Namnskick

I en av mina första krönikor, i Språktidningen 3/07, skrev jag om svenska smeknamn. Det är redan dags att återvända till dem. Jag har nämligen gjort en upptäckt som pekar på att vi svenskar ofta missförstår dem - inte bara personnamnens sociala funktion, utan också vem smeknamnen egentligen är till för: namnbäraren eller omgivningen.  I Sverige är det fullt naturligt för en person som blir tilltalad Bosse att replikera: "Jag heter inte Bosse, utan Bo." Eller så kan någon som blir adresserad Kattis utan minsta tvekan invända: "Jag kallas inte Kattis. Jag heter Katarina." I många kulturer skulle det vara en rätt absurd replik. Hur kan man påstå att man inte kallas Kattis, när någon precis har kallat en just det, och därmed alltså bevisat motsatsen?

I Sverige utgår vi från att det är namnbäraren själv som bestämmer över sitt namn, och vilka variationer av det som accepteras. Det är i ett vidare perspektiv inte bara en ny utan också en ganska märklig uppfattning. Namnet har historiskt sett inte varit den enskildes egendom eller bestämmandeområde. Det ges av omgivningen. Inte ens vi moderna individualister väljer våra namn själva. Vi får det av våra föräldrar tidigt i livet. Det är till och med lag på det; om föräldrarna skulle vägra att namnge sitt barn får man till slut ett namn av staten, för alla måste heta något.

Vi ska ingå i ett kommunikativt system och vi måste ha var sin etikett, annars skulle andra inte kunna prata om oss. Egentligen inte för vår egen skull - vi skulle alltid veta vilka vi är, även utan namn - utan för andras.

Alltså, namnet är ett kommunikativt och socialt redskap, inte bärarens egendom. Och genom att kunna variera namnets former berättar man något om sin  relation till personen i fråga. Man kan till exempel notera att svenska folket i viss mån börjar tala om kronprinsessan Victoria som Vickan, något som tycks höra samman med hennes ökade popularitet. Svenska folket tar henne närmare till sig, och markerar det genom namnformen. Det finns en viss intim lekfullhet i det hela.

På samma sätt började min fru och jag häromåret  allt oftare prata om vår städhjälp Margareta som  Maggan, vilket tydligt hängde samman med att vi uppskattade henne, och att vi hade fått en mer personlig relation till henne.

I de flesta språk är det också självklart att omgivningen varierar namnformerna fritt, och därmed visar sin relation till namnbäraren. Pratshowvärden David Letterman använder officiellt sitt dopnamn, men när hans gäster vill vara förtroliga med honom är det bara Dave som gäller. Tanken på att han skulle gå in och förbjuda dem detta blir smått absurd, men i Sverige är det vanligt. Festfixaren Michael Bindefeld accepterar till exempel inte att bli kallad Micke.

Många språk har ett väl utbyggt system av  varianter på samma namn. Ryskan är ett bra  exempel. Där kan det ibland bli rörigt för utomstående som inte alltid vet att Vanja är en ledigare och intimare form av Ivan, Kolja av Nikolaj och så vidare. I nyöversättningar av Anton Tjechovs pjäser till svenska tar man ofta bort dessa smekformer för att inte  göra det rörigt för publiken. Därmed försvinner en viktig dimension.

Det är en dimension som svenskarna alltså inte bryr sig så mycket om. Framför allt förstår vi inte riktigt hur viktiga smeknamnen är. De utgör en viktig ingrediens i det sociala glidmedel som ska göra vardagen smidig.

Att diktera för omgivningen vad de har rätt att kalla en är i praktiken att göra umgängeslivet kantigare.

Varför har svenskarna gått den vägen? Äldre svenska har precis samma tydliga skillnad mellan dopnamn och smekform: man döps till Magnus men kallas ledigt för Måns, man döps till  Katarina men kallas vardagligt för Karin eller Kajsa. Massor av våra vanligaste förnamn är egentligen lediga varianter av ett formellt namn. Johan, Hans, Hannes, Jens, Jonas och Jon är till exempel alla varianter av Johannes. Men vi har i stället gett dessa namn "officiell" namnstatus, och använder dem som dopnamn. Vi gör privata och lediga namnformer officiella.

Precis som vi sedan 1980- talet någon gång har gett folk som kallas Majsan eller Bosse tillåtelse att heta så även formellt. Sålunda, i stället för att omgivningen ska kunna växla mellan Bo och Bosse, delar man upp dem och gör två olika namn av dem.

Hela vår omvända syn på namnen måste bero på vår benhårda individualism, att vi har ett helt samhällssystem som utgår mer från individen själv än från hennes plats i samhället.

Det är väldigt bra när det gäller att frigöra människor från tryckande traditionella band, men det fördunklar också vår förmåga att se oss själva i relation till andra människor.