller hade han med verbet nucka att göra – att sitta och halvslumra – även om det var ett tillstånd som präglade hans dagar. Detta nucka förekommer bara i finlandssvenskan, där det är ett gammalt lån från finskans nukkua. ”Den gamle latinläraren satt och nuckade i katedern”, sägs det i en skildring av studentskrivningarna från förra sekelskiftet.
Jag ägnade Nuckes etymologi inga ytterligare funderingar förr­än nyligen, när föräldravinden skulle röjas och det uppstoppade djuret kom i dagen bland övrig bråte på väg ner till containern.
Råttgestalt eller ej, det var dock min Nucke med den glänsande pälsen, och han var värd en anständig sista vila. Jag svepte honom i en gammal handduk från hans egen tid, bisatte honom i trädgården och petade sedan ner några krokuslökar i jorden.
Några veckor senare iakttog jag något mörkt och orörligt ute på gräset, något som inte funnits där tidigare.
Där i regnet stod Nucke på sin gröna gipsplatta. Stoppningen trängde ut ur ett hål, öronen var avgnagda. Graven intill syrenen var uppgrävd, skändad, bindlarna sönderrivna, lökarna kringsprätta. Ännu efter ett halvt sekel hade detta arsenikpreparerade jordiska stoft förmått avge en förnimmelse av organiskt liv, så tydlig att något – en hund, en räv – hade krafsat upp det och burit iväg med det.
”Vad menade fadren när han hittade på namnet Nucke?” frågade jag min mor när jag efter att ha förseglat graven med en rejäl sten berättade om uppståndelsen för henne. ”Tänkte han möjligtvis på någon sorts manlig nucka?”
Den första Nucken hade levt celibatärt. Var det kanske eunuck som låg bakom hans namn? Hans position bland de andra i buren på det veterinärmedicinska laboratorium från vilket han räddats?

”Ingen anar vad som rörde sig i din faders huvud”, sa min mor, och det visste jag förstås själv. Språkets vägar genom hjärnan är ofta outgrundliga.

Fler ord som saknar manlig motsvarighet:
nippertippa
pingla
hagga
snärta
brallis
urping
Men hur är det med flamma? Se på sidan 76!