Notiser gav rätta känslan

När hon regisserar sina egna texter är hon öppen för synpunkter. Men när det gäller Jonas Hassen Khemiris pjäser får skådespelarna inte ändra ”slagit dom samman sönder” till ”slagit dom sönder och samman”.

– Absolut inte. Det handlar om rytm; det är skrivet så och det är ett karaktärsdrag hos rollfiguren att prata så.

Noggrannheten har gett resultat.

Vid 35 år är Farnaz Arbabi en prisbelönt och efterfrågad regissör. I sommar efterträder hon Suzanne Osten som konstnärlig ledare för Unga Klara, tillsammans med skådespelaren och regissören Gustav Deinoff.

Språk är centralt i hennes uppsättningar – och det handlar sällan bara om ett. Farnaz Arbabi gillar att experimentera med flera språk på scen. Redan i hennes dramatikerdebut Brev till en ängel talar pappan persiska och dottern svenska.

– Det funkade otroligt bra, bättre än jag hade vågat tro. Genom kroppsspråk och dotterns följdfrågor förstod publiken vad han sade, även de som inte kunde persiska. Fascinerande!

Vissa delar av pjäsen blev också som en gåva till dem som talade persiska, medan alla som inte gjorde det blev nyfikna.

– De som talade persiska hade ett försprång, i samhället är det ju ofta tvärtom, säger Farnaz Arbabi.

I Utvandrarna – där hon vände på historien och lät Karl Oskar och Kristina komma invandrande till Sverige – talades sju språk: engelska, svenska, persiska, bosniska, ryska, ukrainska och rövarspråk. Det sistnämnda som en blinkning till hur svenska kan låta i nyanländas öron.

– Det är mitt språkrekord! Men den gången projicerade vi Vilhelm Mobergs ursprungstext på väggen. Det underlättade förståelsen och var också ett estetiskt val. Textremsorna blev del av scenerierna. De skrevs med samma typsnitt som i originalutgåvan och skapade en litterär förhöjning.

Pjäsen fick fina recensioner. Många lovord har Farnaz Arbabi också fått för sina uppsättningar av Jonas Hassen Khemiris pjäser, framför allt för sitt ”absoluta gehör” för hans texter.

Hon nickar instämmande i den svartvita fåtöljen på Stockholms stadsteater.

– Jag känner mig väldigt hemma med Jonas språk. Jag förstår hans texter och tycker mig kunna se hur de ska gestaltas.

I gengäld blir hon ofta irri­terad när hon ser andras regi­bearbetningar av Khemiri­pjäser, skrivna på hans säregna, helt egna språk – ibland med helt påhittade ord och sammansättningar.

– Jonas skriver ju på många olika sätt. Han tänjer på språkets gränser och omskapar grammatiken, säger Farnaz Arbabi.

Pjäserna innehåller inte lika mycket ”khemiriska” som romanerna. Ändå blir det tokigt ibland. När debut­pjäsen Invasion!, som hon också regisserade, skulle läggas in i Stadsteaterns textarkiv blev den omskriven.

– Den som gjorde det hade ”rättat” språket. Vi fick gå tillbaka till ursprungsversionen och skriva om.

Däremot drar hon sig inte för att stryka i texten – men då av dramaturgiska skäl och i nära samarbete med författaren.

– I Invasion! strök jag bort en hel halvtimme och Jonas höll med om att det blev bättre för uppsättningen.

Också i Jag ringer mina bröder, som hade premiär på Malmö stadsteater i början av året, har hon strukit en del. Men när pjäsen har nypremiär i Stockholm den 2 oktober är styckena tillbaka.

– Eftersom det är en helt ny uppsättning vill jag börja arbetet från början, med originalmanuset. Sedan får vi se vad som händer under repetitionerna!

Skådespelarna är också nya, även om flera av dem har jobbat med både Farnaz Arbabi och Jonas Hassen Khemiri tidigare.

Varför samarbetar ni så bra?

– Jag tror att vi arbetar på ett liknande sätt. Jonas arbetar ofta med ett direkt tilltal, skådespelarna pratar med publiken som allierade, vilket förstärker känslan av ett vi. Han fokuserar på likheter människor emellan. Det gör jag också. Jag är inte ute efter att provocera, utan vill skapa förståelse och identifikation.

Hur viktigt är språket för identifikationen?

– För förstagångsbesökarna är det viktigt. Är man ovan att se teater kan det låta väldigt konstigt om folk niar varandra i en klassisk pjäs eller om skådespelarna har tre olika namn som i Tjechovs pjäser.

Sådant tvättar Farnaz Arbabi bort. Hon har förflyttat såväl Måsen som Drottning Kristina och Hedda Gabler till samtiden. I samtliga fall har hon inte bara regisserat utan också stått för manusbearbetning. Språkintresset har hon med sig hemifrån.

– Svenska var det tredje språket jag lärde mig och det är så klart det jag behärskar bäst, konstaterar Farnaz Arbabi, som var två år när familjen kom till Sverige från Iran via Storbritannien.

Hon är väl medveten om att tvåspråkiga sägs vara intelli­gentare.

– Jo, jag har läst det. Jag brukar försöka hävda att jag är trespråkig, men det stämmer tyvärr inte riktigt, skrattar Farnaz Arbabi.

Hennes språk förfinades genom att hon läste mycket som barn. Kompisarna tyckte att ”Farre” pratade som en bok.

– När jag var fjorton lade jag mig till med ba och liksom för att passa in bättre.

Efter uppväxten i Kungshamra och Husby och Akalla­skolan blev det gymnasiet i Bromma.

– Där pratade många på ett annat sätt, det skulle låta fiiiint.

Språkdiskussionerna hemma var livliga, kanske för att föräldrarna tvingades fatta flera aktiva beslut.

– Mina föräldrar skolade om sig till modersmålslärare och bestämde sig tidigt för att prata persiska med mig, eftersom det var det språk som de behärskade bäst.

Själv försöker hon prata persiska med sina barn, men det kändes naturligare när de var riktigt små.

– Jag har insett att jag aldrig kan lära mina barn bättre persiska än jag talar själv. Och med min man talar jag svenska, även om han lärt sig persiska också. Så vi blandar. Som tur är pratar min pappa mycket persiska med barnen.

Från början tänkte Farnaz Arbabi bli journalist. Det blev en termin på Journalisthögskolan innan hon gjorde ett studieuppehåll för att jobba med teater – och blev kvar. Studierna hann ändå ställa till det en del. Hon skrattar åt minnet:

– Vi hade notisövningar då vi i kortast möjliga text skulle få med så mycket som möjligt. Jag var ganska bra på det, men senare när jag skulle skriva annat fick jag problem.

I dag tackar hon notisträningen för att hon har hittat sitt språk.

– Det är enkelt och avskalat. Man tänker kanske inte på det när man ser mina pjäser, men replikerna är korta och texten innehåller få värdeord.

Farnaz Arbabi är inte bara noga med vilka språk som talas på scen. Utan också med teaterspråket eller snarare med insikten om att allt på scen talar till publiken.

– Man pratar ofta om visuellt språk och teckentolkning, semiotik. Publiken tolkar dessa tecken. Många teaterskapare underskattar vad som tolkas som tecken. Man tror att det är det uppenbara – orden, rörelserna och scenografin – men allt betyder något.

– Om till exempel en regissör slentrianmässigt klär en kvinnlig rollfigur i kjol och högklackat kan en modern publik ha svårt att tyda vad det vill säga.

Val av skådespelare är en annan signal. Det var ingen slump att Farnaz Arbabi valde fyra skådespelare med utomeuropeisk bakgrund till Invasion!. Ändå påstod hon det i intervju efter intervju.

– Det var ren mediestrategi. Jag upplevde att många försökte marginalisera vårt arbete genom att kalla det för en invandrarpjäs.

Invasion! handlar om Abulkasem och hans olika skepnader. I Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna är han den krigiska moren från Afrika, i Jonas Hassen Khemiris pjäs nutidens främmande arab.

Jag ringer mina bröder utspelar sig dagarna efter terrorbomben i Stockholm och är en uppgörelse med allas våra fördomar.

Mottagandet av de två pjäserna har skilt sig rejält åt.

– Det har hänt mycket på sju år. Fler personer med utomeuropeisk bakgrund syns i offentligheten. Och även om vi har ett parti i riksdagen som vill vrida klockan tillbaka är de flesta människor toleranta. Samtalet förs på en högre nivå.

Men fortfarande finns mycket okunnighet, tycker Farnaz Arbabi som stör sig på slarvigt användande av begrepp som förortssvenska, rinkebysvenska och blattesvenska.

– Det handlar om en socio­lekt som är oberoende av etnicitet. Den låter olikai norra eller södra Stockholm eller i Göteborg eller Malmö. Det är ett sätt att prata svenska med en viss melodi och andra lånord.

Hon känner många skåde­spelare som uppmanats av regissörer att säga sina repliker med brytning.

– De frågar: ”Ska jag bryta på engelska eller persiska?”. ”Nej, alltså – på brytning.”

Farnaz Arbabi suckar:

– De menar att de ska tala den här sociolekten.

Den talas i första hand av ungdomar, förklarar hon, och jämför med ekenslang och språkinfluenser från jazzen och rocken på 1900-talet.

– Föräldragenerationen – de som faktiskt invandrat – pratar inte sociolekt. De pratar svenska med brytning.

Hur låter svenskan om hundra år?

– Jag har ingen aning. Språk är levande och kan inte styras. Men förändringen styrs mycket mer av populärkulturella influenser från musik och film än av att folk flyttar hit. Jag kan inte komma på ett enda ord som jag använder som är en följd av de senaste årens migration.

Karolina Andersson är frilansjournalist.